fredag 5 oktober 2007

Amoraliska barnboksfigurer.

Noterar att flera av mina inlägg på bloggen kan ge intrycket av att jag representerar nåt slags staffanhildebrandsk nymoralism. Jag är tydligen skeptisk till alkohol, tobak och reklam. Rebelliskt.

För att motbevisa detta tänker jag nu uttrycka min kärlek till barnboksfigurer i total avsaknad av moral. Jag hör till dom som har ett väldigt levande förhållande till sånt jag läste för några decennier sen. Särskilt som jag nu får läsa det igen för min treåring. Vi är rörande överens om en massa.

Halvan är ett litet otäckt barn som kör olika leksaksbilar, och dom böckerna har vi noggrant övertalat Leonard att inte gilla. (Det är f.ö. i Halvan-boken "Här kommer bussen" som man får den högst ointressanta informationen att en stadsbuss är 3,4 meter hög och att busschaufförer har en myntkassett.) Jan Lööf, Tove Jansson och Pettson (som f.ö. är ett arv från min mormor som helt ogenerat köpte dom till sej själv - alla är namnmärkta) gillar vi bägge.

Vad jag blir gladast över när man botaniserar i barnkulturen är hur orädda dom bästa barnförfattarna är för att visa upp hjältar i total avsaknad av präktig moral och rättrådiget. Detta gäller naturligtvis inte Rune Andréasson. Men det gäller det riktigt gamla gardet: Torbjörn Egner, Astrid och Barbro Lindgren, Tove Jansson. Hjältarna.

Mina fem favoriter bland amoraliska barnboksfigurer - just nu och sen tretti år tillbaka:

5) Klas Klättermus (Torbjörn Egner). Egner är väldigt snäll och predikar försynt sammanhållning och - tror jag - vegetarianism (ett tema i Klas Klättermus är att man inte ska äta sina vänner). Dom roligaste figurerna är Mickel Räv, som är dum (på mitt livs första LP tolkad av Sven-Bertil Taube, varför jag alltid föreställt mej Mickel med sidenscarf), samt Klas Klättermus själv.

Klas är vad som i den judiska kulturen kallas "schnorrer". En snyltare. Han tittar alltid in till Mårten Skogsmus när han vet att denne har köpt en sockerkaka till sin farmor, och han ber Mårten skära den i en stor och en mindre bit. Han är helt öppen med att han lever för att sjunga, spela och skapa; eftersom jag parallellt läser Lundell-biografin, där Ulf ofta pratar om att han varit gift med sin skrivmaskin, tänker jag mej att Klas har en grop i hakan och är besatt av 1967 och kvinnohår.

Mårten vill införa en skogslag där tredje regeln lyder "den som är lat och inte skaffar sej mat får inte ta mat från andra". Klas spontana kommentar är då så klart: "Men vem ska han då ta från?"

Klas Klättermus drar sej nämligen inte heller för att stjäla om han på så vis kan undvika kroppsarbete. Under förevändning att han gör Kurre Ekorre en tjänst, bryter han sej in i Kurres källare för att spana efter tjuvar och när han ändå är där kan han ju lika gärna provsmaka: "bara för att känna efter om det verkligen är nötter alltihop".

4) Loranga. Samt i någon mån Masarin och Dartanjang. Och så klart tjyven Gustav. (Barbro Lindgren).

Dom enskilda verk som betytt mest för mej i livet är dom båda böckerna om Loranga. Dom öppnade dörren till en värld jag sen dess velat utforska: humorns, galenskapens, normbrytandets värld.

Det är fantastiskt roligt att Loranga är pappa och ensam vårdnadshavare, samtidigt som han helst bara gör mat till sej själv.

Att han alltid vinner alla tävlingar mot Masarin, även när Masarin har fler poäng.

Att han absolut inte vill jobba eftersom det är jobbigt och med ungefär samma motivering håller Masarin från skolan.

