söndag 2 december 2007

Gubbfestival!

När jag - som vanligt - satt uppe en lördagskväll och googlade på Pekka Langer, kom jag att hamna på en helt annan sida om en helt annan och ännu mer bortglömd gubbe: Gits Olsson.

Jag sögs till den där sidan som av en osynlig kraft. Jag försökte med kors och vitlök, Ave Maria och hetsdiggande av techno, men jag var ohjälpligt fast i nåt slags Gubbmekka. Jag klickade på det ena kåseriet om inaktuella saker efter det andra, kom på mej själv med att fnissa, och bara ibland sarkastiskt.

Gubbdjävulen hade drabbat mej. Och ingen gubbexorcist inom synhåll.

Gits Olsson var kåsör, en titel som (till skillnad från hovmarskalk och taffeltäckare) är stendöd. Kåsörer skrev dagliga eller veckoliga lustiga spalter i dagstidningar och magasin, jobbade gärna med en uppsättning återkommande typer (oftast familjemedlemmar eller figurer med allmänna namn som Spalten - Åke Cato - eller Vittnet - Ingemar Unge) och var, i bästa fall, putslustiga.

Gits (inverterat Stig) skrev om sina påstådda grannar på en skärgårdsö: Pettersson med Arkimedesen, Söderlund i viken. Hans främsta medium var bild/herr/sedermera mjukporrtidningen Se, redigerad av Rune Moberg - främst känd för att ha skapat Lilla Fridolf och Selma, näst Strindbergs riktigt absinttokiga period det mest misogyna i svensk litteraturhistoria.

Moberg skrev ledarna, vilket föranledde Tage Danielssons något daterade vits:

-Varför har Rune Moberg glasögon?
-Han börjar Se dåligt.

Testa den på barn och jämnåriga i er omgivning - jag lovar, dom kommer inte att begripa den.

Hemsidan jag trillade in på gjorde mej lika delar glad och illa till mods. Glad därför att den tillverkats av två äldre gentlemen - givetvis lystrande till Lasse och Sture - som sätter ord som "diggar" och "nätet" inom citattecken och använder samtliga existerande typsnitt i varje stycke.

Lite manligt kärvt berättar Sture och Lasse sin gemensamma historia. Utan att ha känt varann tidigare i livet, har dom på gamla dar funnit varann genom samma intressen: sextitalspop, matlagning (främst för "karlmagar") och kåserier. Män brukar som bekant aldrig få vänner efter lumpen (varför män överlag aldrig utvecklar andra intressen än officersanekdoter och onani), och det värmde mej när jag förstod att det finns en chans också för mej (som fick frisedel).

Illa till mods blev jag för att jag kände igen flera av kåserierna, och satt och sa högt för mej själv "äsch, den där kommer jag ju ihåg". Som ung och svältfödd på a) underhållning och b) jämnåriga kamrater, kom jag att finkamma bokhyllorna hos diverse fyrtitalister i min omgivning. Påfallande många av dom innehöll en kåserisektion, böcker folk fått i julklapp nån gång på sjuttitalet och sen aldrig läst.

Föga anade dom att en lillgammal halvautist skulle öppna dom där volymerna och faktiskt bekanta sej med olika påhittade reaktionära vitsare i skärgårdsmiljö. Ja, jag har läst - och ägt! - ett antal av Gits Olssons bästa. Jag erkänner. Jag kan inte ljuga längre.

Mitt crew är inte, som jag länge trott, dom hippa klubbkatterna. Mitt crew är Lasse och Sture.

15 kommentarer:

Nihonshu sa...

Hehe, Respect!

Thomas sa...

jag känner igen mig allt för väl. Även jag var ett lillgammalt, halvautistiskt barn som läste Gits kåserier om Pettersson med Arkimedesen och Söderlund i viken.

Gisela sa...

Och en sån tjusig hemsida han hade sen!

Thomas sa...

Vad var förresten grejen med att vända på namnet? Kåsören Olle C. kallade sig ju Cello.

Kalle Lind sa...

