onsdag 26 december 2007

De subversiva svenska orden.

Hasseåtage har i historieskrivningen gärna framställts som nåt slags halvstatlig folkhemshumor, med aktiebolaget Svenska Ord som en myndighet bredvid postverket och SJ, en konsensuskomik kring vilken svenska förortsbor kunde samlas som fordom runt legendförtäljare vid lägerelden.

En sån beskrivning är att förneka en viktig bit i Hasseåtage-pusslet: samhällskritiken. Visst brukar man påpeka vilken enastående humanist Tage Danielsson var, och vilket käckt engagemang han hade i kärnkraftsfrågan etc, men fortfarande får man intrycket av en lojal statlig tjänsteman som inte längre kan stilla tiga utan slår larm om att myndigheten köpt för lite karbonpapper till årsredovisningen.

Min bild är att Alfredson och Danielsson var större oroshärdar än så. Och de var det faktiskt från början.

Även om de själva konsekvent försökte tona ner sina samhällsomstörtande ambitioner och trycka på den inte alls självklara rätten att sprida glädje, så säjer oss innehållet i deras revyer något annat.

Redan i sin första revy, Gröna Hund på Gröna Lund 1962, gjorde Alfredson sin monolog Ringaren i Pålsjö damm, som ganska explicit ifrågasätter Den Heliga Statskyrkan. Monologen beskriver en pastor som är mer intresserad av att behålla sitt jobb än att sprida Kristi evangelium, och en kyrka som gapar tom utan att det omkringliggande samhället verkar må sämre av det.

1966 gjorde de revyn "Åh, vilken härlig fred!" på Dramaten (inbjudna av chefen Bergman), där de förde åtskilliga kontroversiella resonemang om Sveriges påstådda neutralitet under andra världskriget.

I numret "Om Hitler hade vunnit kriget" beskrivs ett naziockuperat Sverige som till alla yttre detaljer ser ut som Sverige gjorde 1966 - bl.a. går man och tittar på Hasseåtage-filmen "Att angöra en brygga" - och där egentligen bara två skillnader kan konstateras: Gert Fröbe är James Bond istället för skurken, och de som har synpunkter på samhällsskicket blir hämtade av uniformerade herrar.

En humor som inte räds de tunga frågorna och de komplicerade sammanhangen således. Vi ska komma ihåg att tjugo år efter kriget var såren fortfarande öppna; gamla nassar och medlöpare behövde inte vara så väldigt gamla och fanns emellanåt på höga samhällsposter, svenskarna under kriget levde på sentenser som visade sej vara lögner: "Finlands sak är vår" och "vår beredskap är god".

Hasse och Tage, två lustigkurrar, skämtare, rolighetsministrar, pajasar, vågade peta i de såren.

Mest flagrant är revyn "Gula Hund", som sattes upp på China, en av Stockholms största teatrar, 1964. Med stor ensemble och påkostad dekor - allt betalt ur egna fickor - får man nog säja att det var ett modigt projekt.

Revyn öppnade med "Farfars tid", ett Tom Lehrer-aktigt nummer där den falska nostalgin och sekelskiftesromantiken kördes ner i halsen på publiken:

Hör barnens arbetsglada skratt och skrik
från Liljeholmens stearinfabrik [...]
Det var en festlig sak när kungen kom
och gjorde mor med barn och vände om [...]
Det var en tjusig tid på Berns café
när allas Calle P fick TBC


Und so weiter.

I samma revys "Gamle man" kritiserades den institutionaliserade åldringsvården - "i en förtjusande modern miljö har ett antal vänliga människor i vita rockar låst in min konjak och mej - fast i olika skåp" - samtidigt som upphovsmannen inte tvekade för element av svärta, smärta och sorg i den vemodiga skildringen av en man som har framtiden bakom sej.

I "Folkspillran" tog man upp zigenarfrågan, alls icke okontroversiellt 1964 när romer inte nödvändigtvis bereddes plats i svenska skolor och bostadsområden. Numret avslutades med "Du gamla, du fria" - och 1964 reste sej publiken per automatik när den sången tonade upp - som gick över i zigeunerrytm. Ett statement som inte nödvändigtvis var opportunt 1964. Ett statement som var att sticka ut hakan och riskera både sin popularitet och sina stålar.

Hasseåtage gjorde det.

De gjorde också ett nummer där Birgitta Andersson - några år senare hela svenska folkets Teskedsgumma - var dörrförsäljande luder, och inte minst hade Gösta Ekman Tourettes syndrom som lurade med sej hela publiken i ett rungande "PITT!" 1300 människor, kväll efter kväll, primalskrek sej ur sexualneuroserna. När revyn gick i teve 1966 stängde min farmor av.

Miljöförstöringen var ännu inte uppskriven på samhällsagendan 1964. Ändå gjorde Tage Danielsson och Lizzi Ahland ett barockinspirerat cembalonummer om döda änder och "röken från atomkraftverk" (han skulle bli mer insatt i kärnfusion längre fram).

Och i "Varför ska jag vara med" kritiserade vokalgruppen Gals and Pals soffliggarna, axelryckarna, den svenska mätta attityden att andras bekymmer inte ska behöva vara mitt.