Att hans enda souvenir från sin egen skolgång är en skrivbok där han klottrat "fröken är en jäkel".

Och att tjyven Gustav kommer på besök, röker chokladcigaretter, gör tatueringar med kulpenna och sen snor med sej Lorangas prispokaler under tröjan under förevändning att det är flugbett.

Allra roligast är det när Dartanjang för dagen tror han är målare och därför guldmålar husets toalett. Loranga flyttar genast in och beordrar Masarin att hålla sej för resten av livet.

Boken upprörde förstås känslor när den kom i slutet av sextitalet. Vilket är roligt eftersom Barbro Lindgren ger ett så försynt, mysproggigt intryck. I en radiointervju jag hörde för tio år sen förklarade hon med emfas att nåt så knäppt som Loranga-världen - med en morfar som är så gammal att han sitter i ett träd och gal som en gök, en korvgubbe som får betalt i tigrar (som naturligtvis tappar öronen när dom blir gamla) och en arg gubbe som samlar ugglor i sin postlåda - naturligtvis inte går att hitta på.

Tvärtom, menade hon på, är allt sant. Loranga, Masarin och Dartanjang var hennes man, son och svärfar. Intervjuaren (Erik Haag) upplyste om att Barbro Lindgrens son vid tillfället spelade i bandet Girlsmen, och ställde frågan om man kunde tänka sej att man lyssnar på Masarin när man lyssnar på Girlsmen. "Ja", svarade Barbro Lindgren.

3) Sniff (Tove Jansson). Det lilla djuret som hänger med Mumintrollet och Snusmumriken. Utmärks främst av sin stora kärlek till ägodelar och sitt hävdelsebehov. I serierna - där Tove och hennes bror Lars Jansson tillät sej en helt annan historieskrivning än i böckerna - är han direkt cynisk. I böckerna lyser hela tiden hans mindervärdeskomplex igenom.

Hittar man en grotta, är Sniff väldigt snabb med att vilja döpa den till Sniffs grotta. Hittar man en båt, föreslår Sniff att den ska heta Sniff.

I novellen "Cedric" är Sniff lessen eftersom han gjort det ödesdigra misstaget att - för första gången i livet - ge bort nånting. Inte av altruism, utan tvärtom, har han gett bort plyschhunden Cedric åt Gafsans dotter.

Men kära lilla Sniff, sa mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric sådär förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Gafsans dotter?

Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man tillbaka det tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.

I "Muminpappans bravader/ memoarer" (utgiven under olika titlar) skriver muminpappan just sina memoarer. Vid fullbordandet diskuterar han innehållet med mumriken och Sniff.

Står där ingenting om ditt dålighetsliv med hatifnattarna? frågade snusmumriken.
Näh, sa muminpappan. Det här ska bli en lärorik bok förstår du.
Just därför! skrek Sniff.

Begreppet "dålighetsliv" är inspirerat av Tove Janssons egen pappa, skulptören Faffan. Han levde emellanåt dålighetsliv. Läs: han söp.

2) Kasper, Jesper och Jonatan (Torbjörn Egner). Återigen: Egner är en idylliker som målar upp en stad med åsnor på gatorna, gamla snälla vädergubbar med skägg och en överkonstapel som hellre vill sjunga än häkta.

Men Egner drog sej därför inte för att skildra mänskliga skavanker. Kasper, Jesper och Jonatan är verkligen rövare. Dom stjäl "så lite dom kan", inkluderat oxfilé, fläsk- och köttkonserver samt gull. Deras ledmotiv "Rövarvisa" har spelats in av KSMB (och också av Hasse Kvinnaböske, men det är kanske inte lika talande som exempel).

Dom gillar inte heller att tvätta sej. Eller arbeta. Eller hålla reda på saker. Det är det säkert många barnboksfigurer som gör, men Kasper, Jesper och Jonatan är trots allt skildrade som sympatiska. Dom gillar att spela (fagott, flöjt och trummor och lock), och då är man automatiskt accepterad i Kamomilla.

