Apropå 67.

Jan Gradvall skriver sant, apropå kvällens tokhajpade Birro/Marcimain-serie Upp till kamp!, i Dagens industri (jag läser normalt bara Di när jag bajsar på främmande företag, men Gradvalls krönikor och artiklar finns på www.gradvall.se).

Vad Gradvall skriver är i princip att år 1967 - det där jävla årtalet som Ulf Lundell tjatat om i ganska exakt 40 år, senast i två timmar Sommar-svammel - inte var så fantastiskt vänstersinnat, tokliberalt och vidöppet som (den fyrtiotalistiska)historieskrivningen gärna vill påskina. Några mil från Monterey-festivalen blev Ronald Reagan samtidigt Kaliforniens senator. 47 nya republikanska kongressmän - varav en pappa Bush - tillträdde.

Det påminde mej om när Ulf Lundell och Carl Bildt bägge var gäster hos Dabrowski en gång i begynnelsen. Lundell var ännu mer mumlande osäkert halvmutistisk än vanligt bredvid Mannen Med Dom Stora Glasögonen (en av dom största politiska myterna är att det är GP som blivit känd för sina monstruösa glojärn när Bildt hade minst lika stora - dock skuggade av hans gargantuanska öron).

Inte blev det bättre av att Bildt tog över hela samtalet och började prata om hur mycket han kände igen sej i boken Jack. Lundell fick nåt paniskt i dom himmelsblå, skruvade besvärat på sej, glodde ner i golvet, ångrade antagligen att han slutat supa. Dabrowski sa att Bildt antagligen var den siste hon trodde kunde relatera till Jack. Bildt såg på henne med humorlös fiskblick (en annan av dom största politiska myterna är att Carl Bildt har humor) och sa att han också varit ung på 70-talet. Visst, det kom som en chock för oss alla, men Bildt har också varit ung.

Och visst - till skillnad från Lundell var nog Bildt aldrig "en ung rebell/ kväll efter kväll", "en gud som kiknade av skratt" och "Rimbaud i min egen apokalyps", som satt uppe "i mitt omoderna hus/ till klockan tre varenda natt". Bildt kan nog inte relatera till rader som

Dom sa: Ta dej i kragen
men jag gav fan i lagen
och mitt hår kom aldrig i närheten av en kam
(Dagar utan slut, 1987)

Jag tror Bildts hår kom i närheten av en kam, och gjorde den inte det kände han nog inget behov av att skriva en låt om saken tjugo år senare. Men faktum är att Bildt, GP och Lundell är jämngamla (och det är knappast Bildt som verkar äldst år 2007). Och medan andra sprang omkring på Gärdetfestivalen 71 och hällde ärtor i muggrullar (vilket man på fullaste allvar uppmanades att göra i flygbladen), gick Bildt runt några kvarter därifrån, frynte på näsan och bidade sin tid.

Ikväll börjar Upp till kamp! Jag älskade serien redan när jag första gången hörde talas om den. Jag hade velat skriva exakt den serien. Jag har sprungit barbröstad och vildögd i skogen och skrikit "Jävla Birro!" Jag har skaffat extra kortvuxna voodoo-dockor. Jag lovar att hur serien än ser ut är det nåt av det bästa jag sett.

Men samtidigt retar det mej hur fyrtiotalistklustret kommer att få sprutt på nostalgitarmen och på diverse fyrtiotalistkontrollerade kultursidor skrika ut hur bra dom var och vilka fantastiska drömmar dom vävde. Som kommer att fortsätta vägra se alla förbehåll, alla dissonanser, alla dumheter, all förljugenhet. Som kommer att fortsätta att tro att det betyder nåt att man inte kammar sej. Som kommer att fortsätta blunda för att Bildt är en av dom och att det är deras eget fel att det aldrig blev revolution.