Henning Sjöströms bravader. Del 7: ombudet från helvetet.

Författaren (eller motsvarande) Henning Sjöström har inga som helst problem att lämna ut känsligheter. Allra gladast är han för att glatt röja människors självmordsplaner och -försök. Det börjar med den arabiska prinsessan som blir så handlöst förälskad i den unge stjärnjuristen, och i ett och samma kapitel hänger han sen ut skådespelaren Anders de Wahl med namn samt en f.d. sekreterare på Hennings firma.

Om Anders de Wahl - som för all del var död när Henning och broder Ernst skrev "Det glatta livet" 1966 - fanns det säkert mycket att säja. Alla historier om honom kretsar kring ett ego synligt från månen och ett oändligt hävdelsebehov. Han blev dramatenstjärna på den tiden när genikult låg i tiden, långt innan MBL och du-reform, och skulle antagligen få både Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt att framstå som ödmjuka dilamm.

Icke desto mindre var han Henning Sjöströms klient. Och Sjöström delger oss förtroenden. När Anders de Wahl förklarade för sitt juridiska ombud att "fem gånger har jag stått på balkongen för att hoppa", räknade han antagligen inte kallt med att det sen skulle citeras i ett gytter av knullminnen.

I samma kapitel berättar Sjöström vad som eventuellt ska uppfattas som en lustig anekdot. Han släpar hem en flicka från krogen, och när "hon höll på sig" inser Henning att "hon var en rejäl och allvarlig flicka". Alltså ger han henne ett jobb som sekreterare och en lön på 250 kronor:

Jag tyckte mig ha varit njugg med lönen. Men det visade sig snart att jag överbetalade henne. Hon skrev långsamt. Ibland dröjde det så länge mellan tangentnedslagen att jag hoppade upp av förskräckelse när det äntligen kom ett. Och varje brev måste hon skriva om två gånger. Därtill var hon svår att få stil på. Hon drev in klienterna med samma fart som vi drev hem får i Bergviken.

Stackars Henning som förbarmat sej så över en flicka fast att han inte fått ligga med henne - ett tydligt tecken på storsinthet - och detta är alltså tacken! När hon sen annonserar de Wahl ankomst med repliken "Hör du, Henning! Det sitter en snubbe i väntrummet och säjer nånting som jag inte begriper", är måttet rågat.

Henning ger henne en utskällning och det må väl vara okej. Mindre okej är att Henning sen berättar för mej och andra läsare att denna "rara flicka" förklarar att hon har trassel med fästmannen - och att hon dagen efter gör ett seriöst självmordförsök. Det tycker jag att Henning kunde hållit för sej själv. Den rara (och dessutom rejäla och allvarliga) flickan måste med all säkerhet ha känt igen sej i Hennings synnerligen nedlåtande offentliga omdömen.

Avsikten med historien är antagligen att visa Hennings handlingskraftighet. Resultatet blir snarare att han tydligt röjer sin totala brist på omdöme och empati:

Förskräckt blev jag stående i dörröppningen. På spisen låg min sekreterare. Hon hade lagt ett par tidningar på gasspisen och lutade huvudet på dem. Gaskranen var öppen.

Jag stängde gaskranen och öppnade båda köksfönstren. Sedan bar jag ut sekreteraren till kontoret och placerade henne på golvet innan jag ringde ambulansen. [---] Jag var själv ganska omtöcknad när ambulanspersonalen tog hand om min sekreterare.

På mitt skrivbord hittade jag ett brev som förklarade varför sekreteraren handlat så desperat. Hon nämnde i det att hon fått slut med sin fästman kvällen innan. Dessutom hade hon tagit mycket illa vid sig av det skäll hon fått av mig.

Händelsen inträffade på senhösten. Adam Svensson och jag beslöt oss för att klara oss året ut utan sekreterare.

Visst får man intrycket att det var mest synd om Henning? Inte nog med att han blev lite omtöcknad av gasen - dessutom blev han utan sekreterare.

Vad som hände med flickan därefter är Henning inte lika noga med att redovisa. Men vi vet i alla fall att hon var usel på sitt jobb, att hon bråkade med sin karl och att hon nästan tog sitt liv.

Tack för den informationen, Henning. Den gör mej precis lika illa till mods som tanken på att du blir avrunkad eller fingrar efter en klitoris.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: "Henning - fyllefarbrorn".

Henning Sjöströms bravader. Del 6: prinsesspillaren.

Vi har nu kommit fram till när Henning Sjöström inte bara är slipprig och självgod, utan också glatt börjar lämna ut namn och känsligheter. Har boken tidigare varit obehaglig i bemärkelsen "snälla Henning, jag vill inte tänka på din svajmast", går den nu över i obehaglig i bemärkelsen "herregud vad jag inte vill vara din klient, Henning".

Kapitel sju lämnar vi därhän - där sker inget konstigare än att Henning går på maskerad i nazistkostym och dumpar över kvällens ragg på sin kompis Sture Lindegren - för att istället kasta oss raskt över kapitel åtta.

I detta avhandlar Henning sin relation med en arabisk prinsessa som han givetvis hänger ut med fullständigt namn. På dom första fyra meningarna påpekar han två gånger att hon var den vackraste kvinna han sett. I den sjunde meningen förklarar han varför: "Hon hade en tandrad utan minsta defekt".

Denna Samsara vill av någon anledning spendera tid med Henning Sjöström. Dom tar in på Grand hotell, där hon hunsar personalen och introducerar Henning för rosa champagne. Hon dansar för Henning och blir "på en gång den mjuka och behagfulla exotiska skönheten".

Henning blir tokförälskad, Samsara blir tokförälskad. Men det finns ett aber. Samsara är så svartsjuk att hon inte låter Henning arbeta. När han flyttar från Grand och hem följer hon med för att hålla ögonen på honom. Hon blir nerstämd när han går på kontoret och tror att han ligger med andra kvinnor (vilket för all del inte är ett orimligt antagande).

Till slut kommer Henning hem till sin rika arabiska prinsessa:

Då jag kom hem låg hon i sängen. Hon hade klätt sig i den guldfärgade arabiska dräkten. Hon var förtrollande vacker där hon låg. Men när jag såg hennes ansikte var det inte vackert. Hennes ögon var öppna och stela och gula. Hon dräglade i ena mungipan.

Henning försöker prata med henne på sin flytande spanska. Han beskriver hur utom sej han var och att han inte ens lät bårbärarna röra henne när ambulansen hämtade henne. Han återkommer till hennes nerdräglade klänning. Han inser till slut det uppenbara: "Jag anade att hon bar på självmordstankar".

Till slut förstår Henning att situationen inte håller längre. Han måste ju för håken kunna arbeta! Han kan inte ha olika prinsessor skräpande i lägenheten som inte längre vill "skratta och dansa" och bära "strutsfjädrar i sina kjolar" och inte längre laga mat åt Henning ("Härskarinnan förvandlades till en tjänarinna").

Den rådige Henning ringer hennes bror och sätter henne på ett plan till Madrid redan samma dag. Så kan han äntligen ägna sej åt det viktiga i livet: sin stjärnjuristpraktik och, förstår vi snart, andra sexuella eskapader.

Efter ett år ringer Samsara från London. Hon säjer: "Kom till London. Jag vill att du kommer till London".

Henning tar sej snyggt ur situationen: "Jag har så mycket att göra".

Men nog kunde han flera år senare sakna hennes otroliga skönhet. Synd att hon skulle bli så jäkla gnällig bara att hon började drägla och ha sej. Tur att Henning kan beklaga sej och lämna ut hennes namn och olycka i en boulevardbok på eget förlag.

Och apropå ingenting - missa inte del sju: "Henning - ombudet från helvetet".

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

I femte kapitlet - vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken "Det glatta livet" - är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom dom bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var "ovanligt fri från kapitalkomplex"), börjar han berätta om "en fransyska som hette Catherine".

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att dom delat på EN LITER brännvin "befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke".

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sej Catherine upp till ovanvåningen där dom ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset -

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han benar bland minnesfragmenten får han klart för sej att gästerna hade sina ytterkläder "just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända".

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning - prinsesspillaren.

Henning Sjöströms bravader. Del fyra: klittkittlaren.

Dom av läsarna som är lite mer härdade, lite mer toleranta, lite mer världsvana har kanske inte höjt ett enda ögonbryn hittills i den här serien. Ni tycker antagligen att det är mer anmärkningsvärt med stjärnjurister som inte delger kreti och pleti sina mest intima och dunkla upplevelser.

