tisdag 23 oktober 2007

Ivar Lo och hans sveda i kissen.

Ivar Lo (ett gammalt skämt: pappa till J) var nog ingen klassisk muntergök. Hans stora intressen var statare och sej själv. Han skrev ungefär en miljon romaner om tysta, ordlösa statare och lika många självbiografier. Man blir sällan glad och upprymd när man läser.

Boken Kungsgatan är från 1935. Den handlar i korthet om en ung mans och en ung kvinnas flykt från den stumma, själlösa, lutheranska landsbygden - en av dom mer minnesvärda sekvenserna berättar om hur huvudpersonens bonde till far råkar gå förbi en gård där en man sitter och spelar dragspel PÅ EN MÅNDAG, vilket gör fadern illa till mods och passivt aggressiv - till en storstad som ganska snabbt ger dom klåda i skrevet.

Dom initierade skildringarna av just veneriska sjukdomar ger oss en hint om att Ivar Lo själv antagligen haft både blåsor och varbildningar på skamliga ställen. Dom var chockerande när boken kom 1935 - virrpannor på högerkanten lyckades på nåt vis få det till pornografi och det är så klart bara en sjuk sjuk människa som kan få för sej att ruska tupp till nåt så läskigt - och är nog oöverträffade än idag.

Könssjukdomsskildringar har ju aldrig blivit nån riktigt bred genre.

På rak arm minns jag bara Cornelis lätt ironiskt betitlade "Åh, vad jag var lycklig inatt":

Där stod jag och pinkade och släppte små skrin
Tackom och lovom för penicillin
Det kom visst mask i min rosenrabatt
Men jag lovar, det var en sjusärdeles natt

Jag har själv en hang-up på allt som rör urinrör och saker som s.a.s. förs in på fel håll i dylika. Min mor berättar ibland glatt om hur hon för trettifem år sen kom hem och berättade för min far hur hon på sjuksköterskeskolan lärt sej sätta kateter. Mitt i redogörelsen hörde hon en duns, och när hon tittade upp hade far min svimmat. Jag är på hans linje. Jag känner yrsel bara när hon återberättar den här historien.

När jag jobbade inom omsorgen hade jag hand om en gammal man som regelbundet ryckte ut sin egen kateter. Jag var ensam i huset tillsammans med ett gäng utvecklingsstörda och jag kände hur jorden snurrade när jag ringde distriktssköterskan och stönade: "Ja, det är från Kullebo, ni vet vad det gäller..."

Ivar Los skildring fascinerar mej, inte så mycket för det han skriver, som för det som står mellan raderna. Även om det var explicit för sin tid, är mycket höljt i dunkel. Jag försöker, och försöker inte, föreställa mej hur situationen ser ut.

Unge Adrian - Ivar Los alter ego - har alltså fått klåda i köttpinnen och går till läkaren:

Mannen i den vita rocken gick buttert fram till ljuskäglan mitt i rummet. Han drog i snöret, som förde till behållaren med den röda vätskan. Glasbehållaren for skrikande i tak. Adrian lade seg upp på det enkla operationsbordet, med kläderna delvis avlägsnade, som om han väntat aga.

- Ge efter! sade läkaren irriterat.

Det var mycket svårt första gången. Munstycket med den halvljumma vätskan utövade ett olidligt tryck mot de känsligaste delarna av hans kropp. Han spände sig. Plötsligt föll det honom in, att också munstycket kunde vara bemängt med smitta från någon föregående patient... Behandlingen ville inte lyckas.

- Ge efter! sade den lille mannen i den vita rocken allt otåligare. Han tyckte sig höra de väntande patienternas stampningar i rummet utanför.

Efter en del experimenterande lyckades det. Han fick gå till vattenledningen. Han lät den blodröda vätskan strömma ut igen.

Okej - exakt vad är det som händer här? Var placeras munstycket? Vad är det för halvljum, blodröd vätska? Hur ser experimenterandet ut? Jag vill - och vill absolut inte på några villkor i världen - veta.

Men ett är sant: ska man kunna upplysa världen om nåt, bör man först uppleva det. Därför genomgick Ken Kesey elchocker för att kunna skriva Gökboet, därför söp Lundell för att kunna skriva En varg söker sin flock och därför låg Ivar Lo antagligen med en "nattfjäril".

5 kommentarer:

Anonym sa...

Man undrar förstås vilken av damerna det var, om den fattige Ivar Lo hade råd med någon annan än Karossen.

Och så har ju Tommy Körberg också ibland sjungit Jacques Brels "Comment tuer amant de sa femme" som slutar: "Men varför mörda honom säj / när det är tack vare mej / han går på penicillin".
Tacka vet jag gubben far

Kalle Lind sa...

Kom igen! Ge dej till känna! Jag vill brevväxla! Mejla mej på lagomtjock@yahoo.se

Björn sa...

Det här måste vara snudd på nörderi!

Oskar Forsgren sa...

Haha! "Snudd på nörderi"...

Kulörten sa...

Läste romanen Kungsgatan för ett tag sedan (efter att ha sett filmatiseringen från 1944 ett antal gånger). Efteråt så slog det mig också att om inte pojken "Adrian" var en smula självbiografisk med Ivar själv. Vilket jag inte tycks vara ensam om att tycka.

Filmen ( med Sture Lagerwall och Barbro Kollberg i huvudrollerna som Adrian och Marta) där f.ö en hel del av handlingen samt händelser är förkortade, lätt omgjorda, omkastade i jämförelse med boken.