fredag 7 december 2007

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna – varken fruar eller mördade nymfomaner – utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har t.ex. en fru som vi – sammanlagt – får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna ("Brandbilen som försvann").

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är ”stora mörka”, ”stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”, ”stora ljusbruna”, ”små och blekbruna” respektive ”stora och styva och mörkbruna”.

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) – också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på ”det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen” ("Mannen på balkongen"), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Jag menar, de har ju ingen synpunkt på hur Gunvald Larsson ser ut. Och då har han ändå spelats av Rolf Lassgård.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är ”förbluffande ful och storväxt”, att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena ”ut att vara en verklig drake” medan den andra ”var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut” och att en tjugofemårig lapplisa ”framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake”.

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms ”äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful” ("Terroristerna") – som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I "Polis, polis, potatismos" är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, ”en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på”.

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att ”en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan”, så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med ”en köttätande växt” ("Polismördaren"). Han får också vid två tillfällen – med författarnas goda minne – kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I "Polismördaren" förtäljer han att han "har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel."

I "Terroristerna" frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: "Det tror jag inte. [---] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså."

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I "Polis, polis, potatismos" berättas att Stockholm är en plats "där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former." I "Det slutna rummet" påpekas att "pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige."

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I "Brandbilen som försvann" anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar ”en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.

8 kommentarer:

Gustaf Erikson sa...

Jag vill minnas att dom (eller kanske bara Wahlöö) ägnade märkligt mycket tid åt kvinnors tår.

Sen har vi offret i den första romanen som la en kudde under rumpan när dom hade sex... TMI!!

Nonsensakuten sa...

Oerhört väl underbyggd analys. Intressant och tankeväckande läsning, detta håller på att bli min nya favoritblogg. Tack Kalle!

Anonym sa...

Inte bara bröstvårtor och tår, de verkar också gilla vader, "bredd mellan ljumskarna" och "friska tänder"...

malte sa...

De skrev väl varannat kapitel, gjorde de inte?

Detta för iaf med sig, om jag nu minns rätt, att huvudpersonen i "Roseanna", ett lik, ändrar bröststorlek under bokens gång.

Tämligen spektakulärt.

AdjustMe sa...

Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel.

Precis min åsikt faktiskt. Herrgott Nöjd var en klok figur.

Anonym sa...

För att vara rättvis mot Sjöwall-Wahlöö, var en del av porren på 1970-talet riktigt vidrig. T.o.m. barnporr var tillåten på den tiden. Men unken kvinnosyn (och människosyn) hade de.

swed sa...

Fy fan va bra Sjöwall & Wahlöö va'. Hur grymma som helst. Även om jag är positivt inställd till dig, Kalle förefaller det ytterst korkat att nu komma med krokiga analyser. Vem fan skiter i vad de stod för eller vilken politisk åskådning de har/hade... Blir böckerna eller läsupplevelsen sämre för det? Knappast! Underbara böcker och definitivt föregångare i sin genre.

Anonym sa...

Jag håller med dig, Kalle, om att kvinnosynen är unken. Men den VAR jävligt unken på 60-talet. (Titta på tex Mad Men!) Man kan inte totalt bortse från vilken tid böckerna skapades i. Analyserar man vilken annan litteratur som helst under denna tid så klarar sig nog Sjöwall-Wahlöö ganska bra. Tyvärr. Böckerna är fortfarande det bästa som skrivits i kriminalgenren i detta land, och många andra länder också, f ö.