onsdag 3 oktober 2007

Full, fullare, Ullfast.

Läser som sagt den nya Lundell-biografin. Den handlar mycket om sprit. Karln har fått i sej en del. Det är mycket stänga in sej med en låda rödvin i ett uthus för att skriva en roman, äta frukost med öl, vin och Fernet klockan 15, servera vin i ölkrus, klä av sej naken på Söderhallarna och hälla rödvinssås över sej, glömma en sko på Caféet och få en marsipansko av ägaren i födelsepresent (som tack för att han varit så full?)

Och samtidigt är han gift och har tre kottar. Och när frun vill skiljas går Lundell ut i tidningarna och är bitter över att han inte ska få träffa sina barn mer än som "en fjortondagarsskärva".

Han refererar till Hemingways, Kerouacs och Keith Richards supande. Han ser sej väl dessutom som Cornelis arvtagare. Det är som om han ska hitta deras genialitet nånstans i spånken: anden i flaskan.

Om Cornelis har jag läst dom biografier som finns. Dom handlar alla om sprit. Det handlar om att dra med sej sin bäste polare Ulf Thorén när denne precis är avgiftad, för att hänga med till Rio på Cees bekostnad. Tror någon att Thorén ens övervägde att säja nej? Visserligen kom dom bara till Kanarieholmarna, och visserligen blev dom sen hämtade i varsin ambulans på Bromma för akut alkoholförgiftning, men det var väl roligt så länge det varade.

Jag vill bara påpeka en sak. Att vara full är inte särskilt avancerat. Det kräver en sak: sprit.

Ärligt talat: en idiot kan fixa det. Jag ser dagligen idioter som fixat det ganska bra. Dom hänger på parkbänkar i nåt som kallas Jesusparken, där dom ibland blir blåa i huvet och får forslas bort av snubbar i neongula overaller.

Jag vill bara ha det sagt. Jag ska villigt erkänna att jag suttit med gapande mun och tagit del av tokhistorier om metalband och holländska trubadurer som gjort knasiga saker under inflytande av ruset. Jag har fascinerats. Det kommer jag antagligen att fortsätta göra. På samma vis som jag tänker fortsätta förundras över vad psykotiska mänskor kan ta sej för.

Men jag blir illa till mods varje gång det antyds att publiken vill ha sina fyllon fulla. Folk som går och ser Shane McGowan inte för att höra texterna - för dom har han ju glömt bort - utan för att se med hur många meters mellanrum han ställer fram sina vinflaskor på scenkanten.

Totta Näslunds gamla fru berättade nånstans att hon var och tittade på Totta´s bluesband. Framför henne stod två ynglingar som sa: "Åh harre jävlar vad packad han är dö", "Totta är ju görfull dö", "Han är änna dyngråk dö!". Eftersom hon umgåtts med sin make under hela dagen fram till föreställningen visste hon att Totta inte alls var dyngrak. Men gamarna ville ha sina kadaver.

Det finns en dubbelhet i detta. Lundell skrev alla sina lyssnansvärda låtar på tiden han söp. Cornelis var helt improduktiv under dom korta stunder han lyckades slå sej till ro med familjeliv och swimmingpool. Sen var det som att dom var tvungna att hänga ut sej själva som finkelosande vrak för att hamna i en revanschposition, för att se in i helvetet, för att fyllas av infall och inspiration.

Men ändå kvarstår faktum: att vara alkis lyckades även Christer Pettersson och hans polare Morfar med. Liksom Lille Gus, Kent Boxare, Affe, Speedway, Näsan, Istvan, Folke och gänget som brukade hänga i Eslövs stadspark. Det är i sej inte särskilt imponerande.

Och visst kan man säja att det blir unset mer fascinerande att Lundell och Cornelis lyckats vara så maniskt produktiva trots det envetna drinkandet. Men där är ju hemligheten lika mycket att dom sket i sina barn. Och det vet jag också ett antal idioter som lyckats med.

6 kommentarer:

AmöbaBoy sa...

Väldigt bra skrivet. Hit återvänder jag.

Magnus sa...

Du drar slutsatsen - utifrån några biografier du läst - att Cornelis och Lundell sket i sina barn. Det har du din fulla rätt att göra. Fler än du har hävdat precis samma sak som du om Cornelis och Lundell de senaste tio åren. Det är väl just det som känns så tråkigt i din text; att det är just Cornelis och Lundell som blir symbolen över föder som skitit i sina barn.

Kalle Lind sa...

Magnus: men vem skulle annars vara symbolen? Fäder som har brytt sej om sina barn. Cornelis och Lundell är intressanta som exempel för att det visar upp nåt komplext; det finns ett pris att betala för den Frihet Lundell sjungit om sen 75 och det är det uppenbarligen någon annan som ska göra.

Det är intressantare att närbesiktiga sina egna (Cornelis) och andras idoler (Lundell) än att gå till strids mot uppenbara stolpskott. I dom kretsar jag befunnit mej i, i min egen föreställningsvärld, har nämnda herrar alltid tillhört Dom Goda och det har alltid funnits folk som inte velat erkänna att dom kanske inte var lika goda hela tiden. Jag för min del tycker bara att det kastar intressant ljus över folk jag beundrat - och därmed över mej själv.

F.ö. anser jag mej ha hyfsade belägg för att dom bägge sket i sina barn - inte hela tiden, säkert inte med hjärtat och visst, Lundell blev vid mogen ålder vårdnadshavare åt sina barn. Men stänger man in sej med en låda rödvin i ett trädgårdsskjul för att skriva en roman I FLERA VECKORS TID med fru och skrikande småbarn på gångavstånd, blottar man trots allt sina prioriteringar.

Magnus sa...

Utmärkande för Cornelis och Lundell var/är att de var/är så framgångsrika/älskade i sitt konstnärskap att deras liv därför dissekerats på ett helt annat sätt än...säg Finn Zetterholms eller Christer Sjögrens. Jag menar att Cornelis och Lundell på senare tid blivit symboler för oansvariga fäder som skitit i sina barn. Jag anser att du förstärker den bilden i din text, trots att du inte egentligen inte vet så mycket om hur barnen uppfattade sina respektive farsor.

Kalle Lind sa...

Magnus: nja, jag kan nog räkna upp ett antal saker som både Cornelis och Lundell förr är symboler för än usla fäder. Och är det så och hjälper jag till att sprida den bilden, så anser jag den fortfarande inte vara felaktig.

Nä, jag har inte intervjuat barnen personligen. Jag tror och hoppas inte att dom tagit skada av frånvarande pappor (även om det går att läsa ganska mycket mellan raderna i intervjuer med Jack Vreeswijk). Men jag måste väl ha rätt att definiera full-pappa-som-aldrig-är-hemma som en dålig pappa utan att fråga barnen? En dålig pappa behöver ju inte vara en oälskande eller oälskad pappa.

Hade det varit en mamma som gjort samma sak hade hon förr gått till historien som usel mor än som stor konstnär. Därför kan det vara på sin plats att justera också bilderna av dom manliga genierna.

Magnus sa...

Du skrev inte "dåliga" farsor utan farsor som "sket i sina barn".
Och jag tycker nog att domen är något hård ifrån din sida.