Det händer att jag tänker på Bob Balaban.

Det finns ett antal människor man skulle vilja byta liv med. Det gäller antagligen inte Bob Balaban. Jag förutsätter att han är lika neurotisk, självupptagen och freudianskt mammafixerad som alla andra judar i showbiz verkar vara. Men hans karriär skulle jag gärna offra några invärtes organ och hela min samling Cornelis-memorabilia för.

Få skådisar är i sej ett kvalitetsmärke. Jag har aldrig förstått människor som ser en film för att en specifik skådis står med på affischen. Det funkade kanske med Dustin Hoffman på sjuttitalet, men aktörskrået är inte kända för sitt goda omdöme. Den gamla vanliga mixen av opiater, scientologi och det faktum att dom bor i en kuliss, gör att ganska få av dom i sej är en garant för en films attraktionskraft.

Den som säjer emot mej har inte tänkt igenom frågan.

Bob Balaban är undantaget. Liten, oansenlig, spelar ofta - tro det eller ej med tanke på hans semitiska ursprung - jagad, neurotisk, passivt aggressiv. Hans skådespelarinsatser är allihop förglömliga. Men han har en avundsvärd förmåga att hänga med exakt dom jag vill hänga med.

Han har spelat med i "Seinfeld". Han har spelat med i "Friends". Han har spelat med i "Entourage".

Han har spelat mot Woody Allen i "Deconstructing Harry".

Han har skrivit manus, samproducerat och spelat med i "Gosford Park", Robert Altmans bästa film sen "Short cuts".

Han har regisserat "Oz" - HBO:s mest underskattade serie genom tiderna.

Okej, vi håller där och smakar på det. Han har alltså medverkat i alla tiders bästa sitcom och några av dom mest välskrivna. Han har arbetat med USA:s två bästa regissörer i efterkrigstid. Han har gått runt, kortväxt, mumlande, neurotisk, på setet till Oz och instruerat olika tatuerade skådisar hur dom måste stå när dom ska gruppvåldta varann för att undvika oskärpa.

Gott jobb, Bob. Sagt i avund och inte i beundran.

Han debuterade som filmskådespelare i John Schlesingers "Midnight cowboy" - det vackraste dramat om två missanpassade särlingar som tyr sej till varann och åker till Florida ihop som gjorts.

Han medverkar i Tim Robbins "Bob Roberts" - den roligaste satir över republikaner och folksångare i oskön förening som gjorts.

Han spelar med i Terry Zwigoffs "Ghost world" - den bästa och smartaste adaption av en Daniel Clowes-serie som gjorts.

Och inte minst återkommer han i Christopher Guests cast. Guest har i en serie filmer - "Waiting for Guffman", "Best in show", "A mighty wind", "For your consideration" - grupperat ett gäng lysande improvisatörer runt en mycket lös sammanhängande idé och på kuppen gjort några av dom smartaste komedier som aldrig fått vettig distrubition i Sverige som gjorts.

Guests återkommande cast - bl.a. hans forna kompanjoner från Spinal Tap Michael McKean och Harry Shearer - har svällt för varje film. I och med den senaste har Ricky Gervais äntrat troppen. Balaban har så klart varit med från början.

Hur gör karln? Han har karisma som ett hålfotsinlägg och syns inte i en folkmassa. Vilka trådar har han dragit i? Varför vill Amerikas största komiska begåvningar samarbeta med just honom? Och hur gör han för att varje gång satsa på rätt kort - flera av dom här projekten hade få siat skulle få sån status med tiden?

Dom svaren har antagligen bara Bob själv. Och hans psykoanalytiker, för det förutsätter jag att han har en.