Fler män med skägg.

Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej - numera solotant - Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh - som jag kom att tänka på häromdan - har gett ut boken "Cornelis i mitt minne". Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sexti, oaktat att han dog vid femtio.

En sak som slår mej när jag pliktskyldigast lyssnar på när Inger Öst och Persbrandt sjunger och deklamerar Cornelis, är en ganska ful sak den gode holländaren gjorde och som veterligt aldrig kommenterats.

1972 gjorde Cornelis en LP med Lars Forssells visor. Det är en jävligt bra skiva. Naturligtvis bråkade Cornelis och Forssell en del under inspelningen. Naturligtvis var det fylla inblandat. Naturligtvis var det inte bättre av att arrangören Kjell Andersson också söp. Men skivan blev bra, med nya Brassens- och Boris Vian-tolkningar av Forssell. Som nåt slags vänskapstecken publicerade Cornelis följande lilla hommage till Forssell på skivans innerkonvolut:

När somliga vill ha fisk
letar somliga efter mask.
Och somliga maskar smiter
eller hamnar i fiskarens ask.

Och somliga maskar hamnar
allt på den fiskarens krok
Och somliga fiskar fastnar
och du är väl inte klok

Men du fångar inga fiskar.
Du sätter en blomma på
och kommer det någon fjäril
så låter du henne gå.

1978 dör en av Cornelis bästa vänner, "den förträfflige herr" Ulf Thorén, ett av svensk televisions största genier, en pionjär vad gäller associativ redigering, ironi, stilblandning, personligt tilltal och det där diffusa vi nog får kalla hippness. Han hade mörka glasögon, muttrade, la lustig musik på bilder av rävar som sprang på en is, klippte om gamla norska snuskisar och - söp.

Är jag rättinformerad dog han av sängrökning. Den skabbigaste döden efter Johnny Thunders-varianten (toaletten) och Jimi Hendrix-stajlen (spyor). I Sverige har Thorén, Monica Zetterlund och Carl-Ivar Nilsson (Willy Strid i Hem till byn) gått hädan den vägen. Så jävla oglamouröst nåt rimligtvis kan bli. Ett järn för mycket innan sänggång (tänker jag mej), somnar med cigarett i hand, vaknar inte förrän man redan är död.

När den förträfflige herr Thorén (hans eget epitet på sej) gick hädan, ville Cornelis uppmärksamma sin vän. Han tog då samma vers han sex år tidigare hedrat en annan vän med, en vän som dessutom fortfarande var i livet men inte gärna kunde protestera eftersom det ser fult ut att förvägra just skabbigt döda människor en minnesvers.

Cornelis gjorde dessutom sin egen text något sämre genom att byta plats på vers 2 och 3 och därigenom lägga nödrimmet allra sist.

Det är så klart en vacker gest att ge sin vän en hommage efter hans död. Det är så klart inte en lika vacker gest om man redan gett bort just den hommagen.