tisdag 16 september 2008

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.

Det här är barnversionen av ett av parallellspåren i Lars Molins Tre kärlekar, den som behandlar hur storbolagen med statens goda minne köpte upp småbrukarnas skog.

"Sagan om Bolaget" är en av tre sagor i en samlingsvolym från 1970. Den är skriven av en Mats Arvidsson (eventuellt samme man som idag jobbar på P1:s Kulturnytt, eventuellt samme man som förvaltar den klassiska svenska orgelbyggartraditionen).

För att göra en kort historia kort: sagan handlar om hur en by formerar sej runt ett träd.




Sen uppstår några sekunder av dramatik då Bolaget säjer "Joho visst det" respektive "JO", medan folket replikerar "Nehej då inte alls det" respektive "Ni pratar så mycket ni".

Och så gör författare Arvidsson en subtil men säkert djupt känd hommage till Kurt Vonneguts legendariska lakonism "so it goes". Där Vonnegut ger uttryck för sin paradoxalt misantropiska humanism, ger dock Arvidsson mest uttryck för en ganska förenklad verklighetsuppfattning.Och så är sagan slut.

Och man kan naturligtvis inte kritisera barnböcker för att vara naiva. Men ändå gnager en irritation mej. Det är proggarens bordeline-uppfattning om verkligheten, idén att Folket är gott och Bolaget ont, där man borde inse att Folket också består av idioter, lågpannade, hönshjärnor och Siewert Öholm.

Och att Bolaget också består av Folk. Och att Folket på golvet och i byn många gånger drömmer om att få tillhöra Folket på Bolaget. Och att Bolaget inte sällan tror sej handla gott när det handlar.

Man kan tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att ganska många representanter för Folket gärna hade sålt ut alla sina träd för en grynvälling till Bolaget.

8 kommentarer:

David sa...

Männen från Bolaget (mkt häftiga) påminner starkt om The Gentlemen från Buffy. I approve!

Anonym sa...

Och hur många träd högg folket ner för att bygga husen kring sitt träd? Vafalls?

Repoman sa...

Undrar just vad meningen
""Bajs bojs" sa folket." EGENTLIGEN betyder.

Extremt rolig är den i vilket fall.
Tack för rolig blogg idag igen Kalle!

Jones sa...

Jag är lite fundersam över hur hälsosam plats det där egentligen var att bygga sin by. Om det efter 100 år är de ursprungliga ägarnas barnbarns barnbarn som bebor området så måste det vara en grymt hög födsel- och dödstakt. Beror det på att människorna i byn har ett incestuöst förhållande till varandra eller är det helt enkelt så att marken är förorenad? Då det trots allt växer ett träd där borde väl marken vara okej?

Detta förbryllar mig.

Anonym sa...

Intressant inlägg,
Som vanligt! bugar och bockar.

Sanna Rayman sa...

Alltså. Du har ju kommit sjukt långt i den här serien och bör ha grävt dig igenom en försvarlig mängd böcker under tiden. En sak som jag undrar är - har du träffat på några barnböcker som INTE är det minsta proggiga? Man börjar ju misströsta lite om deras existens...

Kalle Lind sa...

Sanna Rayman: jag har ju ställt in siktet och vet ganska väl vad jag letat efter. Vissa författare - Sven Wernström, Tidholms, Gunnar Ohrlander - och vissa förlag - Författarförlaget, Gidlunds, Verdandi - är oftare proggigare än andra.

Jag har träffat på både en och två böcker som inte doftat så mycket linsgryta som jag kanske hoppats på, och böcker som absolut har nåt slags vänsteragenda men som inte valt att vara så explicita. Dom har jag inte skrivit om. Avsikten är ju inte att presentera några generella resultat, utan tvärtom fokusera på det extrema.

Men nog har jag läst barnböcker som inte är proggiga genom livet. Och skrivit om dom: senast idag har jag skrivit om Solo i Negerbyn (proggpoäng minus tusen). Jag har också skrivit om hela Sveriges Astrid, Kamomilla stad, Dunderklumpen och Tove Jansson - böcker och barnhistorier som har lyckats presentera sympatiska och angelägna berättelser utan att börja skandera slagord.

Var det svar på din fråga?

Sanna Rayman sa...

Det var det. Det var en dum fråga när jag tänker efter.

Och Solo i Negerbyn var nog det underligaste jag någonsin sett i barnboksväg. Där har Moa Matthis (Dagens DN Kultur) något att verkligen oroa sig över i barnbokshyllan.