onsdag 19 december 2007

Människor det varit synd om: Torsten Lilliecrona.

Har i princip legat för döden i två dagars tid. I febern kom gubbe efter gubbe ur förfluten nöjestid framför mej och visade sina dödsgrin. Som ett sätt att ta tillbaka kontrollen över gubbväldet har jag nu, efter passerat stålbad, satt igång ett systematiseringsprojekt av linnéanska ambitioner.

Jag lägger nu alla gubbar i tre olika högar: "Människor det varit synd om", "Människor som haft fel" och "Människor som gått till överdrift".

Som försteman i synd-om-högen kan få vara lämpligare än Torsten Lilliecrona, a.k.a. farbror Melker.

Vissa människor har oturen att lyckas. När Astrid Lindgrens och Olle Hellboms teveserie "Vi på Saltkråkan" rullade igång i Sveriges enda kanal 1964, satt hela svenska folket limmade mot dom flimriga svartvita rutorna (att serien var i färg märkte genomsnittstittaren först vid kanske tolfte reprisen, då han köpte färgteve först på sjuttitalet).

Detta innebar att hela svenska folket omedelbart fick ett förhållande till skärgårdsoriginal med bräkiga röster, otäcka lillgamla barn, vegamössor, stickade ollar, S:t Bernhardshundar och ett enerverande soundtrack med lika delar gäll jazzfusion och överstyrt getingsurr.

Detta innebar vidare att hela svenska folket var ärligt engagerade i dom rafflande intrigerna om Melkers översaltade fiskkok, Westermans tjärade brygga och en vild jakt på en räv.

Detta innebar dessutom att seriens skådespelare inte kunde gå ut på stan utan att antastas av folk. Dom stackars barnen fick snällt finna sej i att några gånger om året under resten av sitt liv bli uppringda av nybakta journalistpraktikanter som ska skriva artikeln "Vad hände med barnen på Saltkråkan?" i samband med den trehundrade reprisomgången av serien.

Det gick på arslet för dom flesta av aktörerna. Men värst gick det för Lilliecrona. Han var en mångsidig dramatisk skådespelare vid Göteborgs stadsteater, där han tänkt sej att fira triumfer med Shakespeare och Tjechov. Det som skulle bli ett sjysst extraknäck – att hänga med överspelande ungar och gamla skådiskollegor utklädda till skärgårdsoriginal – blev en Förbannelse.

Plötsligt blev Lilliecrona för hela svenska folket en fumlig hemmapappa med olycklig kärlek till vattnet. Plötsligt kunde han inte gå ut på stan utan att främmande människor i kör skrek "Farbror Melker, vet du vaa-aad?" Plötsligt blev han antastad av okänt folk som bad honom vifta bort getingar, trilla i vattnet och komma hem till dom och översalta deras fiskkok.

Teveserien blev en succé. Det blev allt som visades i den enda tillåtna tevekanalen.

Men efter ett gäng filmer fick Lilliecrona nog. Han hade inte gått i teaterskola och lärt sej prata onaturligt på låtsasdialekt för att sen spilla sin talang på beskäftiga ungar. Han begärde hutlöst betalt och fick tacksamt nobben. Därefter tog han sitt pick och pack och stack tillbaka till Göteborgs stadsteater. Aldrig mera Skrållan! Nu endast Tjechov!

Det gick inte så bra. Redan när han spelat spelat Macbeth något år tidigare och den seriösa övremedelklasspubliken skrattande skrikit "farbror Melker!" när han gjort sin första ödesmättade entré, hade han fått en hint om att det här inte skulle vara gjort i en handvändning.

Döm nu om Lillecronas förvåning när Göteborgs stadsteater plötsligt svepts med av vänstervågen och inte alls tänkte spela Tjechov. Nu styrdes teatern inofficiellt av Sven Wollter, som glatt nickande övervakade hur foajén pryddes av röda fanor och repertoaren styrdes av ett arbetarråd. Nu skulle det spelas gruppteater om äldreboenden och mentalsjukhem! Nu ifrågasattes varje beslut att ta upp ideologiskt otydliga shakespearepjäser på spellistan. Vem vill titta på monarkisten Hamlets överklassgrubblerier? Är inte Romeo jävligt småborgerlig?

