Människor det varit synd om: Torsten Lilliecrona.

Har i princip legat för döden i två dagars tid. I febern kom gubbe efter gubbe ur förfluten nöjestid framför mej och visade sina dödsgrin. Som ett sätt att ta tillbaka kontrollen över gubbväldet har jag nu, efter passerat stålbad, satt igång ett systematiseringsprojekt av linnéanska ambitioner.

Jag lägger nu alla gubbar i tre olika högar: "Människor det varit synd om", "Människor som haft fel" och "Människor som gått till överdrift".

Som försteman i synd-om-högen kan få vara lämpligare än Torsten Lilliecrona, a.k.a. farbror Melker.

Vissa människor har oturen att lyckas. När Astrid Lindgrens och Olle Hellboms teveserie "Vi på Saltkråkan" rullade igång i Sveriges enda kanal 1964, satt hela svenska folket limmade mot dom flimriga svartvita rutorna (att serien var i färg märkte genomsnittstittaren först vid kanske tolfte reprisen, då han köpte färgteve först på sjuttitalet).

Detta innebar att hela svenska folket omedelbart fick ett förhållande till skärgårdsoriginal med bräkiga röster, otäcka lillgamla barn, vegamössor, stickade ollar, S:t Bernhardshundar och ett enerverande soundtrack med lika delar gäll jazzfusion och överstyrt getingsurr.

Detta innebar vidare att hela svenska folket var ärligt engagerade i dom rafflande intrigerna om Melkers översaltade fiskkok, Westermans tjärade brygga och en vild jakt på en räv.

Detta innebar dessutom att seriens skådespelare inte kunde gå ut på stan utan att antastas av folk. Dom stackars barnen fick snällt finna sej i att några gånger om året under resten av sitt liv bli uppringda av nybakta journalistpraktikanter som ska skriva artikeln "Vad hände med barnen på Saltkråkan?" i samband med den trehundrade reprisomgången av serien.

Det gick på arslet för dom flesta av aktörerna. Men värst gick det för Lilliecrona. Han var en mångsidig dramatisk skådespelare vid Göteborgs stadsteater, där han tänkt sej att fira triumfer med Shakespeare och Tjechov. Det som skulle bli ett sjysst extraknäck – att hänga med överspelande ungar och gamla skådiskollegor utklädda till skärgårdsoriginal – blev en Förbannelse.

Plötsligt blev Lilliecrona för hela svenska folket en fumlig hemmapappa med olycklig kärlek till vattnet. Plötsligt kunde han inte gå ut på stan utan att främmande människor i kör skrek "Farbror Melker, vet du vaa-aad?" Plötsligt blev han antastad av okänt folk som bad honom vifta bort getingar, trilla i vattnet och komma hem till dom och översalta deras fiskkok.

Teveserien blev en succé. Det blev allt som visades i den enda tillåtna tevekanalen.

Men efter ett gäng filmer fick Lilliecrona nog. Han hade inte gått i teaterskola och lärt sej prata onaturligt på låtsasdialekt för att sen spilla sin talang på beskäftiga ungar. Han begärde hutlöst betalt och fick tacksamt nobben. Därefter tog han sitt pick och pack och stack tillbaka till Göteborgs stadsteater. Aldrig mera Skrållan! Nu endast Tjechov!

Det gick inte så bra. Redan när han spelat spelat Macbeth något år tidigare och den seriösa övremedelklasspubliken skrattande skrikit "farbror Melker!" när han gjort sin första ödesmättade entré, hade han fått en hint om att det här inte skulle vara gjort i en handvändning.

Döm nu om Lillecronas förvåning när Göteborgs stadsteater plötsligt svepts med av vänstervågen och inte alls tänkte spela Tjechov. Nu styrdes teatern inofficiellt av Sven Wollter, som glatt nickande övervakade hur foajén pryddes av röda fanor och repertoaren styrdes av ett arbetarråd. Nu skulle det spelas gruppteater om äldreboenden och mentalsjukhem! Nu ifrågasattes varje beslut att ta upp ideologiskt otydliga shakespearepjäser på spellistan. Vem vill titta på monarkisten Hamlets överklassgrubblerier? Är inte Romeo jävligt småborgerlig?

För den som tror att jag överdriver, kan vi för ett ögonblick stanna upp och beskåda ett urval av dom pjäser som spelades på Göteborgs stadsteater under dom aktuella vietnamåren:

1967: * "Borgarbalen" – en marxistisk analys av maktförhållandena inom välfärden (i musikalform)
1968: * Peter Weiss "Skråpuken" om det kapitalistiska systemets övergrepp och nödvändigheten av en socialistisk revolution i Portugal
* Bengt Bratts "Föreståndaren" om förtryckta arbetare på ett lager 1969: * "Diskrummet" om förtryckta arbetare i ett diskrum
1970: * Sara Lidmans "Marta, Marta" om konflikten mellan folkviljan och socialdemokratin under en gruvarbetarstrejk
1971: * "Tältet" om förtryckta arbetare som reser ett tält
1972: * "Som smort" som utspelas på en bensinstation på den finska landsbygden (say no more)
1973: * Brechts "Heliga Johanna från slakthusen" om slakteriarbetarnas lidanden efter börskraschen 1929
1974: * "Sill" (ja, den heter så) om grosshandlarvälde och miljöförstöring i sillfiskets spår
1975: * "Gropen" om hamnarbetarstrejken 1923

En viss övervikt alltså på pjäser om arbetsplatsförtryck och gamla strejker.

Det blev sorgliga år för Lilliecrona. På kvällarna fick han spela typ ond knekt i pjäser om feodalsamhällets uppkomst eller ond fackbas i pjäser om sossarnas svek mot dom riktiga arbetarna. På dagarna fick han sitta hemma, eftersom det fortfarande kom fram folk och skrek "farbror Melker, vet du vad?" så fort han stack snoken utanför dörren. Dessutom på göteborgska.

Till slut dog Lilliecrona.

Tidningsrubrikerna kunde ha varit "Farbror Melker, vet du vad? Nu är du död!" Riktigt så illa var det inte. Tidningarna nöjde sej med rubriker av typen "´Farbror Melker´ är död" (AB), och så fick samma sommarpraktikant som brukar sätta ihop artikeln om vad Saltkråkan-barnen gör som vuxna, ringa upp dom före detta lillgamla barnen, numera bittra vuxna, och ställa frågor om Lilliecrona: var han lika fumlig på riktigt? Ramlade han i vattnet på riktigt också? Hade han en sån där illasittande pikétröja på riktigt också?

Och fortfarande kan man, om man vandrar ensam över det vindpinade Götaplatsen en månklar februarinatt, höra en ensam lilliecronsk väsning i vinden: "...Astrid... Lindgren... är... en... jävla... subba..."