Med viss sannolikhet förundras till och med ni över det femte kapitlet i Henning och Ernst Sjöströms "Det glatta livet" (1966), en bok som inledningsvis består av stjärnjuristen Hennings knullminnen från fyrtitalet.

Vi befinner oss fortfarande i Paris, där Henning och hans kamrat Adam Svensson går runt med ständig byxklåda och spanar på dom svenska flickorna vid Sorbonne. Vid ett tillfälle blir dom rivaler om samma dam, "en kraftigt växt blondin med friskt utseende och vackra drag".

Blondinen förklarar att hon tycker lika mycket om Adam och Henning, och dessa bestämmer sej helt sonika för att dela henne. Med en motivering som bara låter logisk: "Varför skall inte två män kunna samsas om en kvinna en natt, när det är så vanligt att två kvinnor delar bädd med en man".

Är det verkligen "så" vanligt? Jag inser att jag och Henning Sjöström - gud vare tack och lov - kommer från olika platser och olika tider, men var två kvinnor och en man verkligen så vanligt ens i juristkretsar på fyrtitalet?

Blondinen går hur som helst med på arrangemanget, förutsatt att dom är fulla som apor när dom gör det. Dom köper en flaska whisky och dricker "åtskilligt" på vägen hem till henne. Där klär hon av sej naken utan mankemang medan Henning och Adam Svensson inledningsvis behåller småbyxorna på. Sen börjar komplikationerna rada upp sej.

Det krävs "åtskilligt debatterande" innan Henning och hans kumpan kommer överens om vilken sida av flickan dom ska ha. I vanlig ordning vinner Henning striden, i vanlig ordning med ett obegripligt argument: "Eftersom jag är vänsterliggare måste han finna sig i att frångå den plats han först reserverat åt sig".

Därefter uppstår den ena dråpliga situationen efter den andra. Dom krockar och kolliderar och konkurrerar och "bara när det gällde brösten räckte flickan till för oss båda samtidigt".

Känsliga läsare varnas sen för följande passage - särskilt ni som är känsliga för konstiga gubbar:

Adam flyttade sig nedåt i sängen. Strax efteråt hörde jag "slap - slap - slap", som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. Adam lyckades emellertid slita åt sig den och kröp upp i brösthöjd igen. Han tog inte risken att en gång till bli förväxlad.

Ni får säja vad ni vill, men jag tycker i alla fall att det är konstigt. Hur såg kärleksknopparna ut på Sjöströms tid när han så lätt förväxlade dom med en lång och sträv muskel?

Trepartssamlaget fungerar hur som helst sådär. Henning och Adam Svensson blir lite stressade över varandras närvaro, men som tur är utspelar det här sej på den tiden när varje riktig kvinna såg som sin innersta plikt att göra blivande stjärnjurister tillfredsställda:

Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Då tände det. Jag knuffade Adam ur sängen och övertog ensam den livfulla flickan. Och då blev det med missionärsställningen. Det fanns inte tid för nåt annat. Medan jag dammade på satt Adam i rummets enda stol och väntade på tur med svajmasten höttande mot oss i sängen.

Ja, sen kommer Henning för tidigt ("stjärnregnet kom redan efter tio sekunder") och det blir upp till Adam Svensson att försvara deras ställning som älskare. "Han tog vid på ett häpnadsväckande sätt" och "fäktade på i tjugo minuter", medan Henning satt på stolen "med slocknad blick och veke".

Jag tror inte att Henning bara är medlidsam mot en god vän när han noggrant noterar att Adam Svensson efter tjugo minuters frustande fortfarande inte registrerat nån sädesavgång. Jag tror också han är mycket nöjd över att kunna konstatera detta faktum.

Ärligt talat: jag tror inte Henning Sjöström är frisk i huvet.

Och förresten! Missa inte del fem: Henning - publikpipparen.

Nytt sidoprojekt om gubbar.

Med huvet kokande och bultande av Henning Sjöströms dumheter får jag plötsligt idén att göra den definitiva listan över människor inom nöjessfären och offentligheten som en gång haft en framgångsrik idrottskarriär. Varför ska jag då göra detta? Svar: för att livet är ett kärl som måste flyttas.

Eftersom jag absolut inte vet nåt eller bryr mej om idrott är listan hittills ganska kort:

Henning Sjöström förstås (spjut)
Ted Gärdestad (tennis)
Bo "Bosse" Parnevik (häck)
Snoddas (bandy)

Sen finns det en herrans massa gränsfall. Alla halvalkade idrottsstjärnor som sadlat om till idrottskommentatorer - för vad är dom i slutändan mest kända? Är Gunde Svan mest f.d. skidåkare eller f.d. programledare/dvärgdomptör? Är Stålfarfar mest känd som cyklist eller som en konstig skäggig farbror som sjöng julvisor? Är Cacka Israelsson mest känd som sångare eller som en sjungande längdhoppare (eller som en man med ett smeknamn som betyder bajsa)? Och är dom så kända över huvud taget?Låt oss slå våra påsar ihop, kära läsare. Med er hjälp går det kanske att hosta upp typ fem namn till.

Henning Sjöströms bravader. Del tre: bordellbesökaren.

Vi befinner oss fortfarande bara i mitten av det tredje kapitlet i Henning Sjöströms helt sinnessvaga levnadsskildring "Det glatta livet". Platsen är i Paris, dit den unge Henning tagit sej med sin vän Adam Svensson .

I en passage får vi reda på att Hennings medhavda kamera är en dörröppnare som ger inträdesbiljett i alla möjliga miljöer där folk vill förevigas: "Vi kom till och med in på fnaskavdelningar där vi höll på att bli förförda".

Ni som till äventyrs inte vet vad "fnaskavdelningar" är får dessvärre fortsätta sväva i ovisshet - Sjöström pratar bara till dom initierade - men vi får å andra sidan veta desto mer om Sjöströms förhållande till "fnask". Och till vad som är viktigt att berätta om.

På fyra rader avverkar Sjöström ett besök i Monaco, "där det fanns mycket intressant att se", för att sen detaljerat återge hur han och Adam Svensson går för att ligga med horor i Paris. Författaren Sjöström ber inte det minsta om ursäkt för detta, försöker inte bortförklara, försöker ö.h.t. inte förklara eller försvara. Han konstaterar bara kallt:

Återkomna till Paris gick Adam Svensson och jag på ett ställe där det fanns fnask. Vi fick anmäla oss hos en hallick. Jag sa åt honom att vi ville ha ett fnask men att vi hade litet pengar så vi ämnade dela på samma för att det skulle bli billigare.

Börjar ni känna av hur inihelvete knäpp den här boken är? Och nej, fortsättningen är inte vackrare:

När horan skulle göra sig klar fick vi komma in i rummet.

Hon satte sig ned helt ogenerat och tog av sig och vaskade sitt underrede. Så kom turen till oss och hon tvättade mojängen åt oss. Medan hon tvättade gick den upp i enskild ställning. Sen skulle hon ha betalt i förskott.
Hon högg till med ett pris som var ohyggligt för oss. Vi hade hört att det var ett visst pris.

- Det blir ju rabatt om man är två stycken, sa jag.

- Det blir tvärtom dubbel taxa, svarade hon.

Och så dyker det upp en hallick som hotar Henning och Adam Svensson med prygel. Och så tar "fnasket"/"horan" stackars Hennings och Adam Svenssons pengar "som ersättning för tvättproceduren".

Aisopos fabler avslutas som bekant med en sedelärande moral: "Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket", "Den enes död den andres bröd", "Om du väsnas för ingenting kommer ingen tro dig när det är allvar", "Girighet är roten till allt ont".

Sjöströms gamla reseminnen avslutas med att han använder tre rader till att sammanfatta vad vi alla redan räknat ut (och som är det absolut minst spektakulära i hela historien):

Besöket i horhuset kostade oss ungefär 40 kronor i svenska pengar. Snopna gick vi därifrån. Vi hade trott att vi skulle få rabatt så att de skulle kosta ungefär 20 kronor för oss var.

Förtvivlat försöker jag finna en poäng med dessa slutrader. I frustration inser jag att den inte finns.

Efter denna bok har Henning Sjöström anlitats som juridiskt ombud av Jan Guillou (i Keith Cederholm-målet), Björn Borg, dom drabbade i Estoniakatastrofen och i p-piller- och bröstimplantatmålen mot Dow Corning. Han har också grundat Juristhuset, som efter vad jag förstår varit en anlitad advokatbyrå, och varit mentor åt Leif Silbersky.

