tisdag 4 december 2007

Arga samtal till Hej domstol!

Vi gjorde ett progam i P3 03-06 som hette Hej domstol! och mestadels bestod av trams rörande avföring och underliv. Ibland fick vi dock för oss att variera utbudet med att säja nåt tarvligt (hade vi varit födda på fyrtitalet och gjort det i P1 hade vi kallat det "satiriskt") om olika människor i den offentliga sfären.

Det hände ett par få gånger att dessa, eller dom närstående, eller bara själsligen närstående, personer ringde och var vreda. Detta var genuint obehagligt om man som jag är konflikträdd (läs: feg) och dessutom oförmögen att se orsak-verkan-sammanhang.

Jag har fantasi nog att föreställa mej att nån kan bli sur om man exempelvis kallar dom "idiot" i offentliga sammanhang, men jag kan ju inte för mitt liv föreställa mej att nån skulle HÖRA det bara för att det går ut i nationell radio, och ännu mindre att dom faktiskt skulle ge sej tillkänna.

Några människor som faktiskt ringde sen vi varit tarvliga:

1) Björn Ranelid. Så klart. I samband med Skugge-Ranelid-fejden, då hon recenserade hans bok Kvinnan är första könet genom att beskriva hur hon sett honom på en förlagsfest iförd "läppglans, solbränna, LINNE och rakade underarmar", tog vi bilder på oss när vi rakade armarna och satte på läppglans.

Dessa lades - med Ranelids egna ord - ut på "det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera".

Jämte det en dikt, som vi sa var skriven av Ranelid, och som handlade om hur hans far rituellt rakade hans underarmar. Ganska oförargligt om man inte råkar vara narcissistiskt lagd.

Det här skedde i samma veva som Ranelid framträdde i SVT:s Debatt och var vad man rent objektivt kallar "överhettad". Aforismer om flyttfåglar och vattendroppar sprutade ur honom utan tillstymmelse till sammanhang, och han avslutade med att berätta om sina "näsblödningar".

Det var lätt att tycka synd om honom. Samtidigt är det svårt att förstå hur en karl, som gladeligen låter sej fotograferas under en oljemålning av sej själv eller sin Jaguar med reg-skylten "RANELID", kan bli putt när nån anklagar honom för att vara fåfäng. Det är ju som att kalla en snickare snickare.

Hursomhelst: under sina mest överhettade dagar hann alltså Ranelid också ringa upp en liten humorredaktion i Malmö och rya i luren. Som tur var för alla inblandade (utom möjligen Ranelid) var det vår dåvarande programledare Nina Allergren som tog samtalet. Den kanske enda som har närmare till den heliga vreden än Ranelid själv.

Man sätter sej inte på Nina Allergren. Även om man har skrivit en roman som heter "Ditt namn skall vara Stig Dagerman" och uttalar l:en i "skall".


2) Åke Cato. Betydligt oskyldigare. Vi ringde upp Cato m.fl. för att få med dom i vår tillfälliga kampanj "Ge Astrid Lindgren Nobelpris - nu!" (detta något år efter författarinnans död). Cato ville a) inte ge Astrid Lindgren Nobelpris och b) inte medverka i programmet.

På den uttryckliga frågan "du spelar inte in detta va?" fick Cato det något felaktiga svaret "nej". Det spelades nämligen in. Och sändes. Det kan tyckas oetiskt, men karln framställdes ju absolut inte ofördelaktigt och vi tyckte oss behöva ringningen för sammanhanget.

Dessutom, resonerade vi, tillhör ju Cato med sina hundra jordsnurr inte riktigt P3:s målgrupp.

Döm om vår förvåning när Cato därför ringer upp och, med all rätt, är en smula putt. Han fick sammanhanget klart för sej och lurarna lades på i samförstånd, men på kuppen hann Cato etablera det i mycket smala kretsar bevingade uttrycket "du ljög ju på mej!" (jfr att Ranelid i Debatt påstod sej bli "beljugen")

3) Ella Bohlin, KDU:s ordförande. En mycket farlig människa, en del av den kristna höger somliga påstår inte finns i Sverige. Jag försökte vara seriös och gjorde ett inslag där jag hävdade motsatsen.

Med ett antal riksdagsmän som tror på kreationism och är aktiva abortmotståndare, och med en KDU-ordförande med rötterna i Livets ord (valet stod f.ö. mellan henne och en nynationalist, något som gav begreppet "pest eller kolera" nya dimensioner), vill jag nog påstå att den finns.

Kristna högern har fyra saker på sin agenda: a) löjligt mycket pengar till Israel, b) jämställ Adam & Eva med Darwin, c) låt inga foster dö (men gärna dom som tar bort dom) samt d) bögar är sjuka i huvet.

Jag tycker det är en osympatisk rörelse. Jag ringde upp Ella Bohlin och frågade henne hur hon stod i intelligent design-frågan (idén om att naturen och människan måste vara skapad av en genomtänkt kreatör, något som inte riktigt förklarar förekomsten av skabb och brunråttor). Ella Bohlin ville inte riktigt svara. Hon tyckte inte att det var hennes ansvar.

Hon frågade varifrån jag ringde. Jag svarade P3. Vi pratade en stund till. Hon svarade fortfarande inte på frågan. Hon undrade vad programmet hette. Jag svarade Hej domstol. Vi pratade en stund till. Hon svarade inte på frågan.

