onsdag 12 september 2007

Begåvade människor jag känner 1: Liv Strömquist.

Det här är en oerhört vansklig rubrik. De människor jag känner och som eventuellt hittar hit kommer att återkomma för att se om dom platsar under 2 och 3 och 4.

Sorry folks, nog för att en del av er är begåvade (om än bara på att vika svanhuvud av servetter), men definitionen av "begåvad" betyder i det här fallet "- inom kulturell, medial eller kultu-medial verksamhet". Min fiancé är t.ex. extremt begåvad, men eftersom hon är psykolog är alla hennes begåvade handlingar sekretessbelagda.

Liv Strömquist då. Serietecknare. Radioröst. Människan bakom serier med belysande titlar som "Män som aldrig borde fått ha sex" och "Historiens mest provocerande pojkvänner". Frågar ni mej den ende 2007 som gör en politisk humor som är intressant både som politik och humor.

Kunnig, påläst, beläst upplyser hon mej om att Einstein den jäveln tog fram sina viktigaste forskningsresultat ihop med sin första fru, matematikern Mileva Marie. När dom skilde sej såg han till att ta åt sej all äran, samtidigt som han skrev brev till förra frun med ordalydelsen "Du är osedvanligt ful" och sen gifte sej med sin kusin. Liv ritar en pratbubbla bredvid Albert: "Fullt ös - incestuös".

Det, mina vänner, är humor. Public service i P1, mina vänner, är det inte.

*************************************

Det finns inget ointressantare än en "satir" som bygger på att man pliktskyldigt kommenterar den gångna riksdagsveckan genom att göra halvdana imitationer av Birgitta Dahl eller Carl Bildt eller - Gud förbjude - Leif Pagrotsky.

Det är en humor som bygger på den föraktliga principen att "sånt går hem i stugorna".

Det är en humor som gödslar politikerförakt och idén om att politik är nåt som fjärran höga herrar sysslar med för att sko sej.

Det är en humor som ljuger: den utger sej för att vara politisk, när den i själva verket är apolitisk; den utger sej för att vara rolig, när den i själva verket är förfärligt tråkig; den utger sej för att vara djärv, när den i själva verket inte utmanar någon, varken politiskt eller intellektuellt.

Vem som helst kan konstatera att Göran Persson är tjock och Pagrotsky kort och Sahlin nasal och vem som helst kan ana att det funkar hos en stor publik att konstatera detta. Men det är till intet förpliktigande. GP blir inte hotad av att nån säjer "tjockis". Karln är gjord av något hårdare virke än så.

Jag har inga problem med personpåhopp, tvärtom. Det är genuint roligt när serietecknaren Joakim Lindengren visar hur Siewert Öholm tar meskalinlavemang eller när Wiking & Hammarsson i 100 höjdare-boken hela tiden ger Lasse Berghagen det stående epitetet "en man i blå filtkavaj" eller när Schyffert i en intervju helt plötsligt börjar orera om Per Gessles vita tubsockor och Lennart Ekdahls förmodade faiblesse för företagsrock.

Jag tycker t.o.m. det är roligt när Gardell i en gammal Släng dig i brunnen-monolog läser upp ett äkta husmorstips i Husmodern och sen kallar den stackars gamla - namngivna! - tanten som tipsat för "fittjävel!". Ingen ska komma och säja att han slår underifrån i det läget, men humorn ligger i hans monumentala överreaktion.

Sånt är roligt för att det är tramsigt och helt onödigt. Det är givetvis taskigt, jättetaskigt ibland. Men det är taskigt på retstickans vis, inte mobbarens. Skillnaden är monumental. Mobbaren vill ha folkets - mobbens - stöd. Retstickan är en lone rider. Mobbaren är självgod, retstickan lägger sej själv i potten, inte minst om han sticker ut hakan alldeles i onödan och dra på sej fyrtitalisternas vrede.

(Fyrtitalister har bestämt vad god satir är - humor som slår mot makten. Dom har också bestämt vad makten är - den politiska makten. Dom har också bestämt vad politik är.)

Humor bygger på överraskningar. Gör du ett program i P1 med underrubriken "satir" kan jag inte föreställa mej nåt mindre överraskande än att Rachel Molin ska imitera Maud Olofsson.

************************************
Livs serier, hennes politiska satir om man så vill, bygger på att hon tror på nåt. Hon identifierar ett antal fel - kapitalismen, patriarkatet, heteronormativiteten, TV4:s faddergalor - och sen förklarar hon, inte sällan överdrivet pedagogiskt, varför det är fel.

Är hon riktigt inspirerad berättar hon också vad man ska göra åt det: det bästa sättet för kvinnan att få ett oneurotiskt förhållande till sin orgasm är så klart att krossa patriarkatet. Till skillnad från Erik Blix - men liksom t.ex. de omhuldade Hasseåtage - vill hon nåt.

Men i likhetLars Hillersberg, den gamle provokatören som oavbrutet lyckades reta folk från tidningen Puss på sextitalet tills att han fick statlig konstnärslön några år innan han dog, tullar Liv Strömquist inte på humorn. Förutsatt att man tycker det är roligt att få invanda föreställningar omskakade och borgerlighetens heder och ära spottad på.

Jag föreställer mej att hon kanske inte omvänder nån, men åtminstone stärker oss redan frälsta i våra vaga uppfattningar.

Samtidigt får ingen gå fri, varken för Hillersberg eller Strömquist. En sann humorist måste hata alla människor och aldrig tveka att backstabba de egna. Precis som när Doktor Kosmos är som bäst när han/ de går på sina egna (i "Haschtomte" den loppiga flumvänstern, i "Jag låg med henne i Tjeckoslovakien" och "Eurovision socialist contest" hobbydemonstranter, i "Å vem fan är du?" hela den socialistiska adelskalendern), har Liv inga problem att kacka i eget bo.