Jag kan inte låta bli att fundera över om alla dessa människor som velat köpa karlns tjänster för perversa summor läst den här boken.

Förresten! Missa inte del fyra: Henning - klittkittlaren.

Henning Sjöströms bravader. Del två: parispipparen.

Vi läser alltså bröderna Sjöströms - den ökände stjärnjuristen Henning och den okände brodern Ernst - bok "Det glatta livet" från 1966. Dagens artikel grundar sej på bokens tredje kapitel. Det har inget namn men låt oss kalla det för "Henning berättar helt apropå om hur han knullar i Paris på fyrtitalet".

I detta introduceras vi för Hennings kamrat Adam Svensson. Om detta är en pseudonym har jag ingen aning om; dom flesta runt omkring Sjöström borde ändå ha kunnat räkna ut vem som åsyftades och vem Henning hängde ut.

Henning och Adam åker till Paris, där dom bl.a. bedriver studier "vid ett tekniskt institut [---] där tester av olika slag gjordes".

Övrig plats i kapitlet ägnas åt lite synintryck från tågfönstren, lite svartabörsaffärer och bordeller. Samt åt hinkvis med Calvados.

Henning är pissfull sida upp och sida ner. Han står och skriker mellan husen, slåss med en ryss i en taxi, släpar med sej gatskyltar hem. Till slut hamnar han så på en krog där en "söt" flicka - Henning påpekar upprepade gånger att hon var "mycket söt", "skön och söt" etc - börjar smeka honom under bordet. Hon fäller sen den helt naturliga repliken: "Jag måste ovillkorligen gå bort en stund". Hon ber Henning vänta.

Det hade hon inte behövt säga. Därför att det var omöjligt för mig att stiga av stolen. Om jag rest mig hade jag fått stå i vinkel.

Okej - jag hoppas att ni alla föreställer er monokelmannen här ovan med 180-gradig ståfräs? Bra! Då fortsätter vi. Historien slutar i alla fall med att flickan snor Hennings plånbok, vilket han märker när svällkropparna lugnat ner sej efter en halvtimme. Hennings lakoniska kommentar: "Det var mitt första möte med fransyskan".

Det där var bara uppvärmningen. Sen träffar Henning en dansös som utan vidare näckar för honom på stranden. Henning hakar förstås på och så badar dom.

När vi kom upp på stranden igen var jag fullständigt vild. Jag ville genast komma åt henne. Hon hade ingenting emot det. (- ett påstående som genast gör mej övertygad om motsatsen, bloggarens anm.) Likaväl skrek hon av förskräckelse när jag dammade igång. Jag var så ivrig att snabeln råkade gå ner i sanden och det flög gnistor i den svarta natten. I ivern märkte jag inte felpejlingen. Men flickan gjorde det. Och hon var förskräckt.

Ovanpå detta kommer sen en utvikning som jag inte riktigt förstår alla dimensioner av. Den innefattar hursomhelst en noggrant namngiven man - "Karl-Gustav Stjärnstedt från Häverborg i Skåne" - och en "brud av märkligt slag". Anekdoten - nedan citerad i sin helhet - börjar med att Henning väcks av att denne Karl-Gustav Stjärnstedt ligger med den märkliga bruden på Hennings golv:

Han förstod inte ett ord av hennes språk. Hon pratade arabiska. Jag lutade mig över sängbalken och såg honom på golvet med arabiskan. Hett var det i rummet och han var alldeles sjöblöt. Medan de helt ogenerade höll igång inför ögonen på mig och Adam skrek Karl-Gustav:
- Safta för fan! Annars tar det eld i dig.
Men arabiskan förstod inte.

Och ärligt talat, Henning: det gör inte jag heller. Vadå safta? Vad fan betyder det? Och varför är det så spektakulärt att en arabiska inte förstår det? Och framför allt - VARFÖR BERÄTTAR DU DETTA, HENNING? VARFÖR?

Gott folk - vi har bara hunnit halvvägs genom kapitel tre. Jag är lessen, men vi får fortsätta imorron.

Missa inte del tre: Henning - bordellbesökaren.

Ny serie! Henning Sjöströms bravader. Del ett: vädervisslaren.

Gott folk! Jag har fått tag på - som Skugge sa om Ranelid - "den sjukaste bok jag har läst". Jag kan omöjligt avhandla den på ett ynka blogginlägg med tiotusen futtiga tecken - detta kräver yta!

Med en tänkt trumvirvel som ackompanjemag presenterar En man med ett skägg härmed: Henning Sjöströms bravader - a.k.a. "Allt ingen jävel frågat en gammal stjärnjurist om men som han envisas med att berätta ändå".

I korthet: boken heter "Det glatta livet" och är skriven av den gamle stjärnjuristen och hans bror Ernst. Den är för säkerhets skull också utgiven av bröderna Sjöström - på förlaget Sjöström & Sjöström. Året var 1966.

Ungefär halva boken verkar vara skriven av Henning Sjöström och avhandlar i en neutral ton Hennings (stora) framgångar som spjutkastare, (ganska stora) framgångar som jurist och (otroligt stora) framgångar som älskare. Dessutom handlar den väldigt mycket om hur full Henning emellanåt varit.

Den andra halvan av boken är en mycket mustig (läs snuskig) skildring av olika lortbönder i Västerbotten. Jag gissar att den delen är skriven av Ernst. Det finns inga kapitelrubriker och över huvud taget ingenting som förklarar vad den ena delen har med den andra att göra. Mitt exemplar saknar skyddsomslag så kanske - men bara kanske - har en baksidestext funnits där och gett ett spår av vägledning till en tänkt läsare.

Denna första artikeldel tar sitt avstamp i bokens andra kapitel. Det första kapitlet handlar om hur jäsikens bra Henning kastade spjut i sin ungdom och hur klasshatet - bröderna Sjöström kommer från påvra norrländska förhållanden - brinner i honom.

Det andra kapitlet handlar lite grann om hur Henning trots allt genomför läroverksstudier som privatist, dock utan nåt luxuösare än en skål "surmjölksbryta" som festivitas, och ännu mer om hur han ligger med sin söta flickvän Berit (kanske en pseudonym, med största sannolikhet inte).

Berit dyker upp hos Henning dagen efter hans studentexamen. Sen dom utväxlat sammanlagt sex repliker om att Henning vägrar bära studentmössa, händer plötsligt följande:

Jag började treva över upphöjningen under hennes vita och fräscha blus. Hon försökte inte hindra mig. (Ett påpekande jag nästan tar som bevis på motsatsen, bloggarens anm.) Jag tog varligt av henne blusen. Och rev sedan hastigt kjolen och underkläderna nedför henne och trampade till mellan hennes vrister så att allt hamnade i en hög på golvet.

Okej - Henning är alltså en jäkel på avklädningar. All heder åt Henning för detta. Därefter lyfter Henning upp Berit och bär henne mot sängen.

Med mina kraftiga armar bar jag henne högt. Precis som en skicklig kypare bär fatet med den stekta fasanen och den brinnande såsen.

Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonaden chockade mig lika mycket som den chockade Berit. (Och om nu någon undrar varför den chockade Henning och Berit kommer svaret i nästa mening:) Därför att den kom oväntat för oss båda. (Okej, då vet vi! Tack Henning!)

Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ned Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.

Hm. Den vid tillfället 44-årige stjärnjuristen Sjöström delger alltså här alla som vill höra på - f.d. klienter, presumtiva klienter, domare och åklagare - att han råkade prutta när han skulle till att älska lite som nittonåring. I boken svarar inte Sjöström på den mest uppenbara frågan - varför han berättar detta - men däremot på en mängd andra.

Han förklarar t.ex. hur han efter detta ställs inför ett dilemma: ska han fortsätta med Berit som om ingenting hänt eller ska han glida in på toaletten "för en skenmanöver"? Han väljer toaletten. Därinne står han utan ärende och svär för sej själv: "Satans surmjölksbryta!"

Nåväl, Henning hade inte blivit den han blev om han lät sånt knäcka honom. Efter en stunds kontemplation stegar han ånyo ut till Berit och "kröp utan tillgjordheter till henne". Dom älskar så det står härliga till och Berit visar sej vara en mycket förstående flicka:

Berit visste att jag alltjämt var generad över min kanonad och lättade mina bekymmer genom att själv åstadkomma en liten vädersensation.

På något vis verkar Henning ha gått stärkt ur hela debaclet:

Och några dagar senare lyckades jag på en tävling hiva iväg spjutet över 70 meter.

