måndagen den 4:e augusti 2008

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.


Åttitalet var en förskräcklig tid. Jag tänker inte bara på oförargligheter som Herreys och pastellfärger, utan främst på den nykonservativa nymoralism som Staffan Hildebrand försökte gjuta positiva vibbar i med repliken ”Min moral, den är mycket gammal – kom ihåg det!”

Uttalad av Lasse Strömstedt – själv gammal omvänd kåkfarare – i rollen som mackägare, med drag av Fryshusets Anders Carlgren och Hildebrand(s idealbild av sej) själv. Givetvis i filmen ”G – som i gemenskap”, som enligt regissören handlade om ”kärlek, rock´n´roll och hasch” och som känns som åttitalets mest representativa konstverk.

Siewert Öholm ledde, omväxlande med frireligiösa sångprogram, tevedebatter där Okejs Anders Tegnér ensam fick möta Hem & Skolas mest moralpaniska hysterikor för att försvara hårdrockens flirt med satanismen. Hem & Skola var det närmsta vi kom Moral Majority i Sverige, Öholm är idag anställd av högerkristna Världen idag (styrelsemedlem: Ulf Ekman) och har just kommit ut med boken ”Pastor Ulf”.

Öholms kollega Göran ”Cissis pappa” Elwin ledde Studio S och satte för lång tid framåt likhetstecken mellan ”video” (uppspelningsapparat) och ”våld” (skadeverkan).

I samförståndets Sverige kunde gamla proggare och nya konservativa mötas i sin präktighet. Bengt Fahlström satt med uppspärrade ögon i Barnjournalen och varnade för hur W.A.S.P. slängde grislik på publiken och utförde kvinnoförnedrande ritualer (samme Fahlström började sen skriva travtips i den feministiska tidskriften Lektyr).

Folkaktionen mot pornografi agerade inte mot just pornografi, som annars legat nära till hands, utan mot serier. Horst Schröders tidning Pox blev åtalad, bl.a. för Neil Gaimans serieversion av Domarboken och Dori Sedas feministiska S/M-fantasier.

Själv lockades jag med i nåt som hette Snacke-12:an, där man fick sitta igenom tio kvällskurser om droger för att sen få följa med på en busstur till Christiania. Vi fick dock aldrig gå in på Christiania, eftersom det var för farligt. Istället körde vi två varv runt med buss – hade vi kört fler skulle aggressiva christianiter komma ut och kasta stenar och flaskor.

Guiden, en kurator från Höör med dubbelnamn, satte sej ner på huk framme i bussen eftersom christianiterna hatade guider.

I detta bedrövliga pussel är Allan Rubin en av bitarna. En förvirrad arkitekt som plockar citat på måfå ur olika fanzines och uppslagsverk han kommer över, för att saxa ihop en alldeles egen verklighet där alla subkulturella uttryck är betingade av droger och bara droger.

Hans första stapplande steg mot offentlighet och idiotförklaring var boken "Inget är som drogen" (med överrubriken "Hasch" och underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla") 1982.

Problemet är naturligtvis att Rubin börjar i fel ände. Han snappar i en bok om 2 juni-rörelsen – lite enkelt uttryckt en filial till Baader-Meinhof – upp att gruppen på ett tidigt stadium kallat sej ”De kringströvande haschrebellerna”. Istället för att se cannabis som ett av tusentals uttryck för desperation, desolation, alienation och andra ord som slutar på –ion, härleder Rubin HELA RÖRELSEN – OCH LITE I FÖRBIFARTEN ALLA ANDRA TERRORRÖRELSER – till haschet.

Ymnigt potrökande ska ha gjort dem samhällsfientliga. Samhället har inget med samhällshat att göra:

Från mitt arkitektbord har jag tyvärr inte resurser nog att kontrollera om också andra terroristgrupper varit missbrukare. Två tyska reportrar jag kommit i kontakt med anser sig dock minnas att de sett uppgifter om att Baader-Meinhof skulle ha nyttjat hasch. [---]

Alla dessa samband mellan drog och terrorism är säkert inte en tillfällighet. Jag tror att terrorismen går att förstå som en drogframkallad, närmast assasinsk-religiös-fanatisk vilja till kamp – ofta för ädla mål.

Men den politiska förvirring och djuriska impulsstyrdhet som drogen samtidigt framkallar ger kampen fullkomligt vettlösa former.


Oavsett hållning till den västtyska vänsterterrorismen under sjuttitalet – jag är t.ex. själv motståndare till ambassadockupationer, bankrån, kidnappning och flygplanskapning – är man så klart dum i huvet om man tror att det bara rörde sej om ett gäng knesskadade virrpannor.

Inte minst för att det resonemanget i förlängningen implicerar att alla som nånsin rökt spliff – Peps, Timbuktu, Dan Hylander, Fridhems folkhögskola – när som helst kan utlösa ett terrorismbehov inom sej själva.

Rubins resonemang är att slumpen avgör om haschet gör en mild och meditativ (”hippie”) eller aggressiv och våldsam (”punk”). Men det ligger alltid bara i drogen.

Vad hände med Allan Rubin efter 1982? Avfärdades han som den uppmärksamhetstörstande nyanslöse Don Quijote han var? Inte bara. Han fortsatte skriva böcker med namn som ”Hasch – himmel eller helvete?” och ”Trippen”. Det senaste Rubin-signerade debattinlägget på nätet är från 2006 och ligger på en hemsida som är knuten till IOGT-NTO.

Med vänner som Rubin behöver nykterhetsrörelsen inga fiender.

5 kommentarer:

Johabbed sa...

Frasen "från mitt arkitektbord har jag tyvärr inte resurser nog att kontrollera" är så perfekt i sin idioti att herr Rubin verkar mer som en parodi än en verklig människa.

(Först skrev jag ovanstående mening som "... så perfekt i sin idioti att han verkar som en vandrande parodi", men det ofrivilliga rimmet lät för mycket som kass poesi. Fan, jag gjorde det igen.)

Resan till Christiania låter också helt underbar. Fedt med en ny följetong.

mikaela sa...

Drogen framkallar politisk förvirring? Intressant...

Jag har för mig att Rubin under sent åttio- och tidigt nittiotal var mer inne på att rollspel såsom Drakar och Demoner och Kult var det som fördärvade ungdomen, vände dem från Gud och tvingade dem till självmord. I en rollspelstidning (Sinkadus från Äventyrsspel) från 1990 omnämns han som "professionell debattör" så han kanske lämnade arkitektbordet?

Anders sa...

Jag håller med: Jättekul med ny serie. Välskrivet som vanligt. Om jag nu bara kunde erinra mig hur Jan Öjvind Swahn säger orden "miniubåt" och "krokodil" så vore dagen perfekt.

Andrés sa...

Äh. Det bör ju tillhöra allmän kunskap att andra juli-rörelsen och RAF inte alls gillade varandra. (Eller ja, allmän och allmän, men för kalenderbitare med specialintresse iaf) Kanske berodde det mest på olika politisk ideologi och rätt olika inställningar till hur den väpnade kampen skulle föras. Men frågan är om inte en skillnad var gruppernas radikalt olika temperament. Pårökta anarkister går ju inte så bra ihop med tjackade marxist-leninister.

Indy sa...

snacke-12:an! jag, smålänning, som ett tag testade att gå utanför landskapsgränserna (interregional) och umgicks med en skånsk tjej. hon brukade prata om snacke-12:a men då som en titel. vad var grejen med snacke-12:an?