Seriell åttitalspanik.

Jag har sagt det förr: åttitalet var en bedrövlig tid. Aldrig förr har moralens väktare varit mer moraliska och väktande - ett påstående som tyvärr och så klart inte är sant. Dom har varit igång sen dag ett och kallat Louie Armstrong för apa och Alice Babs för slyna som borde ha smisk på stjärten och förbjudit Elvis att filmas från midjan och neråt.

Men ändå har jag en känsla av att dom var som värst just när jag var i en ålder då världen formades framför mina ögon. Åttitalet var hårdrock, garbage pail kids, dataspel, videovåld, droger, rollspel - och serier. Allt var förkastligt, allt var obehagligt, amerikanskt, dekadent och lärde den stackars ungdomen att kriga (en gång för alla: krig lär ungdom att kriga).

Fortfarande kan det hända att en fyrtitalist går förbi mej när jag ligger och läser Åsa Grennvalls hustrumisshandlarskildringar eller Henrik Bromanders noveller om besatta Estonia-forskare eller Mats Jonssons självutlämnande utanförskapshistorier - och säjer: "Läser du fortfarande Kalle Anka-tidningar?"

Vilket så klart är orsaken att serier så sent som på nittitalet - då TV4 försökte trumma igång en skandal kring den norsk-svenska kukskämtstidningen Pyton (varpå David Liljemark, som ritat en av dom serier som visades upp i reportaget, snabbt kontrade med att skicka en faktura till fyran) - har varit ett särskilt hett byte för kristdemokrater och Hem & skola: oavsett innehåll har dom setts som en angelägenhet för lågstadiekids.

Det finns böcker för barn. Det finns bilar för barn. Det finns kastruller för barn. Det finns riddarborgar för barn. Ändå räknas inte litteratur, motortrafik, matlagning och historia som några specifika barnfenomen. Men blandar du text och bild i rutor är det underförstått att det är barn du vänder dej till. 1985 kom en publikation i tidningsställen med namnet Elitserien. Det var en satirtidning. Satir är överlag nåt som går över huvet på barn. Ergo var det inte en tidning för barn.

Där är resonemanget färdigt. Dessvärre såg nu inte debattscenen ut så i det svenska åttitalet att saker som argument och resonemang stod på agendan. Istället blev det ett jävla liv över några knullparodier på Kalle Anka. Tidningsrubrik i Sundsvalls tidning: "Barn luras läsa porr". Vilket som vanligt säjer mer om rubriksättarens fula fantasi - exakt hur hög är runkabiliteten i en samlagsscen mellan Kajsa och von Anka? - än om verkligheten.

Tidningen lades tämligen omgående ner. För all del inte pga vad några överhettade sundsvallsbor gick runt och tyckte, utan pga Det Stora Företaget I Väst som givetvis inte såg mellan fingrarna gällande påstådda varumärkesintrång.

Men Sundsvalls moraliska majoritet hjälpte gissningsvis inte till att skydda det fria ordet.