Ja - vad säjer man? Det där var bara kapitel två! Det knäppa har knappt hunnit börja! Gott folk - följ med på en resa in i en stjärnjurists allra sjukaste vrår!

Missa inte del två: Henning - parispipparen.

Denna smutsiga värld.

John Waters har gett ut en dvd där han orerar oavbrutet i en och en halv timme och jag mår som en prins på en racerbana. "This filty world" handlar ganska lite om smutsen i världen men desto mer om John Waters och världens kanske intressantaste filmkarriär. Om än inte världens intressantaste filmer.

Han avverkar dom i ett furiöst tempo och vi får så klart såna anekdoter vi vill ha:

1) hur regissör Waters tvingade ner sin leading star, den 150 kg tunga transan Divine i grisskit i åtta timmar för att Waters ville ha en bild på Divine bredvid knullande grisar, alltmedan bönderna som ägde stian och som inte var tillfrågade satt livrädda i boningshuset och väntade ut dom.

2) hur lesbiska grupperingar stoppade visningen av "Desperate living" i Boston när filmen kom 1977 och hur samma film nu är den lesbiska grupperingar vid olika universitet hetsvisar så fort dom behöver likviditet.

3) hur Waters team ordnade statister till samma film: genom att lura ut hemlösa i en skog via en hittepå-loppis. Där fick dom hemlösa sen springa nakna i åtta timmar i november utan mat. Waters kommentar: "I think it was against the union law".

4) hur pappa Waters vid 89 års ålder kommenterade sonens senaste film A Dirty Shame: "It was pretty fun but I hope I´ll never see it again".

5) hur Waters gått förbi en gråtande familj på en gata i Baltimore. Barnet: "Why is mummy crying?" Pappan: "Because you´re an asshole".

Och det är bara dom citaten jag på rak arm erinrar mej.Gillar man Waters kan man antagligen backstoryn, men här är den i korthet: en ung gay man från Baltimore samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som ”Mondo Trasho” (70) och ”Multiple Maniacs” (71). Tiden är det tidiga sjuttitalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmuschkultur.

Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och – roliga.

Visst är chockeffekterna magstarka – det ÄR lätt motbjudande att se Divine stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i ”Pink Flamingos” (72) (Waters kommentar trettiosex år senare: vi gjorde bara en tagning!), och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i ”Female trouble” (75), och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser samme Divine bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i ”Multiple Maniacs” under flera minuters tid – men det är onekligen ganska festligt.

Waters mest citerade uttalande – ”if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation” – tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor.

Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild (Jungfrukällan).

Det fanns en tid när man var tvungen att lösa medlemskort i olika obskyra föreningar där killar med konstiga T-shirts och förtvinad ryggmärg visade importfilm på laserkanon, för att kunna se Waters tidiga filmer. Idag kan man naturligtvis beställa rubbet från Amazon.

Det förtar kanske det obskyra, känslan av att nästan göra nåt subversivt när man tittar på tjocka män i kvinnokläder, men man slipper å andra sidan doften av armhåla när man tittar.

Och man ska inte beklaga sej. Även om Waters som filmregissör blev betydligt mer ointressant när han började casta Kathleen Turner och Melanie Griffith och slutade casta porrstjärnor och tjocka tonårsflickor, så vinner världen på att människan och estradören John Waters görs tillgänglig.För världen behöver en man i tangorabatt som åker Amerika runt för att gå på bisarra rättegångar och som tycker tanken på massage - dvs att en främling tar på en i en "non-sexual way" - är motbjudande.

En man som skyr alla grupperingar utom den queera, som rör runt i den egna böghögen genom att ropa till folk som kommit ut: "You should go back in! We don´t want you!", som drömmer sej tillbaka till tiden när bögar slogs för att slippa behöva gifta sej och skaffa barn.

Världen behöver nån som hela tiden testar, flyttar och ifrågasätter gränserna. Som påminner oss om att det normala är perverterat och det perverterade fantastiskt.

Människor som gått till överdrift: Alice Tegnér.

Det har kommenterats förr, men jag kan inte sluta fascineras av barnviseboken "Nu ska vi sjunga" - boken där det tidiga nittonhundratalets giganttanter inom småttingkulturen, Alice Tegnér (urval) och Elsa Beskow (illustrationer), slog sej ihop för att skapa en odödlig samling visor för många generationer framåt.

Eftersom tegnérskan hystade in pengar i en fond vars uttalade syfte var att se till att den här boken a) gjordes och b) fortsatte spridas till lågstadiebarn, trycks den fortfarande i regelbundna upplagor. Trots att det faktiskt är en binge ganska läskiga visor.

För även om man har rensat lite sen originalupplagan 1943 - man har bytt "Niggerland" mot "Afrikaland" (som mest gör att det inte funkar med melodin), man har tagit bort versen där mamma Kantarell pryglar Kalle Kantarell så han gråter på kolten, man har likaså tagit bort versen där barnen leker mamma & barn och har ett sånt besvär att "smälla och smälla och smälla lillan sin" - så är det fortfarande lätt obehagligt att bläddra i boken.

Nu ska dockan sova snäll och rar
och inte skrika på det viset
Sotarn kommer då och dockan tar
och pappa kommer med riset
(”Majas vaggvisa för dockan”)

Mammorna komma förbi med sina små,
de trilskas ju ibland, och mamma säger då:
”Och är du ej snäll och lyder mamma nu,
så tar poliskonstapeln dej, det vet du ju”
("Poliskonstapeln")

Därjämte ”Sparman far till läger”, som understryker hur bra barn mår av att jobba hårt – ”klippa trädgårns matta, alla gångar kratta, springa ärenden varenda dag” – för att komma dit dom vill (i det här fallet ett läger, med allt vad därtill hör av ledarsanktionerade gruppvåldtäkter).

Och ovanpå det ”Arbetsbyte", enligt instruktionerna till pianisten en ”skämtsam” visa om huru tokigt det kan gå när pojkarna ska torka disken (”Glas och tefat får mamma sopa/ för det blir skärvor av alltihopa”) och flickorna såga ved (”De dra och slita, så svetten lackar/ men dumma sågen, den bara hackar”).

Och som final: "Jag är så glad att jag är svensk" och "Kungssången".

"Jag är så glad..." är väl inte fullt så enfaldig som titeln antyder, det är mest en hyllning till sommarljuset och "rågarna", som man väl för all del kan få vara stolt över om man nu tycker att man som svenskfödd har varit med och bidragit till detta.

Men "Kungssången" måste ju t.o.m. den intellektuella spjutspetsen på Drottningholm tycka är genant. Särskilt den andra versen, om hur "himlens Herre" ska beskydda "det gamla lynnets art igen/ hos Sveakungen och hans män".

Den här texten har en fortsättning. Den finns att läsa i boken "Människor som gått till överdrift" som finns i handeln från april 2010.

Henning Sjöströms slutsats.

Man kan säja vad man vill om den gamle stjärnadvokaten och playboyjuristen Henning Sjöström, men han har varit en aktiv jäkel.

Förutom att ha varit inblandad i flera av dom sena nittonhundratalets mest uppmärksammade rättsfall - Kurt Haijby och den påstådda homosexligan kring Gustav V, Nerosedynskandalen, Radio Syds piratsändningar, Björn Borgs påstådda kokssnortande, Jan Guillous justitiemordsanklagelser visavi Keith Cederholm - var han en framgångsrik spjutkastare i sin ungdom.

Dessutom har han skrivit tjogvis med böcker av både skönlitterär, facklitterär, rättsvetenskaplig och buddhistisk natur (många av dom på eget förlag). Samt sjungit in bl.a. "My way" och "Blowin´ in the wind" med operaröst. Och ovanpå alltihop hunnit skaffa monokel. Det har ju inga andra än posörer burit sen motboken avskaffades.Vadan denna febrila aktivitet? Vad är det som driver en fattig pojk från Burträsk att så maniskt söka sej fram genom livet? En liten hint verkar man få i Sjöströms memoarvolym "Min väg" (dvs. Hennings litterära svar på Sinatra):

Den onaniperiod som drabbar de allra flesta ungdomar, tror dessa individuellt att den bara drabbar dem, och de skäms. Mellan 13 och 15 år hade jag denna plågsamma period. Jag gömde mig flöjtande på de mest befängda ställen.

