onsdag 12 augusti 2009

Extramaterial: människorna kring Klaus Kinski.

Boken "Människor det varit synd om" hade, om jag fått bestämma, varit tjock som en telefonkatalog. Överblivna texter blir istället till min återkommande spalt i tidningen Aluma (säljes till förmån för Malmös hemlösa). Sen kastar jag i sin tur in de texterna här på bloggen. På så vis får folk ett intryck av att jag producerar massvis av material när jag istället gör ett enormt soppkok på en rostig dyckert.

Faktasnuttarna i den här texten är säkert bekanta för mina finsmakande bloggläsare. Betänk dock att texten i original har varit riktade till vanligt folk a.k.a. menigheten a.k.a. populasen a.k.a. Svenne Banan, Svenne Trähatt och Gittan Bingo.

Rubriken är alltså "Människor det varit synd om" och numrets tema är ilska.
Jag är vad man kallar passivt aggressiv. Det innebär att jag glatt bockar och säjer ”tack nådiga fröken” när min chef skäller ut mej, och att jag sen går hem och slår sönder min sons legogubbar när de inte ligger där jag tycker de ska ligga.

Därför avundas jag på människor som vågar leva ut sina aggressioner och låter sin ilska ta plats. I Sverige finns ingen ilsknare än regissören Stefan Jarl. Varje gång han är i teve sitter han i sina guldbågade pilotbrillor och ryar över i princip allt – utom möjligen den som borde få de värsta draporna (dvs. hans optiker).

Men jämfört med den tyske skådisen Klaus Kinski framstår Jarl snarast som lobotomerad.

Klaus Kinski var Stor på sjuttitalet, främst p.g.a. sina samarbeten med regissören Werner Herzog: ”Nosferatu”, ”Fitzcarraldo”, ”Woyzeck”. Kinskis rollfigurer skrek och fäktade och spottade. Mycket tyder på att han faktiskt tonade ner sej själv på film.

Herzog har gjort en dokumentär om sin gamle kumpan: ”Min bäste ovän”. Kanske är det den knäppaste film Herzog gjort – och då gjorde han ändå filmen ”Även dvärgar har varit små” om hur ett gäng småväxta korsfäster höns och pratar i heliumballonger.

Till skillnad från i dvärgfilmen är allt som berättas i ”Min bäste ovän” sant.

Till exempel berättar Herzog om en gång när Kinski var så topp tunnor att han fick låsas in på en toalett, där han fortsatte rasa under ett helt dygn. När han till slut släpptes ut gick allt i rummet – ALLT! – ”att sila genom en tennisracket”.

Ilskan bottnade tydligt ur ett uppmärksamhetsbehov. Blev Kinski sedd och uppassad, kunde vreden svalna något. Flyttades fokus för en sekund till nån annan gick ilskometern i topp.

Inspelningen av filmen ”Fitzcarraldo” skedde i Amazonas svåraste terräng. En indian i teamet blev biten av en orm med ett etter så giftigt att man var tvungen att akutamputera foten för att karln inte skulle dö.

De flesta av oss kan föreställa oss att detta var en något traumatisk upplevelse för mannen i fråga. Vi kan också ha förståelse för att han för stunden får mer uppmärksamhet än nån annan. Det känns logiskt och rättvist: den som håller på att dö av ormgift får mer fokus än den som inte håller på att dö av ormgift.

Så tyckte dock inte Kinski. För att ingen skulle glömma bort att han fanns började han vråla över att hans kaffe var för hett. Troligen fick någon avbryta fotsågningen för att springa bort och blåsa på Kinskis mugg.

Övriga indianer som ingick i teamet smög fram till Herzog och erbjöd sej helt seriöst att döda Kinski och gömma liket där det aldrig skulle hittas. Med all säkerhet övervägde Herzog förslaget.

Det är troligen den främsta fördelen med att vara passivt aggressiv: inga naturfolk planerar nånsin att arkebusera en. Och ibland ska man kanske vara nöjd med det lilla.

6 kommentarer:

Lilla Blå sa...

Klaus Kinski, en mardröm, en idol, för passivt aggressiva människor som jag.

Den Ystre sa...

När man ser den sista bilden inser man , trots att jag nog inte är ensam om att uppfatta Klaus som ful, att hans drag i en kvinnas gestalt kan bli så snygga som hos dottern Nastassja Kinski!!

Kolbeinn sa...

Jag fick precis hem Herzogs dagbok han skrev under inspelningen av fitzcarraldo. Jag hoppas på mer sånt här. Kinskihistorier är som lösgodis.

Den Ystre sa...

Kolbeinn: Är det den dagboken som man får se i "Min bäste ovän" där Herzhog skriver i mikroskopisk storlek? (Såg filmen idag förresten, förresten, intressant och.. rolig)

Redaktör'n sa...

Det undrar jag också, alltså om det är den dagboken. Om jag inte minns fel säger Herzog i nämnda film att han aldrig skulle ge ut den. Han kan förvisso ha ändrat sig, men jag är tveksam.

Jag vill för övrigt gärna dela med mig av min favorit bild på Kinski:

http://img406.imageshack.us/img406/4504/kinski.jpg

I sin högra arm håller han sin nyss utgivna "självbiografi". En vanisinneshistoria.

Hampus Eckerman sa...

Så här vill jag helst minnas Kinski, som en man som inte bara skrek och fäktade utan också kunde visa ömhet och sårbarhet.

http://www.youtube.com/watch?v=ZNSfiho54rM

Dessutom rasade han väl inte i ett helt dygn? Om jag minns rätt var det bara i åtta timmar.