För den som tror att jag överdriver, kan vi för ett ögonblick stanna upp och beskåda ett urval av dom pjäser som spelades på Göteborgs stadsteater under dom aktuella vietnamåren:

1967: * "Borgarbalen" – en marxistisk analys av maktförhållandena inom välfärden (i musikalform)
1968: * Peter Weiss "Skråpuken" om det kapitalistiska systemets övergrepp och nödvändigheten av en socialistisk revolution i Portugal
* Bengt Bratts "Föreståndaren" om förtryckta arbetare på ett lager 1969: * "Diskrummet" om förtryckta arbetare i ett diskrum
1970: * Sara Lidmans "Marta, Marta" om konflikten mellan folkviljan och socialdemokratin under en gruvarbetarstrejk
1971: * "Tältet" om förtryckta arbetare som reser ett tält
1972: * "Som smort" som utspelas på en bensinstation på den finska landsbygden (say no more)
1973: * Brechts "Heliga Johanna från slakthusen" om slakteriarbetarnas lidanden efter börskraschen 1929
1974: * "Sill" (ja, den heter så) om grosshandlarvälde och miljöförstöring i sillfiskets spår
1975: * "Gropen" om hamnarbetarstrejken 1923

En viss övervikt alltså på pjäser om arbetsplatsförtryck och gamla strejker.

Det blev sorgliga år för Lilliecrona. På kvällarna fick han spela typ ond knekt i pjäser om feodalsamhällets uppkomst eller ond fackbas i pjäser om sossarnas svek mot dom riktiga arbetarna. På dagarna fick han sitta hemma, eftersom det fortfarande kom fram folk och skrek "farbror Melker, vet du vad?" så fort han stack snoken utanför dörren. Dessutom på göteborgska.

Till slut dog Lilliecrona.

Tidningsrubrikerna kunde ha varit "Farbror Melker, vet du vad? Nu är du död!" Riktigt så illa var det inte. Tidningarna nöjde sej med rubriker av typen "´Farbror Melker´ är död" (AB), och så fick samma sommarpraktikant som brukar sätta ihop artikeln om vad Saltkråkan-barnen gör som vuxna, ringa upp dom före detta lillgamla barnen, numera bittra vuxna, och ställa frågor om Lilliecrona: var han lika fumlig på riktigt? Ramlade han i vattnet på riktigt också? Hade han en sån där illasittande pikétröja på riktigt också?

Och fortfarande kan man, om man vandrar ensam över det vindpinade Götaplatsen en månklar februarinatt, höra en ensam lilliecronsk väsning i vinden: "...Astrid... Lindgren... är... en... jävla... subba..."

12 kommentarer:

gubben far sa...

Hej Kalle!
Kul att du är frisk igen, och vill fortsätta sprida snack om gubbar som skapat vår världsbild.

Det hörde väl också till 1950- och 1960-talet, att det var stor skillnad mellan "riktig" Dramatenteater och det andra småkrafset, som revyer och barnprogram.

Farbror Melker är ju en av de få vuxna i Astrid Lindgrens produktion som framstår som en någotsånär helgjutet beskriven människa. Är inte alla andra föräldrar bara pappfigurer, förutom Anton, Mattis och Melker? Och Melker är den mest sympatiske med sina litterära tankar om livet men totala missgrepp om tillvaron. Hade inte teaterhögfärden varit kunde Torsten varit stolt över rollen - fast kvällspressen tjatade.

Det som för övrigt förvånar mig mest, casting-wise, med Saltkråkan är att man lät Manne Grunberger föreställa genuin stockholmsk skärgårdsgubbe, med så utmärkt resultat. Han skulle väl annars mest varit type-castad som judisk skummis - den rollen han senare gjorde i Söderkåkar. Men Lindgren och Hellbom hyste inga rasfördomar.

Kalle Lind sa...

Det gläder mej så klart att någon därute sitter och håller koll på Manne Grünbergers CV. Dom enda jag stött på tidigare som gjort det var en klart osympatisk hemsida som listade semiter med osunt inflytande på det svenska kulturarvet. Det kändes snarast som att dom motverkade sitt eget syfte när dom - till skillnad från den gängse kulturhistorien - ville sätta så väldigt mycket fokus på han som spelade Westerman.

gubben far sa...

Jo jag kollade just upp honom på http://www.sfi.se. Han började sin filmkarriär som springpojke åt Pettersson & Bendel 1933 och slutade som rabbin i Hallo Baby! av Marie-Louise de Geer osv. 1976. Däremellan var det nog en och annan bonngubbe men desto fler slemma typer: kamrerer, möbelhandlare, portierer och affärsmän med konstigt namn, typ Klein.