1) Karlsson på taket (Astrid Lindgren). Så klart. En barnbokshjälte med multidiagnos: narcissist med ADHD och klart sociopatiska drag. En tjockis, som i all sin gränslösa självupptagenhet, vinner en stackars ensam pojkes hjärta. Och som tackar med att ta sönder hans ångmaskin och tvinga honom att köpa godis - kuckelimuckmedicin - för sina sista pengar.

Det är fascinerande att lindgrenskan å ena sidan kunde skriva så syrat, sinnesutvidgande, hämningslöst som i Karlsson och Pippi, och å andra sidan präktigt och tillrättalagt som i Barnen i Bullerbyn och Barnen på Bråkmakargatan (som är dom minst bullriga och bråkiga barn som nånsin funnits). Hon måste bejakat varje infall hon fått och varje sida av sin egen trots allt ganska komplexa karaktär.

Hon har gått till historien som en snäll tant som inte gjorde nåt annat än att älska djur och barn och var allas vän och som flitigt citeras av kungar och riksdagsmän och samhällets stöttepelare. Min Astrid Lindgren är den subversiva, orosmomentet.

Hon som 1945 skriver om en stark flicka som slåss med poliser, ställer till oreda på fina damers kafferep och gäspar sej igenom en halv skoldag.

Hon som skriver om döden och vidunder, helvetesgap och självmord (väl? hur fan dör annars Mio och bröderna Lejonhjärta?).

Hon som skildrar storskäggiga rövare som fjärtar och sotare som stövlar in på fina baler för att dansa med pigan Alva när den snipiga borgmästarinnan uppmanat societeten att nobba henne.

Och som har skrivit en av dom vackraste texter jag vet: "Fattig bonddräng". Visan som osminkat skildrar drängarnas helvetestillvaro i det gamla goda varma bondesverige:

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus
och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss
Vila hos en flicka vill jag också förstås
Och sen kommer söndan och då vill våran präst
att jag ska i körka men då sover jag mest
Präster kan väl vila hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Och som framför allt skapat den vandrande katastrofen Karlsson, som ogenerat flyger fram genom tillvaron och avfärdar övriga mänsklighetens problem som världsliga saker. Och som, givetvis, med den sanne humanistens ögon, påtalar Karlssons ensamhet och bekräftelsebehov och faktiskt får en att bli avundsjuk på Lillebror som får ha en så jobbig kompis.

6 kommentarer:

Petter Bragée sa...

Guldmålad toalett, hålla sig hela livet... hjälp, har jag medverkat till dessa stölder...

För övrig har jag ett tips till de som vill botanisera i barnlitteraturens absoluta bottenträsk (och det är djupt) - att bege sig till Kirsebergsbibliotekets barnlådor. Herregud - vad är det som får alla dessa religiösa fingerfärgsmålare med penndiaré att försöka lägga beslag på bibliotekens sura inköpspengar. Och vad är det för galna bibliotekarier som går dem till mötes? Livets mysterier...

Kalle Lind sa...

Gissar att Petter - som regisserat Hej rymden! - syftar på ett par passager i just Hej rymden! Ja, där förekommer en guldtoalett, ja, där förekommer en man som bestämmer sej för att knipa åt till döddagar.

Inte för att det hade gjort nåt, men jag kan verkligen gå i god för att sambandet är helt slumpartat. Inget av inslagen i manus är mitt, jag är ganska säker på att mina kollegor inte har samma förhållande till Loraga, och inte förrän nu ser jag sambandet.

Men annars kan vi kalla det en hommage.

Nils sa...

missa heller inte christer "råcksta-revolvern" pettersons inspelning av rövarvisan som cirkulerar på youtube. i min mening den bästa och sannaste versionen eftersom han vid tillfället för framförandet var aphög på amfetamin.
håll till godo: http://www.youtube.com/watch?v=3b9fyyIQJhE

Nina sa...