Under två timmar satt publiken och lät sej kritiseras. Världens bästa och ofelbaraste Sverige dissekerades och problematiserades:

Ljuva dröm att som en svensk se ut
Att få lära sej att veta hut
D'e en nåd att stilla bedja om
- att få bli så jävla bra som dom


Att det trots allt blev en succé, och att Hasseåtages stjärna bara fortsatte att stiga, är i historiens perspektiv inte självklart.

Faktum är att tevesändningen av Gula hund - den min farmor stängde av i chock - blev en riksdagsangelägenhet. Riksdagsman John Eriksson i Bäckmora (bondeförbundet) sa i andra kammaren:

Tag t.ex. lördagsunderhållningen som heter Gula Hund men som jag kallar Fula Hund. På bästa programtid och då hela familjen är samlad och väntar sig en avkopplande och roande underhållning från TV kommer sådana programinslag, som den beryktade läkarscenen med dess förråande uttryckssätt.

Hans partikamrat Einar Gustafsson i Kårby fyllde i:

De som arbetade i folkrörelserna och med underhållningsverksamhet för 15-20 år sedan och lärde ungdomen att den s.k. "kalsongdramatiken" inte var något att odla eller lärde ungdomen att språket och maneren från drängstugorna inte var något att ta upp på scenerna blir ibland lite bekymrad över programtyper, som kommer ganska nära dessa ting och som numera tycks vara uppskattade främst av de s.k. intellektuella grupperna.

Det här säjer oss flera saker om tiden och om Hasseåtage: a) att säja "pitt" räknades som "förråande" (riksdagsman Eriksson pratade t.o.m. om "tukt- och sedlighetssårande handling"), b) Hasseåtage och svensk teve hade sån genomslagskraft att riksdan reagerade, c) det har funnits människor som använt begreppet "kalsongdramatik".

Men framför allt säjer det att Hasseåtage inte från första början var allas vänner och idoler, att även de - liksom alla humorister värda namnet sen dess - betraktats med misstro av reaktionärerna, att deras material var betydligt mer explosivt än vad deras samtida vill ha det till i efterhand.

Rent logiskt borde egentligen inte svenska folket ha öppnat stora famnen för dem. Att de trots allt gjorde det, måste ha berott på att de fortfarande kunde identifiera kvalitet.

3 kommentarer:

Rimbloggaren sa...

Hej Kalle och tack för de fina orden om Rimbloggen. Detta föranleder mig att minnas en sak som jag tror ni körde i P3 för några somrar sedan. En mix bestående av Mikael Wiehes mest epokgörande och tankeväckande citat ur låttexter. Det var ungefär 22 olika lalalalalala lalalalala lalalalalal...oerhört kul. Jag skrattade så att jag låg dubbel! Känn dig alltid välkommen med uppslag kring i övrigt usla texter så sätter jag tänderna i dem. God helg och trevlig fortsättning önskar Mattias Nilsson, Rimbloggaren.

Gubben Far sa...

Dessutom var de med och grundade Amnesty i Sverige. 17 januari 1966 medverkade de i en Amnestygala med dialogen Den rike mannen och hans fattige kusin från landet, som dröp av fin ironi över det svenska u-landsbiståndet:

"Du är som ett enda stort naturbarn hela du.
Det är jag som är avundssjuk på dig.
Ni fattiga har en mycket större förmåga att ta olyckor och motgångar med glatt humör.
Tänk om jag kunde vara så glad och tacksam – för så lite!"

"I min budget har jag avsatt inte mindre än en sjättedels procent – en sjättedels procent! – av mina inkomster till dig. Det är inte småpengar så mycket pengar som jag tjänar!"

Detta lösnummer, som väl aldrig var med i någon revy, är ett annat bra exempel på de obekväma Hasseåtage. Också på 1970-talet var det väl många socialdemokrater som tyckte att de var bra, men att de skulle vara bättre om de lät bli att lägga sig i. Kanske var det först 1985, när Tage dog, man började helgonförklara dem: "Sankte Hasse och Sankte Tage" skrev Lars Forssell en gång.

Hela hösten har jag undrat när det skulle bli dags för dessa giganter att dyka upp i denna blogg. Efter att Stefan Wermelin och andra gjort sådana insatser för att putsa deras piedestal att de blivit nästan lika heliga som Astrid Lindgren.

Man får lust att leta efter skäl till att spotta på dem. Är de egentligen tillräckligt fräcka, eller tillräckligt roliga, med moderna mått mätt?

Men jag tycker ändå att det är skillnad: att dagens humorister och ståuppgrabbar liksom växlar in sitt kapital i småmynt för snabb omsättning, på krogar, klubbar och Parlamentet, och att det är Hasseåtages investeringar, i stora revyer, filmer och skivor, och kvalitet i texter och sångtexter, som gör att de finns kvar. Om 40 år, spelar det någon roll att Magnus Betnér en gång var fräck och rolig om såväl skinnskallar som Israel, när det ändå inte blev något annat av det, än lite prat och några tidningsrubriker?

Björn sa...

Ett litet tillägg till Hasseåtage-texten: I Under dubbelgöken på Berns ingick ett nummer där HåT fick publiken att kroka arm och gunga med på det där festliga långsbordssättet. Fast sedan urartade texten raskt till "vi ligger med varandra" och TV-sändningen visar en klart förbryllad publik. Mycket elegant gjort.

I övrigt har jag sträckläst din blogg i ett antal timmar nu och är, med dina egna ord, fylld av illa dold avundsjuka. Enormt välskrivet!