Det ingick på nåt vis i kåsörtraditionen att man skulle ha pseudonym, eller åtminstone en signatur: Erik Lundegård blev Eld, Torsten Ehrenmark Hr Ehrenmark, Barbro Alving Bang. Samma sak hos gamla revyförfattare och kuplettmakare, som i Jules Sylvains fall kunde ha tretti olika namn på olika kompositioner (vilket i hans fall nog hade nåt med Stim och kronofogden att göra).
Jag fattar inte heller grejen. Men jag tror det är en för oss obegriplig spillra från en tid när man inte tvungetvis ville bli känd bara för att man ville sprida sina tankar.

Kalle Lind sa...

Jan Olof Olsson blev f.ö. Jolo. Så det var nog ännu vanligare att man pillade lite med initialbokstäverna än att man vände på namnet.

Anonym sa...

Plöjde tre volymer Thorsten Ehrenmark hemma hos mormor en gång när jag var 12. Kommer fortfarande ihåg att Thorsten varit på vinprovning och att vinet blev kärvt efter att ha luftats i 45 minuter och knappt gick att dricka. Skönt med gamla gubbar och deras navelskådande.

Anonym sa...

"Även jag var ett lillgammalt, halvautistiskt barn som läste Gits kåserier.."

Dito, får jag erkänna. Hemma hos min pappa fanns inte så mycket att roa sig med annars, och detta var ändå i slutet av nittiotalet (!)

För er andra insatta: två saker från "Gits Olssons bästa" har etsat sig fast i mitt minne: "Fanta med sprit, det smakar ju fan ta me' sprit", och agående att någon frågar om skinkan i delikatessdisken är god: "Vad förväntar hon sig att handlaren skall svara? Näe, fy fasen, den skulle jag aldrig äta.."

(En typ av svar som två till mig separata bekanta lyckats göra egna varianter av när de jobbat på Obs! respektive McDonalds: "Men köp inte färg här, vi är så dyra" (inom överordnads hörhåll), och "Nej, dom är inte så goda... oj.")

Pär sa...

Fantan blandades med gin, om jag minns min Gits rätt.

Anonym sa...

Jag har läst fyra Gits Olsson-samlingar, och minns dem som de bästa i mina föräldrars ej oansenliga kåseribibliotek. Torsten Ehrenmarks tidiga kåserier är fruktansvärt dåliga.

jacobsteel sa...

hahahaha... klockrent... :D *går och kollar i bokhyllan* jajamen, Ehrenmark står kvar... lånade ju allt som fanns på bokbussen när jag växte upp....

Anonym sa...

Ännu en lillgammal autist anmäler sig. Än idag inbegriper mitt dagliga språkbruk "Eisenbahn" istället för "Aj som fan" pga Gits Olsson. Fast den STORA favoriten var Torsten Ehrenmark. För mig var han en nestor som gav bildningsråd. Jag hade aldrig läst Oblomov om det inte varit för Torsten Ehrenmark.

Madame Berg sa...

Jag kommer aldrig få veta varför mamma hade typ 15 Gits-volymer i hyllan, men hon hade dem där och jag läste dem alla. Och givetvis alla Ehrenmarkarna. Plockade upp ett par helt nyligen när svärföräldrarna rensade ut (jag hade givetvis redan läst dem, men gammal vänskap osv,).

Kvinna, f. 1981

Och ja, är medveten om att inlägget är ca 2½ år gammalt.

Computress sa...

Som svältfödd på kamrater och alldeles för fri tillgång till inaktuell litteratur/fakta i unga år kvalar även jag in under beteckningen "lillgammal halvautist".
Var hälsad, käre "medpatient"! xD
(Borde kanske starta en stödgrupp?)

Daniel sa...

En till lillgammal halvautist vill härmed ge sig tillkänna. Såhär 13 år det ursprungliga inlägget. Läste Gits och Ehrenmark med stor behållning när jag gick i högstadiet. Mina föräldrar hade några volymer. Läste sedan allt jag kunde komma över med dem. Jag lärde mig väldigt mycket av dem. De var mycket allmänbildade herrar.