Ju mer sporten utövades, ju större blev fantasikretsen och ju tätare hanteringen. Jag trodde slutligen jag skulle gå under. Jag hade hört att man kunde bli blind, döv och vansinnig av utövandet. Jag läste berättelser om onani och förskräcktes. Jag bad till en Gud som jag eljest tvekade om. Ingenting hjälpte. Tills chocken kom.

Jag var på väg, ridande på den gamla cykeln, för att köpa snus och salt i Gammelbyn. Isen hade ännu inte lagt sig över Burträsket, men den första snön hade lagt ett tunt sprakande täcke under cykeldäcken. Det var i slutet av oktober.

Min hjärna började plötsligt koka av sexuella anfäktelser. Jag styrde cykeln av vägen, och sprang in under en jättegran för att dölja min avskyvärda handling, som förnuftslöst tydligen styrdes av en kraft mycket starkare än mig själv.

Mitt i akten ser jag plötsligt rakt in i två vilda jätteögon. Ett frustande genom två näsborrar, vida som tekoppar vräker sig mot mig. En stortaggad älgtjur sprang rakt över mig.

Jag måste ha svimmat. Plånboken låg kvar vid sidan av mig och pengarna fanns kvar. Jag var förvirrad och huvudet värkte. Jag knäppte byxorna, för sista gången nedknäppta för ett runk.

Vad ska vi säja om det här? Ja, dels förstås att Sjöström jämte Lennart Hyland är den ende nittonhundratalsperson som verkligen hörsammat Sture Alléns gamla uppmaning till folket att fortsätta använda ordet "eljest".

Men också att Henning Sjöström påstår sej ha slutat rulla skinn vid femton års ålder (han skriver uttryckligen att det är "sista gången"). Sen 1937 har Sjöström alltså sovit med bägge händerna stadigt vilande på täcket. Försvarandet, skrivandet, playboylevernet, monokelbärandet och - inte minst - spjutkastningen har fungerat som ett substitut för att tillfredsställa det sjöströmska libidot.

Sen kan man också fråga sej varför Sjöström var så noga med att kolla plånboken efter att han mött en älg och svimmat. Hur vanligt är det med rånarälgar i Västerbotten?

Niklas' cup of Tua.

Jag tillhör naturligtvis inte skvallerpressens tillskyndare, lika lite som jag är en förespråkare för död hud, men har tuffat på i en tillvaro där dess existens haft ganska liten inverkan på min. Jag har fnissat till på nån pizzeria när jag läst en helt seriös insändare i Se & hör där en man berättar att han badat bastu med Hans Majestät och att majestätet såg "helt vanlig" ut naken!

Det leder till många följdfrågor: exakt vad hade insändarskribenten väntat sej? Och exakt varför valde redaktionen att publicera just den insändaren? Hur usla var de insändare de valde bort den veckan?

Men som sagt: bortsett från de funderingarna har skvallerpressen aldrig haft nåt med mitt liv att göra och har därför aldrig stört mej. Men så är jag ju inte heller Niklas Strömstedt.

På sin blogg (jo, han har en sån, vilket faktiskt gör mej och Strömstedt till kollegor!) återger han ordagrant en konversation med Se & hörs Tua Lindström (som lär vara ett riktigt namn).

Det är jävligt roligt. Särskilt som de ju så klart känner varann och har järnkoll på varann. Jag ler som infamast när Lindström försöker ta sej bort från ämnet genom att berömma Niklas för hans mammas (Margareta) och systers (Lotten) senaste böcker.

Sen är det så klart spooky att jag av en slump springer på den här bloggen just som jag läser pappa Bo Strömstedts memoarer "Löpsedeln och insidan". Ett meddelande från andra sidan? Eller åtminstone från familjen Strömstedt? Vad är det i så fall de vill mej?

Kickes sextiårsdag.

Jag vet att festtraktörerna och livsförgyllarna Ulf & Kicke inte är så heta (längre), men min avsikt är att få dem att bli det. Jag gissar att Ulf & Kicke inte misstycker.

När Kicke fyllde sexti uppvaktades han (och Ulf) nere på Rivieran av dom nära vännerna, Drraamaaaten-skådisarna Anita Wall (mest känd som Elisabeth Lerwacht i Rederiet) och Jan-Olof Strandberg (mest känd som den buttre majoren i Goda grannar).

Wall och Strandberg - bägge f.ö. också mottagare av Ulf&Kickes Förgyll-din-dag-stipendium - höll då ett mycket festligt tal.Att det är festligt kan man bl.a. förstå av ljudupptagningen (som finns på kulturtidskriften Aftonbladets hemsida), där vad man först tror är en groda med andnöd visar sej vara Kickes (eller Ulfs) kluckande.

Nedan en transkription av hela talet (jo, jag har annat att göra, men kunde inte låta bli):

Anita: Icke sa Nicke!

Jan-Olof: Nä, Uffe sa Kicke!

Anita: Vad sa då Icke?

Jan-Olof: Kicke!

Anita: Jaha – Kicke sa icke?

Jan-Olof: Nä – Kicke sa Uffe!

Anita: Ja, Uffe sa Kicke!

Jan-Olof: Ja, men varför då då?

Anita: Dom är ju två

Jan-Olof: Ja – Kicke och Uffe!

Anita: Är Kicke den tuffe?

Jan-Olof: Ja – Ulf är den tyngste

Anita: Och Kicke den yngste?

Jan-Olof: Ja – och Kicke är sexig!

Anita: Nä, Kicke är sexti!

Jan-Olof: Och Uffe den äldre?

Anita: Ja, nästan föräldre!

Jan-Olof: Och Kicke den unge?

Båda: Ja – nu vilja vi sjunge!

SJUNG OM FRANSYSKOR, FARSER OCH VIN
AMBASSADÖRER I EAU-DE-VIEE-VIEE-VIEE
ÄN KLAPPAR HJÄRTAN MED FRANSKA SLAG
DENNA JUBLANDE SEXTIÅRSDAG!
INGA STORMAR ÄN I VÅRA SINNEN BO
KICKE ÄR VÅR VÄN OCH VI HANS LÖFTEN TRO!
VI FÖRSKINGRAR HANS HUND DENNA STUND!
DÄR DE HÄRLIGA VÄNNERNA BO
DÄR DE BÄSTA AV KÄNSLORNA GRO!

Ni som förstår varför AB tyckte detta var värt att lägga ut på nätet, får gärna höra av er. Och ni som över huvud taget kan relatera till den här världen av lyx, lax och plastikoperationer får gärna förklara grejen. Jag är ärligt nyfiken.

Öppet brev till Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Kära Elisabeth,

som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.

Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, "Mitt liv med prins Bertil", den du har skrivit ihop med Omar Magnegård (som jag gissar är en sagofigur). Jag är lessen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.

Visst anstränger du dej för att få Lilian att verka som en glad lax och en spjuver när ni hoppar planlöst mellan minnen från trettiåriga kriget och Östroms fall. Det enda som verkligen gör mej en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:

Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.

Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel - men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för "annan sorts rödfärgad vätska"? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?

Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.

Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 3.

Fakta I: dandyadvokaten Henning Sjöström döpte förstås en bok om sina fräckaste fall till "Brottstycken".Fakta II: företagsledaren med ett elastiskt förhållande till sanningen, Refaat El-Sayed, döpte förstås sin egen vitbok till "Makten och ärligheten".(OBS! Detta är en del i en evighetsserie. För tidigare delar, klicka på etiketten nedan.)

Språkröret a.k.a. Schlaugborren.

Även Birger Schlaug, f.d. språkrör för miljöpartiet, ligger gärna med yngre kvinnor. I boken "Svarta oliver och gröna drömmar", riksdagspolitikens svar på Peter Lundblads "Ta mej till havet", berättar Schlaug om en underbar natts älskog med en ung kvinna:

Hon påstår att hon är ung. Det är hon väl också. [---]

Jag känner ingen åldersskillnad. Jag trivs bättre med unga människor än med jämnåriga. [---]

Hon tog av sina kläder. Som vore det självklart. Vi blev ett. Som vore vi huvudpersoner i en vacker roman. Vi fyllde varann. Och blev för några minuter hela. [---]

Vi älskade på stranden som människor väl aldrig älskat förr. Som om någon utanför gav oss sin urkraft för att få bli född.
Hon är vattuman.
- Tvillingsjälar, sa hon.
- Två eldar, sa jag.
- Vi kan bränna varandra, sa hon.
- Vi kan föröda vår omvärld, sa jag.
Så skildes vi. Hon reste till sitt bröllop med en ung man i en ljus kyrka, belägen vid en strand. Som vore det Skagen. Jag undrar om hon hade sand kvar på sin rygg under bröllopsnatten. Om hon låtsades att det var mina händer som smekte hennes bröst den där första natten.

