måndag 29 oktober 2007

Hej livet (och döden)! En föreställning växer fram del 312.

Fyra män sitter instängda i en källare i Malmös deppigaste kvarter, bara ett stenkast från den Warriors-inspirerade gångtunneln, smyckad med bilder av medeltida tortyr och olika feodalbönder som rider på grisar, under den centralt belägna trafikplatsen Dalaplan.

Dom fyra männen läser högt för varann ur pärmar. I pärmarna finns olika texter med gåtfulla rubriker som "Hemma hos Ramses", "Dom nasala bluessnubbarna", "En konstig sketch", "Två män nattar ett barn" och "Besök av mormoner". Ibland skrattar någon av dom fyra. Det är oftast för att nån av dom andra helt utan anledning sagt nåt grovt och anstötligt.

En humorföreställnings framväxande är en ganska intressant historia (förutsatt att man är intresserad av småttigheter). Man går några veckor och krafsar ner saker på olika post-it-lappar, fogar på ledig tid ihop anteckningarna till någorlunda fungerande sammanhang, sätter sej och värker fram några rim, och rotar bland saker som man skrivit för längesen för att hitta inspiration.

Samtidigt går två andra gubbar omkring och gör samma sak. Och när man träffas så upptäcker man plötsligt att man sitter med fyrti nästan färdiga nummer (en del nummer ska bara precis skrivas innan dom är riktigt speldugliga). En del är ganska roligt. En del är man mest orolig för att man ska behöva lära sej utantill. Vi är inte vana vid det. I radio har man manus framför sej och i teve behöver man bara lära sej en scen i taget.

Man är också inbegripen i diskussioner som t.ex. en genomsnittlig brevbärare eller skattmas nog inte kan relatera till. Hur väl känner mannen på gatan till Björn Skifs samarbete med Bengt Palmers? Vad är roligast - getpiss eller getspillning? Ska man ha en vaggvisa för diabetiker eller för balter?

Mitt i allt detta är det fråga om ett högst seriöst arbete. Ska Christer van der Kwast-numret inledas med en text på power point så måste nån sköta power pointen. Och har vi sagt att vi ska steppa så får vi ju kalla in nån som kan lära oss. Och den människa som kan lära mej - 100 kilo tung, formad som en valross, förknippar alla former med dans med den gången när vi skulle dansa stora jägardansen inför gymnasiets avslutning och jag fick dansa med en flicka från naturklassen och hennes höft kändes som en tvättsvamp av min handsvett - är icke av kvinna född.

Jag kan det så klart teoretiskt: höger tå, vänster tå, höger klack, vänster klack, shuffle, vänster klack, tå bakom ben, vänster klack. Men teori har ju aldrig startat några världskrig.

Och så ska man då slå i sej åttio sidor text, som så klart bygger på rapphet och så kallad tajming.

Och så ska man komma ihåg att gå ut till höger för annars har man ingen möjlighet att ta med sej den där stolen som är en förutsättning i nästa nummer.

Och så ska man hämta barn på dagis, utfodra honom, stimulera honom intellektuellt och gå in och natta honom när han har det dåliga omdömet att vakna när jag gör nåt viktigt.

Och så ska man se på teve, läsa biografier över olika gubbar, ruska tupp och ligga och glo lite i taket.

När är tanken att jag ska ha tid att bli dyngrak? Hur är det här uträknat?

Och biljetter får ni som vanligt via http://www.kulturcentralen.nu/show_direct.php?showid=3728.

Tio först beställda biljetterna får en Triss-lott, en flaska Pucko och en påse blandad mjäll.

Inga kommentarer: