tisdag 26 februari 2008

Forget it, Jake. It´s Chinatown.

Ibland måste jag påminna mej själv om att jag inte bara är intresserad av gamla gubbar ur den svenska nöjeshistorien. Jag är också intresserad av gamla gubbar ur den amerikanska nöjeshistorien.

Ikväll repriserar SVT en dokumentär om Polanski, och häromdan tvingade jag min fiancé att se om Chinatown (plats 18 på min lista över favoritfilmer).

Det är en mäktig film. Trots att solljuset över det uttorkade Los Angeles så när bländar en, är den kolsvart, sotsvart, korpsvart. Ingen försoning, ingen förskoning. Makten är ett kluster av illvilliga skrupulösa män som vill ha allt och tar det: hela LA:s vattenreserv likaväl som sin dotters oskuld.

Jag älskar det. Konspirationsteoretikern i mej dansar salsa.

Det ryser i mej när privatsnoken Jake Gittes (Jack Nicholson) berättar om sin tid som patrullpolis i det korrupta Chinatown:

”What were you doing there?”
”Working for the district attorney.”
”Doing what?”
”As little as possible.”
”The district attorney gives his men advice like that?”
”They do in Chinatown.”


Roman Polanski kom till USA som trettiofemåring som dissident från Polen. Han hade för avsikt att utforska människans ondska på film. Han fick ganska snart möta den i verkligheten.

I ”Rosemarys baby” blir Mia Farrow gravid med Satans barn. I verkligheten sprättade en mänsklig Satan upp Polanskis gravida fru. Den nionde augusti 1969 ramlar Charles Manson och hans LSD-kollektiv in i det sorglösa Hollywood, slaktar sjutton människor och sticker en kniv rakt in i blomsteryran och ändar därmed blomstereran.

I ”Chinatown” gör patriarken och pionjären Noah Cross sin dotter Evelyn med barn. Manusförfattaren Robert Towne - en man med ett skägg - ville att Cross skulle dö i slutscenerna och bli en sensmoral: rättvisan ska segra, ondskan ska förgöras.

Polanski var av en annan åsikt. I hans ögon var världen en smutsig plats och det enda logiska och tillfredsställande slutet var att istället låta Evelyn dö och bana fri väg för Cross att ta sig an sitt incestbarn.

Polanski: ”I thought it was a serious movie, not an adventure story for the kids”.

Towne: ”Roman´s argument was, That´s life. Beautiful blondes die in Los Angeles. Sharon had”.

Jag är egentligen ingen vän av svartsyn, och hade inte fallit som den hundrakiloskoloss jag är om det inte vore för den råbarkade humor som samtidigt pulserar genom filmen. Nicholson sitter med världens största näsbandage efter att ha blivit snittad av en "midget" (Polanski själv):

”My goodness, what happened to your nose?”
”I cut myself shaving.”
”You ought to be more careful. That must really smart.”
”Only when I breathe.”


Filmens något deprimerande sens moral ligger väl också däri: livet gör bara ont just när vi lever.

6 kommentarer:

Anonym sa...

”You ought to be more careful. That must really smart.”

smart? hurt skall det väl vara?

Kalle Lind sa...

Nja, jag tycker nog han säjer "smart". En check mot imdb säjer samma sak. "Smart" som i "svida", inte som i "begåvad".

Valdemar sa...

Hmm.. Är den etta på din lista också!

http://www.sourze.se/Westessons_100_favoritfilmer_nr_18_10137254.asp

Valdemar sa...

http://www.sourze.se/Westessons_100_favoritfilmer_nr_18_10137254.asp

Valdemar sa...

Jaja. Den vill inte skriva ut hela adressen, men kolla gärna min topp hundralista på sourze.se och jämför med din egen smak.

Kalle Lind sa...

Jag överlåter åt andra att gissa hur det hela hänger ihop. Kan bara säja att a) det finns ett samband och b) Valle har antagligen inte sett filmen.