En av männen som aldrig borde fått ha sex är Timbuktu. Bor man i Malmö, ingår i nåt slags vänsterkulturnät och gläfser på Timbuktu, tror jag man får räkna med irritationer.

************************************

Liv Strömquist blev jag bekant med via radion. Jag skulle producera ett humorprogram som skulle gå tio veckor över sommaren. Ada Berger och Maja Salomonsson, som bägge jobbat på Hej domstol!, skulle stå för det roliga och jag skulle stå för det tråkiga. De föreslog att Liv skulle dras in i projektet. Jag var oerhört förtjust i tanken. Inte för att jag visste om hon skulle vara radiomässig, utan för att jag skulle få träffa en serietecknare.

Som gammal Galago-läsare och -fan var jag väl förtrogen med det strömquistska universat. Jag hade läst hennes album 100% fett och gillat det som fan. Det var aggressivt på ett godmodigt och oneurotiskt sätt, det gick en puls genom det som fick en på gott humör, som fick mej att vilja göra revolt och åka till nåt jordbrukskollektiv i Peru och apa mej om vartannat.

Jag för min del valde i vanlig ordning det sista, men någon som inte är lika rädd för världen som jag kan förhoppningsvis inspireras till stordåd gällande världsrevolutionen.

I sista numret av intervjutidningen Sex säjer serietecknaren, fanzinemakaren och undergroundaren Pontus Lundkvist: "Man kan vara så naiv när man är i 25-årsåldern och få för sig att det inte går att förändra samhället och att det är meningslöst att göra uppror och så, men fortsätter man använda hjärnan så växer man ifrån sådant trams". Det är en attityd som genomsyrar Strömquists hela produktion.

Givetvis var hon lämpad också för radion. I Meningen med allt - som det där sommarprogrammet kom att heta - gjorde hon några fasansfullt roliga iakttagelser, som oftast inkluderade personer och personpåhopp. Hon konstaterade att de svenska kändisar som skrivit på nåt antihomoäktenskapsuppror var den något udda trojkan Paolo Roberto, Anna Maria Corrazza-Bildt och Jan Myrdal. Sen fick vi höra hur det lät när de tre var på bilsemester.

All heder också för att hon ville vara med i Hej rymden!, där hon spelar Hectors (Valle Westesson) notoriskt otrogna flickvän. Jag tror det var hennes första gång framför en kamera, och det är ju f.ö. en debut att avundas: att spela mot Rico Rönnbäck.

Det glunkas på stan om att 100% fett ska få en uppföljare, så länge får man hålla till godo med Liv i albumet Drift, en icke-sexistisk sexnovell med bilder av Jan Bielecki, och i P3:s Pang Prego, där Liv t.ex. har inlett ett inslag med den odödliga raden: "Du kanske tror att Susanne Alfvengren är den enda svenska singer/songwritern som gjort en låt om kryddor?" För att sen prata i tre minuter om Tomas Wiehes låt om kryddor.

2007 finns det antagligen inga mer inaktuella människor än Alfvengren och Tomas Wiehe. Just därför bli jag glad när nån tar av min tid för att håna dem.

Att nån tar av min tid för att håna Reinfeldt känns liksom inte lika överraskande.

6 kommentarer:

Liv sa...

Kalle! Vad fint skrivet, jag blev mycket glad. Tyvärr måste jag avslöja att jag i nästa Galago kommer att häda en av dina stora idoler grovt, jag ber om ursäkt för detta (du hjälpte mig också ovetandes med bakgrundsinfo till denna serie!) och hoppas jag kan använda ursäkten att "som sann humorist aldrig tveka i att backstabba dom egna". (Ledtråd: Han har skrivit en känd låt om en höna)

Kalle Lind sa...

Det gör du rätt i. Inga kor eller holländare får vara heliga. Och är man tillika alkoholist, narkoman, homofob, sexist och hustrumisshandlare måste man ha rätt att komma med anmärkningar. Men Blues för Fatumeh tar ingen ifrån honom.

BJÖRN PIHLQUIST sa...

Jag kan inte låta bli att tycka det är skithäftigt att två av mina absoluta favoritKÄNDISAR skriver till varandra på internet på ett ställe som jag har tillgång till. Häftigt är också att en av mina idoler tycks ha samma idol som jag och dessutom döpt sin son efter människan. Tack Michael Landén för att du testade att kombinera Kalle Lind med google och därmed fann denna magnifika blogg! Och tack Kalle Lind för att du gör dig besväret att skriva den.

pojoel sa...

Men Pang Prego är och förblir ett av de sämsta s.k. humorprogram som (S)(r) släppt fram.
De är iofs så smarta att de påstår att deras simpla råkassa påhopp är "satir", vilket därmed gör dem i stort sett oberörbara.

Kulörten sa...

Ibland tror jag att personer som verkar ha ett patologiskt behov att tex genom satir "hoppa på" andra personer själva har neuroser och komplex hos sig själva som de "behandlar" på detta sätt.

Anonym sa...

"The question whether (and if so, to what extent) Marić contributed to Einstein's early work, and to the Annus Mirabilis Papers in particular, has been the subject of some debate. However, the overwhelming consensus among professional historians of physics is that she did not."

Ur wikipedia-artikeln om Mileva Marić.

Att Einstein bara tog åt sig äran för hennes arbete är förmodligen något Strömquist bara hört någonstans i förbifarten och varit totalt okritisk mot, då det passar hennes ideologi att rapportera det som om det vore helt sant.