Kapitlet heter "Skagen" och har underrubriken "Om vikten av att älska i sanden". För er som inte hänger med i Schlaugs poetiska omskrivningar, handlar det om hur Birger spänner på en yngre kvinna på en strand natten innan hennes bröllop.

Jag förstår inte riktigt medelålders mäns behov av att delge mej detaljer ur sitt sexualliv. Vad är det dom vill säja mej? Att dom vet hur man gör? Att dom är stolta innehavare av genitalier? Att dom en gång haft en viss attraktionskraft på somliga representanter av motsatta könet?

Inget av detta kommer som överraskningar för mej.

Jag tror Schlaug ville sudda bort sin egen präktighetsstämpel. Han var inte bara en skäggig skogsmus som älskade grön skatteväxling - han var också en sån som pirrar på stränder. Och sen skriver en bok om det.

Människor som gått till överdrift: Stig Larsson.

Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för just knoppade flickbröst.

För er som till äventyrs inte minns: innan Stieg Larsson fanns Stig Larsson. Stieg Larsson arbetade aktivt mot rasism och högerextremism, skrev tre löjligt tjocka sidvändare till kriminalromaner och dog medelålders. För detta fick han folkets kärlek.

Stig Larsson skrev svåra postmodernistiska romaner och dramer med titlar som "Grötbögen" och "VD" och påstod sej dessutom ha övernaturliga krafter (en gång kände han på vibbarna i en manushög att Magnus Dahlströms "Skärbrännaren" var nåt extra). Han lät sej alltid intervjuas i kalsingar i sin etta på Lilla Essingen och blev figuren Sigge Pigg i Arne Ankas kulturmachouniversum. För detta fick han kultursidornas kärlek.

1998 berättade han för tidningen Darling att han helst tog på flickor som kunde varit hans döttrar. Detta blev på den tiden uppmärksammat också i tabloiderna - Jan Guillou kallade honom "pedofil" vill jag minnas (han kallade ju vid ett annat tillfälle Rikard Wolff för "pederast") - och Larsson fick nåt slags ful-gubbe-stämpel.

2008 sitter jag av nån anledning och funderar på detta (det kan vara för att jag ätit en schweizerost) och tänker att det där måste ju ha uppförstorats och överdrivits. Jag går således direkt till källan; jag har så klart alla nummer av tidningen Darling 1997-2001 sparade i en mapp (mellan "Chaplin 95-98" och "div. magasin 80-tal").

Det visar sej att det var lite värre än jag mindes. Stig Larsson tillhör det trötta släktet av män som tror sej vara sympatiska för att de på ett ärligt vis erkänner sej vara osympatiska. Det är de inte. Den påstått sympatiska ärligheten uppväger inte den de facto osympatiska hållningen.

Stig Larsson (vid tillfället fyrtitre): "Jag tycker i allmänhet att de (unga flickorna) är mer attraktiva. Sexuellt sett. Det finns även äldre tjejer som är attraktiva, men de är sällsynta. Jag har träffat väldigt få tjejer över 25 år som jag tycker är attraktiva. Sen kan jag tycka att tjejer är attraktiva trots att de är väldigt unga, säg runt 13 år. Men det tycker alla män, fast det är bara jag som erkänner det".

Här sällar sej Stig Larsson till en stolt tradition av gubbsjuka svenska författare: Erik Axel Karlfeldt lät Svarta Rudolf minnas en trettonårig negerprinsessa, Taube sjöng om "den barnsliga hand" som han kysst. Larsson går ett litet steg längre när han dessutom ska göra mej till medbrottsling.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den finns i handeln från april 2010.

En elitists bekännelser.

Jag jobbade ett antal år med att göra ett s.k. humorprogram i P3. Det hette Hej domstol! och var bitvis s.k. ”smalt”. Det vill säja att vi pratade om Sven Wollters bakgrund inom KPML(r), Vilgot Sjömans film Tabu och Somalia. Jag har efteråt insett hur privilegierade vi var, som fick månadslön och en rikssänd kanal till förfogande i en tid där alla yrkesverksamma humorister åläggs att hitta Minsta Gemensamma Nämnaren.

För varför skämta om perifera och komplicerade ämnen, som kanske rentav kan reta lyssnarens nyfikenhet, när man kan skämta om sånt som alla känner till och därmed bekräfta lyssnarens lättja?

Varför göra det svårt (=utmanande) när man kan göra det lätt (=simpelt)?

Under årens lopp har jag varit inblandad i diverse diskussioner om hur mycket bakgrundsfakta man måste ge publiken. När Hej domstol!-konstellationen gjorde nåt lajvframträdande insisterade en i gruppen på att man inte bara kunde säja ”Horace Engdahl” utan måste säja ”Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl”. Jag blev sur och kontrade på ett mycket barnsligt vis med att gå runt resten av dan och säja ”vill du ha frukten äpple?” och ”nu går jag på rummet toaletten”.

En annan gång har det nästan blivit blodvite när mina kollegor inte tyckte att den nära vänskapliga relationen mellan Björn Skifs och Bengt Palmers är common knowledge. Jag menade väl i min tur att man måste ha levt i en annan galax om man har missat att Palmers varit involverad i allt från Michelangelo till Drömkåken, och att jag bara uppträder för människor i den här galaxen.

Skämtet ändrades att handla om Oldsberg och Björn Hellberg. Vilket jag fortfarande inte tycker är lika roligt.

Jag har genom livet tvingats inse att mina referensramar inte är domsamma som andras. Det händer fortfarande att jag i nåt socialt sammanhang kanske skämtar om att Carl Bildts dotter heter Blanceflor – och möts av nästan skrämda blickar: ”Hur vet du det? Hur kan du hålla reda på sånt?”

Som att det är jag som är den konstiga som har lagt nåt på minnet som hela landet faktiskt pratade om för inte mer än sjutton-arton år sen. Som att det är dom som inte känner till namnet på utrikesministerns avkomma, och framför allt tycker att det är HELT SJUKT att nån gör det, som är dom normala.

Denna attityd hos mej – och denna attityd hos andra – gör att jag aldrig kommer att kunna skriva humor som blir bred. Jag tycker nämligen att det man kallar bred humor är tråkigt.

Det här kan man kalla snobbism och elitism om man vill. Men jag hävdar med bestämdhet att humor bygger på ett överraskningsmoment. Skämtar man bara kring välkända och välbekanta ämnen ur veckans nyhetsflora så blir man som tittare inte överraskad. Man har ju själv stått vid vattenkylaren och chit-chattat om melodifestivaler och Reinfeldt hela veckan.

Den sortens humor kan säkert bli ett slags lägereld som hela svenska folket kan samlas kring för att få bekräftat att dom gjort samma analyser som etablerade gagwriters. Men det kan aldrig bli särskilt roligt.

På hjärntrusten bakom program som Hey Baberiba! lär dom ha en ”hänga-ut-från-ett-flygplan”-regel om skämt kring kändisar. Man får alltså inte skämta om folk som snittittaren inte skulle känna igen om man såg dom hänga ut från ett flygplan i luften.

Med påföljd att alla skämt handlar om kungafamiljen, Carola och Persbrandt.

Egentligen tycker inte jag min hållning är elitistisk. Jag tror med bestämdhet att folk vet mycket mer än vad dom tror. Mannen på gatan, Nisse i Hökarängen och Gittan Bingo känner visst det till Horace Engdahl och Bengt Palmers. Och jag tror att dom blir smickrade av att nån gång få utlopp för dom kunskaper dom lagrat i medvetandet.

Six-degrees-of-Kevin-Bacon.

Leken som på svenska heter Sex steg till Johannes Brost ger oss följande talande samband:

Joakim Thåström spelade mot Peter Stormare i åttitalspekoralet Den frusna leoparden. Stormare spelade i Big Lebowski mot John Goodman. John Goodman spelade i Roseanne Show mot Laurie Metcalf (Roseannes syster). Laurie Metcalf spelade i ”The Norm Show” mot Max Wright – pappa Tanner, rymdapan Alfs värdfamilj.

Det är alltså bara sex led mellan Thåström och Alf. Camilla Läckberg skrev Isprinsessan, där Niklas Hjulström spelade en huvudroll. Hjulström spelade även mot Helena Bergström i Annika Bengtzon-filmerna. Bergström spelade mot Sven Wollter i Änglagård. Wollter spelade Nobel i filmen Alfred. Nobel instiftade Nobelpriset.

