tisdag 2 september 2008

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar. Del 3: ETC 3.

Det är lätt att inbilla sej att fenomen som satir och humor blivit råare på senare tid, att snuskigheterna förgrovats och personangeppen blivit personligare, att tonen blivit skoningslösare och samförståndsandan urarmats. Det är en sanning med modifikation.

Åtminstone i politiska kretsar har tonläget länge varit hårt. Rolf Börjlind i Stockholm och Frank Gunnarsson i Göteborg gjorde saker på sjuttitalet som fick Thorbjörn Fälldin att känna sej utbränd och Gösta Bohman att bli ännu ettrigare. Visst, på den tiden drogs elakheterna till domstol (i Börjlinds fall) och prickades grundligt i Radionämnden - och skickades på remiss till regeringen (i Gunnarssons fall).

Jag har läst de där grejorna och det finns ingenting i dem som inte Magnus Betnér gör i folkliga Parlamentet varje vecka nu för tiden. Och som vi för den delen gjorde i Hej domstol! för några år sen. Fast både vi och Betnér var roligare.

Så det är snarare omgivningen som blivit tolerantare än tonläget som skruvats upp. Granskningsnämnden (som den heter numera) har haft den goda smaken att ändra paragraf 9, som just skulle sanera sända radio- och teveinslag från dålig smak. Och idén om att vi alla ska vara överens och att ingen får sticka ut har nånstans demonterats.

1982 dog Marcus "Dodde" Wallenberg, en i raden av patriarker i en familj som är lika omöjlig att hålla reda på som deras kollegor i kungahuset. Tidningen ETC - lika mycket en urban och mondän och samtidsspeglande tidskrift som t.ex. Bon idag, som det var en vänstertidning - skrev en nekrolog som jag fnittrar åt tjugosex år senare.

Just för att den är rå, skoningslös och vägrar att följa påbudet att aldrig tala illa om de döda:

Marcus Wallenberg är död. Han var en man som nästan aldrig läste en bok, men desto oftare hötte med ett tennisracket.

Det är alltid trist när en människa dör.

Men ibland sörjer man mer, ibland mindre.