Det var mig ett i sanning underhållande inlägg. Jag får lust att skicka det till alla i min adresslista, men eftersom det påminner mig om ett beteende som jag själv inte uppskattar allt för mycket, så får det räcka med att jag försöker få några av mina närmaste att läsa. Med två aspirerande barnboksförfattare i bekantskapskretsen så borde det inte vara omöjligt.

Själv kunde jag inte titta på Pippi utan att mina kinder blev röda av den skam som hon inte kände när hon "gjorde bort sig" på thekalaset. Och Karlsson på taket hatade jag intensivt. Maken till jobbigare kompis kunde jag inte tänka mig. Nä, då var Nils Karlsson Pyssling någon jag mycket hellre haft under sängen.

Nu blev jag, helt egocentrerat, nyfiken på vad det kan betyda; vilka barnbokskaraktärer man tagit till sig resp. stött ifrån sig.

Jag vet: Du kan skriva om det! Pretty please with sugar on top. "Hjärntvättad av Bamse - bra eller dåligt?"

Urban sa...

Bra lista men jag har invändningar.

Egner har skapat en hel del udda figurer men han verkar också vara den stora samhällskontraktsvurmaren i barnlitteraturen. Båda hans magnum opus (rätta mig gärna men jag kan bara komma på dessa båda böcker som rymmer flera episoder och frågor) handlar om en relativ idyll med några orosmoment - rövare som stjäl bullar, rävar som försöker äta opp en - som förändras så att även de marginaliserade kommer med i gemenskapen. Båda gångerna sker det genom lag och ordning. Rövarna klipper sig och skaffar sig jobb. Mickel sonar sitt brott och blir hjälte - vilket något slätar över det faktum att han verkligen inte tycker om den nya vegetariska kosten. Båda gångerna betonas vikten av mänsklig gemenskap och att de utstötta får känna uppskattning men detta sker först efter att de lagts under lagen. De får helt enkelt lära sig att det faktiskt är trevligt att klippa sig och tvätta sig och gå till jobbet som folk.
(Klas Klättermus fortsätter väl dock sitt dagdrivarliv - han försäkrar sig om att det är ok att "få mat".)

Vill man vara polemisk kan man hacka på det underliga faktum att firandet av Brummelmans räddning och Mickels hjältedåd kidnappas till förmån för att fira Bamsefars femtioårsdag som "är vid den här tiden". Sånt är livet. Mickel har ju faktiskt bara gjort rätt för sig och får vara glad över att vara med och fira skogens patriark. Jag tror dock inte det är någon egentlig del av idé-programmet. Egner lär ha skrivit låten om Bamsefars födelsedag tidigare och det blev en hit. När den sedan skulle byggas ut till en bok gällde det väl att få med den någonstans.

Tja, vad kan man dra för slutsats av det? Kanske att det ibland är ganska små skillnader mellan de präktiga progressiva barnböcker som du - roligt och i regel rättvist - hudflängt och en del geniala barnböcker. Det är spännande att fundera över var skillnaden egentligen ligger.

Vidare har Bröderna Lejonhjärta beskyllts för att legitimera självmord, även om det enligt tyckarna och Astrid själv egentligen är ett självmord som sker i drömmen.
Åsikten att Mio dör är däremot inte så vanlig. Barnlitteraturvetartolkningen är att hela boken är en eskapistisk fantasi, frammanad på en parkbänk, betraktandes en ölflaska. Det återknyts, vilt förnekandes, till detta i slutet på boken, vilket alltså är ett litteraturvetenskapligt "bevis" för att grabben suttit där hela tiden.
(En mörkare tolkning som jag inte sett någonstans vore givetvis att killen smakat på en kvarglömd flaska, inte tålt det något vidare utan yrat till.)

Själv har jag föresten aldrig heller riktigt gillat Karlsson. Det är tydligen väldigt olika det där.

U.J.

pojoel sa...

Fattig bonddräng ger mig fortfarande en klump i halsen, så cynisk 46-åring jag är...