Jag kan förstå varför män som skriver memoarer framhäver sej själva, fyller sida efter sida med gnistrande recensionsklipp, gottar sej i sina succéer och glömmer att berätta om kvinnorna och barnen som under tiden fått sköta markservicen. Det är ju fråga om narcissister som gjort en karriär för att/ genom att boosta sitt ego, och memoarerna är den logiska grande finale.
Jag kan också förstå memoarförfattare som koketterar, anstränger sej för att göra sej små och obetydliga - Sven-Bertil Taube är en mästare; han kan liksom bara inte förstå varför så många unga kvinnor vill ha honom och varför han är så älskad - och gör allt för att dra fram sina egna sämre sidor. På kuppen framstår dom som ärliga och ödmjuka - och räknar givetvis med att få ligga med ännu fler unga kvinnor.
Jag kan vidare förstå den sortens självupptagenhet som Enn Kokk - kultursosse och Birgitta Dahls make - visar när han på sin blogg verkligen räknar upp ALLA böcker där han är omnämnd (jaså, Enn, så du var med på en sida i När Var Hur på sextitalet? Ser man på!)
Det är samma infantila stolthet över sin egen existens som ett pottränande barn eller den gamle SEB-ekonomen Klas Eklund visade prov på när han skickade tidningsurklipp om sej själv när sonen Sigge var på språkresa (allt enligt Sigge Eklund själv).
Men jag kan inte förstå Arne Weises behov av att berätta vilken dålig älskare han är.
... den här texten har en fortsättning. Läs mer i kioskvältaren "Människor det varit synd om".
måndag 19 november 2007
Weise: "Jag var en dålig älskare".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
5 kommentarer:
Hur skönt det är att läsa en i stort sett jämnårig mans lätt anala betraktelser över en svunnen tid och ungdomstidens fenomen. Kikke och Sture var två herrar som jag alltid förundrardes över i aftonbladet på 90-talet. De hade en förmåga att se ut som skyltdockor och gjorde ett intryck av att vara inklippta på alla bildermed sina perfekta frisyrer och spanien-solbrännor. Likaså proggen och dess gamla ilskna utövare. Ber om ursäkt för att jag kommenterar hela bloggen i ett inlägg som handlar om Arne Weisse, men tack Kalle för dina betraktelser.
//Rikard i Göteborg
hahahaha... isses, vilken gåtfullhet. varför dröjer karln vid detta?
ja, och utsökt bildval till rubriken också. :D
Måste uttrycka min glädje att du publicerat den bild som vart min mobiltelefons bakgrundsbild ända sedan den underbara dagen jag såg löpsedeln. "vargarna anfaller arne weise". Själva tidningen har jag däremot inramad hemma i lägenheten på hedersplats.
Tack igen för en fin blogg och för alla gamla hej domstol podcasts.
Mvh Simon
Rikard och Simmepimm: det ni skriver gör mej så klart glad att höra. Bara för att man väljer att skriva om obskyriteter och larvigt små ämnen, betyder ju inte det att man inte vill kommunicera med folk. Tvärtom. Jag har nog ett större behov av att hitta soulmates än Måns Zelmerlöv.
Skicka en kommentar