Hyss och allvar med Emil Svensson.

När man tittar på Emil-filmerna så här tretti år senare är det ett gäng saker som slår en. Inte bara Allan Edwalls märkligt avklippta lösmustasch och den överarbetade narrationen; det räcker inte med att SE vad som händer, dessutom ska Astrid-tanten själv läsa högt OCH interfolieras med Sindudeldej-sången som berättar hela handlingen i förväg.

Vidare:

1) på samma vis som framtiden ser väldigt sextital ut i 2001, ser förritiden väldigt sjuttital ut i Emil. Björn Gustafsson som Alfred slafsar runt i utställda drängbrallor och Pugh-polisonger. Man undrar lite hur det kan komma sej. Var polisonger så fastbrända på allas näthinnor 1971 att alla tog för givet att dom alltid funnits? Eller ville man ge bilden av att Alfred på sin fritid gick på Vickan och shakade loss till T Rex?

2) Allan Edwall var gudabenådad, men han var inte smålänning. Ej heller Emy Storm eller någon annan som står framför kameran i filmerna. Jag har aldrig förstått det där. Det blir inte småländska för att man använder tungrots-r och pratar lite ljusare. Det blir låtsasspråk.

I dokumentären som medföljer dvd-utgåvan av "Utvandrarna/ Nybyggarna", pratar Jan Troell om hur dom under inspelningen av dom filmerna skapade nåt slags stiliserad småländska. Ett språk som var värmländska med tungrots-r hos Monica Zetterlund, norska med tungrots-r hos Liv Ullman och dramatensvenska med tungrots-r hos Max von Sydow. Även där jobbar Allan Edwall f.ö. med att närmast prata i falsett.

I Emil har man tagit det där ännu längre. Där fick varje skådespelare prata på sin egen dialekt – och uppenbarligen valde man att hämta skådisar i varje jävla hörn av landet utom platsen där det utspelas – och så bara markera småländskan med inskjutna ord som "sörple", "söppe", "tabberas" och "bysse".

Det är lika förvirrande som att Helge Skoog som Ture Sventon BARA läspar på dom s-ord som är allra vanligast i hans vokabulär: Sture Svensson, semla, pistol.

3) tyskarna var lika irriterande då som nu. På samma irrationella vis som i Beck spelas vissa biroller i Emil (och även Pippi)* av tyskar, antagligen för att projektet delvis finansierades med stulet judeguld. För att blidka den tyska publiken petar man därför in en och annan tysk birollsinnehavare, som får säja sina repliker på tyska för att därefter dubbas till svenska för den svenska publiken, medan alla övriga skådespelare dubbas till tyska för den tyska publiken.

I Pippi Långstrump-filmerna är Prusseluskan, Dunder-Karlsson och Blom dubbade tyskar, i Emil spelas fru Petrell av Hannelore Schroth och Krösa-Maja av den tyska Carsta Löck, något jag poängterar mest för att det låter roligt.**

Man kan fundera på poängen med det här tilltaget. Som svensk reagerar man ju på att Kommandoran rör munnen två sekunder efter att hon pratat, och för en tysk kan det ju inte spela nån roll. Eftersom tyskarna ändå dubbar allt förutsätter jag att dom ändå låtit dubba om dom tyska skådespelarna vid den tyska lanseringen, eftersom den tyska publiken skulle bli förvirrad av att läpparna faktiskt rör sej synkroniserat.

Och hur mycket kan medverkan från två-tre tyska skådespelare egentligen göra en film tysk? Skulle den tyska publiken känna sej mer hemtam för att några skådisar dom känner igen från Kommissarie Rex eller Den gamle deckarräven plötsligt har huckle och bor på den småländska landsbygden?

Om man vänder på fenomenet: hade man som svensk inte bara blivit förvirrad av att plötsligt se Krister Henriksson hästsparkas i en Jackie Chan-rulle? Vad hade han tillfört mej som svensk? Annat än en känsla av 1) surrealism, 2) brusten illusion, 3) obehag.

* För undvikande av missförstånd: Astrid Lindgren har alltså inte skrivit Beck. Rolf Lassgård som Gunvald Larsson har visserligen påtagliga likheter med Karlsson på taket, men det är helt slumpmässigt (tror jag).
** man kan i det sammanhanget trycka på att Tommys och Annikas mamma spelas av Öllegård Wellton.