Den här bloggen har under dom senaste veckorna uppmärksammat ett gäng barn- och ungdomsböcker från sexti- och sjuttitalen med tydliga propagandistiska ambitioner. Det är en glädje i att sticka in armen i dom allra mest dammiga och spindelvävsgeggiga hålen i väggarna och se vad man håller i när man drar fram den.
För första gången i mitt liv kan jag nog kalla mej trendsättare: nu hakar Bonniers på och träffar kvinnan som bl.a. har Sprätten satt på toaletten, Här är Nordvietnam och Filip frågar på sitt CV/ samvete.
Bloggposter om proggiga böcker hittar du här och här och här och här (Lotta i Hallonby-böckerna). Samt här, här, här, här, här och här (Sven Wernström). Dessutom här och här, här och här och inte minst här (bokförlaget Verdandi). Till yttermera visso finns dom här (Ville, Valle & Viktor), här (När barnen gjorde strejk), här (När barnen tog makten), här (Lasses farfar är död och Lisas farfar är i himlen), här (sexualupplysning) och här (Robert och den alkoholiserade barnvakten). Extramaterial hittar ni här.
tisdag 22 april 2008
Min propaganda har gett frukt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
1 kommentar:
Jag har haft riktigt, riktigt roligt av att läsa om de proggiga barnböckerna. Född 1970 som jag är så utsattes man tyvärr av dem med full styrka. Speciellt roligt att läsa om Lotta i Hallonby. Eftersom jag är släkt med konstnären, så var de en påtaglig del av min barndom. Fast jag var inte speciellt road av dem, det enda som var kul var, och är, att leta rätt på självporträtten han har med i varje bok. Och så gick det som barnprogram med- det samlade jag poäng på dagis med. :-) Men jag har faktiskt en kompis som älskade sönder de där böckerna, hur osannolikt det än verkar.
Skicka en kommentar