Således bara fem led mellan Camilla Läckberg och Nobelpriset.

Ulf Lundell skrev romanen Jack. Göran Stangertz spelade titelrollen i filmen. Stangertz spelade mot Lena Endre i (Hoberts) Spring för livet. Endre spelade mot Marie Richardson i (Hoberts) Alla älskar Alice. Richardson spelade i Stanley Kubricks Eyes wide shut. Kubrick regisserade även Lolita.

Ergo: inte mer än fem steg mellan Lundell och Lolita.Alexander Skarsgård spelade mot Ben Stiller i filmen Zoolander. Ben Stiller är son till Jerry Stiller, som spelar Georges pappa i Seinfeld. I Seinfeld spelade Wayne Knight figuren Newman. Wayne Knight spelade i Jurassic park mot Samuel L. Jackson - som spelade mot Stellan Skarsgård i Deep blue sea.

Steget är med andra ord ganska kort mellan Alexander Skarsgård och Stellan Skarsgård.

Brost lapar djungeljuice.

Jag är gammal Fantomen-fantast (”Dragos” för gamla SvD-läsare). Inte att undra på - Fantomen-universat är en nörds/onanists Mekka med sin detaljerade uppsättning myter och gimmickar: stamkrig, piratfiender, fantomenklippor, döskallegrottor, furstendömen, djungelpatruller, appost, Keela-Wees gyllne strand, Den viskande skogen, Djungelolympiaden och urtidsdjuren Hzzzz och Hrrrr.Vi som läste Fantomen intensivt i mitten av åttitalet minns chefredaktör Ulf Granbergs (pappa till Fredde) flitiga rapportering från Fantomenmusikalen 1985.

Som Sveriges Radio-anställd hade jag tillgång till världens tredje största skivarkiv. Det andra jag övr huvud taget beställde därifrån – efter Ulla-Bella-rapp med Ola Ström – var inspelningen av Fantomen-musikalen.

Det var ungefär så knäppt som jag förväntat mej. En thinktank verkar ha suttit ett par timmar och slöbläddrat i gamla seriemagasin och skissat på snytservetter, och redan dagen därpå lär man ha haft premiär på Scala-teatern. Där spelades den dock hela 95 gånger, inte sällan för utsålda hus. Vilket nog får säjas vara det knäppaste av allt.

Om man inte tycker det är knäppt nog att den där thinktanken främst utgjordes av Peter Emanuel Falck, senare landets störste såpakung.

Och att Johannes Brost och Peter Dalle spelade två amerikanska djungelskurkar - Fitzpatrick och Brodski - som slår sej ihop med den skurkaktige medicinmannen Hot Pot, spelad av Kjell Bergquist i höftskynke.

Detta var alltså innan Dalle gjorde Lorry och gjorde sej ett namn som den där särskilt fina sortens komiker, som skriver om relationer och helst sätter upp revyer på Drrramaaaaten.

Det var också innan Kjell Bergquist kunde välja och vraka bland erbjudanden - men fortfarande efter att Johannes Brost förlorade omdömet (vilket skedde 1946).Fast allra allra knäppast är förstås att man lät bandarerna – infödingsstammen vid Dödskallegrottan – prata skånska. Guran och hans gäng halvnakna infödingsvildar mässade alltså sina trollformler på skånska. Och inte vilken skånska som helst – utan låssaskånska.

”Vaaaoouur eai Fantaumen idaaau?” lyder en refrängrad. Ska betyda ”Var är Fantomen idag?”

Initiativtagare, kompositör och huvudroll: Urban Wrethagen. Och här ropar alla bloggläsarna i korus: Urban vem? Gott folk, det smärtar mej in i hjärteroten, men jag tror vi hittat min akilleshäl: en gubbe i den svenska nöjeshistorien som jag inte känner till!

En googling gör mej inte mycket klokare, men låter mej i alla fall konstatera att Wrethagen måste ha haft sin konstnärliga och karriärmässiga pik runt 85-86. Det var 1986 han gjorde musik och sjöng huvudrollen i den tecknade filmen Råttis.

Han verkar också ha varit förtjust i tecknat.

Musikalen har aldrig getts ut på CD. Serieäventyret "Tempelskatten", med musikallibrettot som bas, tecknades av Kari Leppänen och gick i Fantomen 9/85. Dock utan skånsk fonetik. Djungelskurkarna sjunger inte heller "Bronx Blues", Dalles paradnummer från musikalen.

Bildspecial: Bo Skräddare.

Somliga bilder behöver inte kommenteras. Vill ni veta mer finns det mer info än någon rimligen frågar efter här.

P.S. Kvinnan med den något bedagade framtoningen här ovan visar f.ö. upp en av Bo Skräddares exklusiva dräkter för damer.

Teater Augusten.

Det här gör mej glad: en teatergrupp med gamla människor som spelar revyshow med "mycket sång musik och ett par dansstek" i en källarlokal i halvcentrala Malmö. Eftersom gamla är rädda för mörker går föreställningarna redan klockan 14. Och dom spelar för utsålda hus!

Eller ja, utsålda och utsålda, det är ju gratis, och visst, lokalen tar bara sjutti pers och dom spelar bara två gånger i veckan, men ändå - föreställningen "Tokiga boden" spelas trots allt till och med nionde maj TJUGOHUNDRANIO!

Jag blir ömsom rörd och ömsom lite förundrad när jag tar del av historien om teatergruppen Augusten. I slutet av nittitalet konstaterades det att det fanns sociala problem i stadsdelen Augustenborg. För att komma till rätta med problemen startade man, inte en karateklubb, inte en skateboardramp, inte en ungdomsgård - utan en teatergrupp för pensionärer.

Man undrar ju hur dom sociala problemen såg ut? Gick gammeltackor runt med rollator och väskryckte? Satt dom i källarnergångar och silade kattmat? Hotade dom oskyldiga med bordslöpare?

När dom sociala problemen konstaterades identifierades det klassiska problemet: man hade ju ingen lokal! Då hittar någon en bortglömd biograf på området! Som stått i träda sen pappa gick i golfbyxor.

Det säjer så mycket om det gamla Sverige. Augustenborg byggdes i början av femtitalet, i en tid som formligen osade av framtidsoptimism. Området skulle vara ombonat, torgbaserat, bekvämt och modernt. Och givetvis skulle det ha både en teaterscen och en kvartersbio. Och självklart skulle det kostas på med detaljerade malmövyer målade på väggarna.

Några år senare stod båda lokalerna tomma. Samma sak när man byggde det voluminösa kvarteret Kronprinsen i Malmö - där man på allvar skröt med att ha Norra Europas största parkeringsgarage i ett plan - och det skulle vara så jämrans modernt att man hade dygnet-runt-drive-in-biltvätt. Det fick naturligtvis lägga ner efter nåt halvår eftersom Malmö bestod av arbetare som gick och la sej när teven slutade vid tiotiden.

Men det är fascinerande att tänka på den där tiden med samhällets, för all del missriktade, men dock omtanke om medborgarna. Och i vanlig ordning tänkte man liksom inte hela vägen: visst, man byggde en biograf, men på bilderna ser jag ju att det är så jävla lågt i tak att di gamle slår fontanellen i lysrören och att det aldrig nånsin kan ha blivit mycket till bioupplevelse där.Under våra år på radio pratade vi regelbundet om att inleda ett samarbete med Teater Augusten och göra ett specialprogram där di gamle skulle spela oss år 2065. Eller bara ett program där dom fick prata fritt ur hjärtat. Vi pallade aldrig ringa det där telefonsamtalet. Vi var kanske rädda att dom inte skulle höra.

Idag grämer det mej lite att vi inte initierade samarbete. Vi kanske hade kunnat göra en hörspelsvariant av Tokiga boden? Eller ännu hellre av gruppens gamla succé Värdshuset Glada bägaren. Det hade ju aldrig kunnat bli tråkigt. Det hör jag ju på titlarna.

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 2.

En av dom många saker den här bloggen sysslar med - förutom att hålla sin redaktör borta från familjeförsörjningen - är att samla finurliga memoartitlar (se här och här).

Nu inhämtar jag från ett gammalt nummer av Kapten Stofil - tveklöst en inspiratör i dessa ohistoriska tider - att Karl Gerhards gamla primadonna Lili Ziedner (hon som just suttit på strandstolen) givetvis kallade sin självbiografi "I lögn och ro".Visserligen ingen anspelning på hennes namn och det hon sysslade med - entrékupletter och sprit - men ändå kongenialt med hennes livsföring.