På osunt svarar jag kanske men på inflytande vet jag inte. Han kunde både skrämmas och skoja men fick mest spela småroller.

Kalle Lind sa...

Pettersson & Bendel (1933 års version) var ju faktiskt en av Goebbels favoritfilmer och togs fram som exempel på uppbyglig konst. Detta eftersom skojaren Bendel var en för sin tid typisk judekarikatyr. Semmy Friedmann, som den judiske skådisen hette, hämtade sej aldrig riktigt efter att så - ofrivilligt men dock - otvetydigt ha hjälpt propagandamaskineriet.

Björn sa...

Genomskådade! Far och son Lind! Detta nästintill sjukliga intresse för ALLA svenska gubbar som florerat i sveriges kultursfär under 1900-talet kan inte finnas nån annanstans än i en och samma familj. NÅ?

Gisela sa...

Med risk för att framstå som den som bara tipsar om en massa saker, men det här får ju knappas missas av en man med ett skägg.

gubben far sa...

Inte pappa

Kalle Lind sa...

Inte son

Anonym sa...

Hallå ! Skulle inte det här handla
om Torsten Liljekrona ?

Hans och andra exempel visar att det som motvikt skulle behövas ett
antal Sverigedemokratiska kultur-arbetare i vårat land.På kultur-fronten och massmedia-fronten är
vårt land idag rena rama Sovjet-Unionen,även inom "privat" media
är det så. Städar en trappa där Rix FM har sina lokaler,det syns
på kläderna vilka åsikter dom som går in och ut från Rix-FM där har.

Periodvis är dessutom program-tablån från SVT väldigt Vänster-präglad. (för att inte tala om
SVT:s Barnprograms-redaktion ) Högern styr ekonomin och
vänstern styr kulturlivet och media, frågan är om det inte vore
bättre om det vore tvärtom.....

Kalle Lind sa...

Anonym: oavsett hur mycket förment vänsterkultur som än vräks ut över vårt land, kommer jag aldrig att känna behovet av en sverigedemokratisk motvikt. Jag kommer ö.h.t. aldrig att känna behovet av bristande empati, förljugen världsbild och dumheter.

Håller inte heller med om att Sverige varken nu eller tidigare varit ett kulturellt Sovjet. Idag har vi en kultur- och historielös adelsman med en bakgrund som IT-pajas i Kulturrådet, mycket medvetet politiskt tillsatt av en nyliberal regering. Undersökningar visar att landets journalister inte alls är så vänstervridna som (dom lustigt nog högerägda) stora tidningarna ibland vill påskina.

Och även om redaktionen på Rix FM till äventyrs går runt i palestinasjal och näbbstövlar, så är det ju inget som märks när man råkar slinta på tuner-knappen och hittar deras kanal.

På det förkättrade sjuttitalet fanns för all del en tydlig vänstertendens på institutioner som SR och SVT. Det var i en anda som sa att allt skulle ifrågasättas och alla gamla invanda föreställningar vridas och vändas på. Det ledde till en jäkla massa överdrifter och sammanblandningar av kultur och politik som man ganska lätt kan peka finger åt några decennier senare.

Jag har i den här bloggen t.ex. gått igenom en massa barnlitteratur från sjuttitalet. Den hånar jag gärna för dess präktighet och självgodhet. Men att nio av tio barnboksförfattare hade ganska rätt i sin omvärldsanalys - att kapitalism suger ut svaga, att miljöförstöring beror på kapitalism, att betongförorter uppkommit ur en mycket maskinell syn på människor, att Nordvietnam led under ett blodigt krig etc - skulle jag stå för också inför en domstol.

Men det var ju då. Hur tränger sej den påstådda vänsterismen in i dagens kultur och media? Sen när äger vänstern initiativet i dom dagsaktuella frågorna? Sen när äger vänstern ö.h.t. en dagstidning, en tevekanal eller en radiokanal som någon utanför kretsen lyssnar på?

Pseudonaja sa...

Hej,
Detta var ett roligt inlägg. Vi som växte upp med Astrids filmer har uppenbarligen en del att bearbeta. Jag gjorde som du och skrev om det i min blogg.

Anonym sa...

Hej
Det gick inte helt dåligt. Torsten L ärvde lite oförhappandes en hyfsad förmögenhet i form av A-aktier efter grundaren till Sandblom &Stohne.