Tio minuter senare ringde hon upp och var sned för att jag lurat henne. Jag hade ljugit genom att inte genast säja vilket program jag ringde från. Jag svarade att jag faktiskt varit helt sanningsenlig och verkligen ville veta vad hon tyckte. Hon påstod sej vara kränkt. Jag tänkte "lycka till i din politiska karriär, pundhuve!" Vi la på i oförstånd.

4) en man som rimligen haft nån intim relation till Jan Stenbeck. Vi gjorde ett inslag om TV3:s cyniska reklamblock riktade till barn, och råkade väl några gånger antyda att Stenbeck var en smula överviktig (jag tror begreppet "buksprängt gödsvin" användes).

En man, som kan ha varit den snorkigaste jag pratat med, ringde upp och tyckte detta var oerhört kränkande mot en stor (där såg han inte sin egen dubbeltydighet) och död (p.g.a. överkonsumtion av mat och dryck) finansman (som bl.a. byggt upp sin förmögenhet på Tutti frutti med Bruno Wintzell och en pruttoman).

Vi kom inte heller fram till nån kompromiss. Han avslutade med att uppgivet berätta att han tänkte anmäla till Granskningsnämnden, men att det inte ger nåt resultat "nuförtiden". Mycket riktigt anmälde han. Mycket riktigt gav det inget resultat. Även Granskningsnämnden har bättre saker för sej.

5) en kvinna som jag tror ätit psykofarmaka. Valle gjorde ett väldigt roligt inslag om fajten mellan Astrid och Barbro Lindgren (där Barbro kallade Astrid "bonnhora!") En kvinna med släpig röst ringde, jag svarade, hon började prata om det här inslaget och jag stålsatte mej för en diskussion. Astrid Lindgren är känsligt, henne skojar man inte med även om det bara är på larv.

Efter att vi pratat en stund och jag märkt på mej själv att jag defensivt gått upp i falsett, insåg jag hennes egentliga ärende: hon hade missat slutet på inslaget och ville veta hur det gick.

"Ja du", sa jag. "Jag tror det slutade med att Barbro pissar på Astrids grav".

"Jaha", sa hon. "Då vet jag".

8 kommentarer:

Thomas E sa...

Så riksdagskvinnan för det nya arbetarpartiet, Walburga Maria Helene Elisabeth Franziska Habsburg Douglas ringde inte till er? Inslagen om henne var inte dåliga. Konstigt att ingen annan, så vitt jag vet, gjort några reportage om henne och "Paneuropa Union" "Brüsewitz-Zentrum" osv.

Rikard sa...

Kommer ihåg inslaget med Ella Bohlin. Ni hjälpte henne att med all önskvärd tydlighet visa vad kds innebär utöver den polerade svärmorsdrömmen Hägglund, eller om det var S:t Alf i egen hög person vid detta tillfälle. Skrattade till mig bråck gjorde jag i vart fall vid detta tillfälle.

Och som thomas e ovan sa: hörde aldrig Walburga av sig. Vill minnas att Ola ringde och intervjuade henne om hennes flygfält. Detta var väl f ö enligt prinsessan bara var ett fält som hennes granne brukade landa på ibland, om jag inte minns fel.

Gisela sa...

Heh! Den sista storyn är skitbra.

Har du fått möjlighet att lyssna på den här än? Är det nåt att ha, i så fall tror du?

DW sa...

Annina blir trött (på tal om Ranelid)
http://shampoorising.typepad.com/shampoo_rising/2007/12/sluta-skmta-om.html

Kalle Lind sa...

Gisela: nej. Gissar att den är ännu mer splittrad än originalplattan, som ju i sej är en märklig blandning av dikter, Fröding, Bellman och Jojje Wadenius. Men där Cornelis själv blir nåt slags sammanhållande kraft.

dw: Jag håller med. Jag slutade skämta om Ranelid 2003. Och 2004. Och 2006. Det är skott mot sittande kalv. Det är bara så jävla svårt att låta bli.

Björn sa...

Det är så fantastiskt roligt att läsa om Hej Domstol-anekdoter att jag suktar efter fler! För övrigt lyssnade jag för hundrade gången på Hej Domstol-inslaget där du ställer äppelmusttillverkarna mot väggen. Det är svårt att få det mycket roligare än så. Tack för att du ringde dem, och tack till den snälla damen som svarade för att hon inte var riktigt skärpt den dagen.

Kalle Lind sa...

Björn: trevligt att du säjer så. Jag har haft mycket ont i magen pga det. Hon blev så pressad av frågan om dom verkligen hade äpplen i musten att det blev lite synd om henne. Men samtidigt - skämtet var inte tänkt att vara på hennes bekostnad.

Thomas sa...

Randelid brukade parkera utanför mitt fönster med sin Jagga när jag bodde i studentlägenhet i Västra hamnen, trots att det inte fanns någon parkeringsplats där och det var totalt parkeringsförbud. Det hände flera gånger. Han brukade ha såna där stora designersolglasögon, bakåtkammat hår, ordentlig solbränna och en skjorta uppknäppt nästan till naveln. Jag har för mig att jag skickade in ett åtal om det till Hej domstol. Och inslaget om Astrid Lindgren var jättebra. Det är obegripligt att det är så förbjudet att skämta om henne.