En man med en skägg tar en flukt på...

Tidningen Svenska Mad har en särskild plats i många crazydiggande svenska mäns hjärtan. Retrospektivt är det inte helt begripligt. Bläddrar man i utgåvor från förr är det två ord som dyker upp i huvet: Tamt. Och lamt.

Visst kan man ana att detta har legat helt rätt i tiden: populärkulturparodierna, våldsamheten. Men parodierna är inte särskilt fyndiga (och jag tänker då inte bara på tokkrystade parodititlar som "Dofter på vitt", "Spadarna på Hill Street" och "Karocky Kid") och våldsamheten överträffar sällan Kalle Ankas. Tasksparkarna riktas visserligen åt alla håll men träffar aldrig tasken.

Med Lasse O´Månsson som chefredaktör (1962-75) fick visserligen den svenska editionen en mer bisarrt poetisk ton än den amerikanska förlagan - "Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng" - men fortfarande är tonen märkligt mjuk och oförarglig.

Visst, X&Y dödar varann bestialiskt och Don Martins gubbar får plankor i huvet så det säjer "pleinnnnnkkk". Och man har modet att antyda att Hollywood-blockbusters är gjorda i profitsyfte.

Men på sextitalet märker man knappast nåt av Vietnam (däremot retas man gärna med hippies), på sjuttitalet inget av Nixon och på åttitalet inget av Reagans hämningslösa kamp mot lågavlönade. Inte för att det är ett krav varken på humor eller satir att håna just dom politiska makthavarna, men det är påtagligt hur varmhjärtad och trots allt mainstream tidningen känns. Inga referenser är svårare än att en samtida tolvåring är med på fotnoterna.

Det inslag som är mest ofrivilligt mad är Dave Berg. Hans serier är nämligen så mäkta o-mad att man känner att man blir lurad, att det finns en ironi bakom, en satir som är så subtil att man måste läsa mellan rutorna.Det finns det inte. "Mad:s Dave Berg tar en flukt på" ("...looks at...") är själva definitionen på lättviktighet. Realistiska teckningar med vardagsbetraktelser, oftast ur Svensson, Svensson-pappan Roger Kaputniks gubbkonservativa synvinkel (f.ö. ett självporträtt). Det är tonårsdöttrar som kommit hem mycket tidigt istället för väldigt sent och tonårspappor som inte kan skilja flickor från pojkar. Och in på nittitalet har alla utställda jeans.

Dessutom använder Berg genomgående Benny Hill-effekten: i varje slutruta tittar den som får höra den tokiga slutrepliken på läsaren med en fåraktig blick och öppen mun. För att understryka att här, just här och ingen annanstans, var Skämtet. Han kunde också använt "Häpp!"-skyltar.

Det hjälpte inte att den svenske översättaren försökte hotta till det med crazy personnamn på figurerna. En tonårspojke som vill äta "djupfryst käk" är inte mindre ointressant för att han heter Örnjulf eller Rolf-Allan.Givetvis var Dave Berg en av dom populäraste tecknarna på tidningen Mad, och fick därför hållas med fem tråkiga strippsidor i varje nummer i tre decennier. Mad:s legendariske amerikanske redaktör William M. Gaines - känd för sin Simon Spies-framtoning och practical jokes á la vin i vattenkylaren - gav honom sin välsignelse fast han nog föredrog Sergio Aragones våldsamma marginalanteckningar och Al Jaffees avsnoppade svar på dumma frågor.

"Välsignelse" var ett medvetet valt ord. Berg var nämligen till råga på allt aktivt religiös. Varje gång han fått ett nytt löfte om löneförhöjning eller pocketutgåva av Gaines, lär han ha sagt: "God bless you, Bill".

Och varje gång lär Gaines ha muttrat: "Go to hell".

Harry varu me nån gång?

Mannen på bilden är en jävla typ.

Han tillhör samma gangstergäng som Bert Karlsson i Skara, Big Bengt som byggde High Chaparall, Carl P Herslow som initierade Skånepartiet och ytterligare ett gäng rättshaveristiska affärsidkare som gillar vitsar om enfaldiga kärringar och ogillar folk som bryter på icke-svenska språk. En sorts blandning av megalomana imperiebyggare i krimskramsbranschen och klassiska insändarkverulanter.

Han heter Harry Franzén och kallas "Frasse" av sina - påfallande många - vänner. Vi andra kallar honom det invektiv som för tillfället dyker upp i huvet.

Han är ICA-handlare i en by som heter Röstånga och bl.a. är känd för att ha hyst Sveriges första sommarland, ett "Dinoland" med kanske femton skumplastdinosaurier målade i spygrönt samt en marknad där man kan köpa exakta AK4-kopior till små barn.

Han blev rikskänd för att sälja vin i sin ICA-butik (en smutshärd till butiksparodi som bl.a. säljer Thailand-linnen och grått kött). Det renderade honom att medverka i Carl Hamiltons gamla rollspelsprogram Dilemma, där politiker och makthavare fick leka vad dom skulle göra om Sverige t.ex. drabbas av terrorism. Jag såg inte programmet, men gissar att Franzéns svar på alla frågor var: sälja sprit på gatorna och köra ut invandrarna.

För det är lösningen på allt, både för honom och hans kumpaner. Har åldringarna ingen mat? Kör ut invandrarna! Har du en spricka på tunntarmen? Kör ut invandrarna! Har ett gäng brats kört över en iransk korvgubbe med pappas Lexus? Kör ut invandrarna!

Efter att alltså ha krängt fulvin och blivit riksuppmärksammad, har han försökt upprepa succén genom att sälja nikotintuggummin i sin butik. Det var dock inte lika spektakulärt och gav bara en insida i kulturtidskriften Aftonbladet.

För oss som bott inom några mils radie från Franzén var han naturligtvis bekant innan han fick sina femton sekunder i riksmedia. Som ordförande i Centrumdemokraterna har han drivit hjärtefrågor om fri fart på motorvägarna och vatten och bröd åt snattare (det står så i deras partiprogram!) sen sjuttitalet.

Men få har påpekat hans indirekta roll i filmhistorien. 1970 spelade Hasse Alfredson, Tage Danielsson och pianisten Gunnar Svensson 88-öresrevyn i Skåne. Hasse och Tage tog då in på gästgivargården i Röstånga, där dom bl.a. en gång satt och skrev sin första film Svenska Bilder.

Dom söktes då upp av Harry Franzén, redan då nåt slags självutnämnd ambassadör för trakten, som ville ha dom med på en guldgrej. Kunde dom riksbekanta humoristerna månne tänka sej att skriva några positiva rader i en broschyr? Franzén höll nämligen på att projektera för ett Turistparadis: Dennisland!

I den natursköna Nackarpsdalen ville han och hans tyska mecenater slänga upp lite betongstatyer av seriefiguren Dennis och sen låta ungar köra ler-gocart och äta picknick i regn och sånt som ungar gillar.

Det är så knäppt att man inser att det måste ha varit på riktigt. Dennis? Alltså Dennis the Menace, busungen som brukar slåss med farbrorn som ibland heter Wilson och ibland Nilsson beroende på om översättaren varit bakfull eller inte. Varför just Dennis? Har han nånsin varit så het? Skulle dom fylla ett naturreservat med avgjutningar av honom? I betong?

Hasseåtage avböjde det heta erbjudandet.

Dom åkte istället hem till Stockholm och skrev filmen "Äppelkriget" om hur tyska businessmen samarbetar med korrupta lokalpolitiker om att lusa ner naturen med turistanpassat skräp.

Inte för att jag vill skryta...

...men ikväll har jag varit på fest med Stig Grybe.

Vi pratade (förstås) om Ante i Mobacken, en buskisfigur han gjorde i radio och teve på sextitalet. Han pratade om hur han och Tollie Zellman en gång fått ett pris ur Kar de Mummas hand, utan att reflektera över att dom femti år yngre män som stod framför honom kanske inte nödvändigtvis var up to date med Tollie och Kar.

Han berättade att Kar de Mumma vid tillfället sagt att "nu har du en figur som du får leva med resten av livet och som du alltid kommer att bli ihågkommen för". Och så la han till att "där hade han ju rätt".

Jag hade inte hjärta att berätta för honom att den ende inom tolv mils radie, förutom Stig själv, som känner till Ante i Mobacken 2008 är jag. Och jag är a) nästan Asperger-diagnosticerad och b) inte särskilt haj på Ante jag heller.