onsdag 12 december 2007

I Dundervattnet dundrar det av dunderunder.

Jag och grabben tittar på "Dunderklumpen" och jag sitter med en dunderklump i halsen från öppningsscenen med Ströms vattudal i motljus till den sista fantastiska stormdansen över jätten Jorm medan solen stiger upp över knytt och oknytt.

Det blåser en storm över Jorm
Glädjestorm, lyckostorm

Det är ärligt talat en ganska krattig film. Blandtekniken med skådespelare och animationer funkar illa, mycket beroende på att manusförfattaren/ huvudrollsinnehavaren Beppe Wolgers inte riktigt ville skriva nåt manus, vilket så klart skapade problem åt animatören Per Åhlin och hans skosnörebudget.

Till detta kommer att man bara uppfattar ca 12% av vad som säjs, beroende på att alla skådisar pratar på mystifika dialekter (jämtska, falsettskånska och belgisk brytning) och svenska ljudteknikers patologiska ovilja att sköta sitt arbete. Manusmässigt är det en ganska orytmisk road-movie där olika människor jagar olika figurer i olika slags kvällsljus utan att man riktigt hänger med, uppblandat med Beppe-slapstick.

Och man kan säja mycket om Beppe Wolgers, men inte fan var han Chaplin.

Däremot var han poet. En ytterst ovanlig poet. En poet som faktiskt diktade sej in i folkhemmets bull´s eye, som var en av sjuttitalets populäraste lördagsvärdar i teve och gjorde barnprogram som kokade av mänsklig värme. Detta samtidigt som han paradoxalt nog fick sitt folkliga genombrott i dom provokativa Skäggen-programmen, som med över hundra inringda samtal till klagomuren skapade dom första stora "Tittarna rasar"-löpsedlarna.

Det som berör i Dunderklumpen är Beppe Wolgers alldeles enastående förmåga att se sina figurer. Liksom den ensamme figuren Dunderklumpen bryter sej in på Camilla Wolgers flickrum och blåser liv i hennes leksaker, besjälar Beppe själv leksaker, humlor, hus, vattenfall och berg, låter dom prata och berätta sin historia, lyssnar på dom, bryr sej om dom.

Det är klart att ett gammalt ensamt pörte i den jämtska skogen känner sej ensamt. Det är klart att också gamla hus känner att ingen längre bryr sej om dom, och det är klart att det spricker upp när Dunderklumpens gäng dansar på dess gistna brädor.

Det är klart att man kan prata med ett vattenfall. Och det är klart att vattenfallet har svårt att höra eftersom det dundrar och han har vatten i örat.

Och framför allt är det klart att skurken inte är ond. Bara besviken på människorna, som bara vill ha pengar. Men det är lika klart att skurken kan övertygas när han öppnar ett barns skattekista och finner - och nu blir jag tårögd när jag skriver - "en liten fin sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och luft - frihetens luft".

Det är klart att det är jolmigt, patetiskt och verklighetsfrånvänt. Mitt eget barns skattekista innehåller plastsvärd, mynt han stulit från mej, löjligt dyra plastdjur och skräp. Men filmens skattekista innehåller inget barns skatt. Det innehåller Beppes skatt. Och ingen annan än han kunde ärligt se skatter i en sten, en blomma, en fjäder och luft.

I sin Beppe-biografi skriver Klas Gustafson om hur snart sagt alla märkliga figurer som Beppe befolkade sina världar med - flodhästar, trasdockor, kossor och löjligt många humlor - är illa maskerade självporträtt. Han var en tjock man med skägg som stammat sej igenom barndomen, och som hanterade sina framgångar med en oändlig ödmjukhet.

Och som aldrig glömde hur det var att vara ett ensamt hus, en ensam dunderklump, en ensam skurk.

I slutscenerna går den gamla Elvira Fattigan upp på berget och hittar den lessne skurken Enöga, som sitter med den fångade nallebjörnen Pellegnillot och känner hat mot människorna och deras gemenskap.

Men Elvira Fattigan ser. Hon ser tåren i Enögas enda öga.

Jag gissar att man kan se Elvira Fattigan som den vuxne Beppe, som ser den unge Beppe i Enögas skamfilade gestalt. Som slutligen försonade honom med sej själv, som skrattade bort hans bitterhet och lärde honom att vända förnedringen mot en gränslös kärlek till allt levande.

Bland annat därför gråter jag när vi tittar på Dunderklumpen. Och så klart för att Leonard ligger bredvid och hans varma fingrar gräver i mitt armveck och han lutar sin kind mot min tjocka mage och river mej i skägget och jag vet att tack vare honom är det värt att försonas.

För vinden torkar tåren på min kind
En glädjevind jag aldrig trodde fanns

4 kommentarer:

Gubben Far sa...

Å en sån klassiker - och en lp, där jag visste var alla knäpp och repor satt, utsliten av de otaliga gånger jag satt trollbunden, från Toots Thielemans lilla mjuka: "vem vem vem vem vem e du?" och Gösta Ekmans gälla: "E - e - enDumEn tror att din näsa är en morot" fram till Sif Ruuds underbara monolog på slutet.

Men en sån besvikelse också, att med minnet av dessa magiska röster se filmen med barnen långt efteråt och upptäcka att den är just så krattigt gjord som Kalle säger.

Varför gör man inte scenshow eller nyinspelning av Dunderklumpen, när man gjort om och satt upp Astrid Lindgren så många gånger om?

Oskar Forsgren sa...

Det här inlägget är POESI!

kristina sa...

och nu sitter även jag med en dunderklump i halsen.

snickerist sa...

Jävlar vad fint.