Fyrtitalisternas självsyn

Andra avsnittet av Upp till kamp! gick igår. Det är lysande i sina stycken (iscensättningen, musiken) och ganska haltande i andra stycken (delar av manus, Amanda Ooms).

Själv sitter jag i vanlig ordning och blir sur på mina föräldrar. Inte mina föräldrar per se, utan deras generation. Nu får dom en omgång vatten på kvarnen till, dessutom av mina generationskamrater. Jag har läst x antal recensioner av serien, samtliga skrivna av fyrtitalister, som antingen menar att "precis så här var det" eller "precis så här var det, fast vi var ännu bättre".

I mina ögon försöker faktiskt Birro och Marcimain problematisera dom här lirarna. Scener där universitetsstuderande kastar papper på läraren eller springer efter flyende ambassadörer luktar betydligt mer pöbelfasoner än upprorslusta. Försök dock förklara för en fyrtitalist att han gjort nåt fel. Försök tända en tändsticka mot en tvål.

Fyrtitalisterna är den generation i historien som fått mest. Varje dag under hela deras uppväxt ökade BNP synbart. Deras föräldrar gjorde allt för dom, slet ut sina ryggar i fabriker och gruvor, satt på oändliga möten på ABF och fackföreningen efter arbetets slut för att försäkra sej om att alla skulle få ta del av den ökande kakan, offrade sej för att barnen skulle få allt det dom själva inte fick.

Sjuttitalisterna, fyrtitalisternas barn, är den första generationen på sekel som haft det sämre än sina föräldrar. You do the math.

Det är klart att fyrtitalister idag sitter och drömmer sej tillbaka till när dom satte på varann över stencilapparaterna och hejade på Mao och Lenin. Då var ju prostata normalstor och en hel värld låg öppen för dom - öppnad av deras föräldrar. Idag kan fyrtitalisterna dock luta sej tillbaka med hyfsade pensioner.

När fyrtitalisterna kom ut i arbetslivet fanns det ett arbetsliv. Sverige importerade arbetskraft i parti och minut. När jag tog studenten 94 hade vi valet att plugga vidare eller gå på soc. Dom flesta av oss fick fan inte ens göra lumpen. Och vi kommer att få arbeta tills den dagen vi dör eftersom makthavarna - från ett visst decennium - schackrat bort pensionspengarna.

En del av dom recenserande fyrtitalisterna vill gärna gå in och ändra på detaljer i "Upp till kamp!" Nä, sådär var det inte, vi knarkade inte så mycket, vi var mycket uppkäftigare än så, vi var ännu mer fyllda av kamplusta. Det kan verka logiskt att dom som var med tycker sej veta hur det var, men dom är ju - för att i deras linje citera Mao - paddor i en brunn som tror att himlen är världen. Dom har ju ingen överblick. Dom har ju aldrig sett en helhet. Dom har ju pillat sej i naveln.

Jag tror fyrtitalisterna ska vara nöjda med att Birro (född 65) och Marcimain (född 70) är så pass vidsynta som dom är. Historien kommer att på punkt efter punkt avfärda fyrtitalistgenerationen som den minst beklagansvärda som existerat. Visst, en del blev besvikna, en del kände sej lurade när åttiotalet kom och revolutionen uteblev. Men då kunde dom ju alltid gå i egenterapi. Råd hade dom ju.