Sveriges bäste textförfattare från Halmstad som har bott ihop med Melinda Kinnaman och Ika i rutan.

Jag cyklar ibland förbi en affisch med Lars Demian och känner genast en irritation springa över ryggraden.

Inte för att han sjunger nåt slags pretentiös Brel/Brecht/Waits-pastisch med mycket brännvin och strippor och samhällskritik formulär 1A. Jag är ganska härdad mot genren och känner en viss klockarkärlek.

Inte heller för att han sjunger precis som Lasse Berghagen. Jag har ganska hög gubbtolerans.

Utan för att han sagt en av de mest enfaldiga saker jag hört nån säja.

Det var i nåt musikprogram för fem-sex år sen. Demian var grupperad runt ett bord med tre andra snubbar som påstods verka i samma genre: Stefan Sundström, Winnerbäck och Johan Johansson.

Johan Johansson - som jag håller för en intelligent karl med humor och integritet, inte bara för att han skrev "Jag vill bara dansa" mitt under den svenska punkens brinnande ta-ställning-våg - framhöll Povel Ramel som ett geni och Sveriges bästa textförfattare. Med all rätt. Så klart. Det bör ju räknas som en objektiv sanning.

Demian rynkade chansonnäsan och utbrast: "Skojar du? Sveriges bästa MODERATA textförfattare!"

?!?!?!?!?

Få saker retar mej mer än vänstervärldens självgodhet. Jag råkade läsa en Svenskan-intervju med Jan Guillou idag där han berättar att toleransnivån är mycket högre hos östermalmssocieteten än södermalmsbohemerna. Och är det nån som vet hur det är att vara vänster och intolerant så är det ju Jan Guillou.

I Demians förkrympta nyproggvärld, där man tror att man på allvar utmanar nån när man sjunger lite förpliktigande om H&M och Bindefeld, hör kvalitet och politik ihop. Du kan inte skriva nåt tänkvärt och träffande om du inte tycker som jag.

Med Demians salongsrevolutionära tunnelseende är man automatiskt moderat om man hellre väljer att sjunga om livets glädjeämnen, naturbarn, gräsänklingar, lingonben och den gyngande vägen till Curacao än om hur full man vill bli och hur dumma i huvet direktörer är.

Jag står själv till vänster om nåt slags mittstreck. Jag tror att samhället bör förändras, och jag tror samhället ska tolkas efter klass-, genus- och etnicitetsmodeller. Jag tycker illa om rovgirighet på människor och natur. Jag tycker krig är dumt även när det utförs av israeler.

Fast mycket mer än jag nånsin skulle gilla Lars Ohly gillar jag Povel Ramel. Povel Ramel bedrev under sextio år i nöjesbranschens zenit ett krig - ett spralligt krig, ett valsande boogie woogie-krig, ett krig med piano och blommiga små hattar - mot fördumning och stelbent dogmatism, men framför allt FÖR fantasins förlösande kraft och musikens möjlighet att förena.

Povel Ramel skrev i imperativ: "Håll musiken igång!", "Knäpp upp - relax - koppla av", "Ta av dej skorna", "Tänk dej en strut karameller", "Blås på det onda".

Povel Ramel fick ett folk som älskar att beskriva sej själva som jantelagslydande lutheraner att vallfärda till ett dragigt cirkustält för att se tjuvar jaga poliser och Martin Ljung leka sjörövare.

Oavsett vilket parti Povel Ramel la sin valsedel på - något han för övrigt såg till att vara tyst om - så gjorde han fan så mycket mer för att förbättra samhället än vad Lars Demian tror sej göra när han sjunger för några förvirrade gamla bolsjeviker på Röd dag i Karlshamn.

Därför blir jag irriterad när jag ser den där affischen.