måndag 25 februari 2008

Davids kamp mot Goliat.

Jag har egentligen aldrig gått med på att Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström nämns i samma andetag. Eller ens på samma förmiddag.

Cornelis var en nyskapare, en språklig virtuos med ett ben i folkkulturen och ett i akademien, en ikon jämte internationella namn som Dylan, Vysotskij, Brel och Wolf Biermann, en poet med rötterna hos Ferlin, Ekelöf och Villon, en generationsuttolkare och en riksskald, sin egen musikaliska genre just där bluesdeltat och sambafloden möter Mälaren, som med lätthet tömde ut en spann med världspoesi över bordet och plockade ut valda delar till nåt nytt, dissekerade sej själv och sin demimonde inför ett häpet folkhem, behärskade rytmik och dramatik på samma självklara vis som poesi och melodi, en gigant, med en produktion på över tretti plattor jämte krogshower, filmer, teaterpjäser och poesisamlingar, näst Bellman och Taube faktiskt Den Störste.

Fred var en hyfsad gitarrist med basröst som grät åt sina egna insjungningar.

Cornelis skrev visor som täcker tre tjocka samlingar, från bagatellartade dagskommentarer till minidramer om död, fylla och undergång.

Fred skrev typ materialet till en egen platta, som han inte ens lyckades rimma.

Cornelis var den ironiske iakttagande tounge-in-cheek-kommentatorn, som ändå skrev hjärtskärande intensivt och kompromisslöst till sej själv, sin alkoholism och sin dödslängtan:

Res dej, se dej nu kring försiktigt
Gå bort till dörren som gapar ljus
Lämna ditt krus
Det som ska göras ska göras riktigt
Det som ska göras ska göras snarast
Gå dit där ljuset syns vara klarast
Glöm detta onda rus
Aldrig mer Antabus


Att lägga in det oväntade prosaiska nödrimmet Antabus i slutet av en text som huggen ur urberget, tyder på en fullkomlig behärskning av dom språkliga uttrycksmedlen. Cornelis sätter en distanserad mouche på ett perfekt vitsminkat ansikte.

När Fred sjunger om sej själv är han distanslös, självupptagen och självömkande, en gymnasist förklädd till folkkär vissångare:

En goddagspilt med känslor, en self-made ingenting
En stöddig skit, rätt dålig på gitarr
Men det går lätt att svälja, nån livslögn ska man ha
Och fan ta den som klagar på mitt spel

Men vem får dyrt betala min livslögn och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

Jag har så svaga nerver, neuros uppå neuros
Trots mina [k]ilon är jag rätt så spröd
Med överdrivna gester och med hysterisk min
Jag rusar runt och luktar alkohol


Det är ingen man med koll som skriver det där. Uppriktigt javisst, icke desto mindre navelskådande och ömkligt. Och det närmsta han kommer ett rim är "sång" och "sång".

Fred var en lysande uttolkare. Han var en jävel på att sjunga Bellman och Dagerman. Han kunde t.o.m. göra danska sjömansvisor så att det nästan gick att lyssna på. Han kunde sluta ögonen och hämta stöd i diafragman och tordönsvråla om Cajsa-Lisa och Movitz tills korna kom hem.

Men han kunde inte skriva låtar.

Cornelis var, jämte allt annat, också en lysande uttolkare. Hans Taube- och Forssell- och Victor Jara-plattor tillhör juvelerna i en bräddfull skattkammare. Han är den som placerat Taubes "Dansen på Sunnanö" i genren låtar-om-tillvarons-förgänglighet istället för i gubbsjuke-valser, där den egentligen hör hemma. En bedrift i sej.

Plus att han kunde snyta fram mästerverk i pausen mellan en långfylla och en kåkvolta.

Cornelis är en sån man döper sina söner efter. Fred är en sån Carl Bildt döper sina böcker efter.

13 kommentarer:

Gubben Far sa...

Här kom nu en grej av dej som är ett så lysande prov på stilkonst och analys att man vill rama in det och hänga upp på väggen.

Och att Fred kunde skriva "Jag går på en gata i Oslo. Det är ganska vackert i Oslo." när Povel Ramel redan skrivit "Vi byggde en skuta i Halmstad" o.s.v.

Rimbloggen sa...

På pricken!

rikard sa...

Du skriver att Cornelis näst Taube och Bellman är den störste, men jag tycker nog att Cornelis slår Taube på fingrarna. Bellman går inte riktigt att jämföra med eftersom hans sånger har 250 år av geniförklaring på sig, men Cornelis slår Taube veckans alla dagar. Bättre uttolkning och bättre "flow" i texterna och en mer varierad repertoar.

Fred kommer kommas ihåg som främst Bellmantolkare och det är starkt av dig att lägga tid på att ens diskutera honom tillsammans med Corenslis.

Appropå svart låt: "Ballad om en gammal knarkare" av Cornelis är ganska deppig också...

Magnus sa...

Huvudet på spiken! Jag förälskade mig i Åkerströms Bellman-tolkningar någon gång i tonåren, och de är i sanning mästerliga. Men det är just som uttolkare som Åkerström är stor, inte som låtskrivare. Han är vissångare, snarare än trubadur. Tyvärr var hans val av sånger att tolka inte alltid mycket bättre än hans egna alster, men när han väl hade ett bra material i sin hand visste han att göra något bra av det.

Cornelis, å andra sidan, var just en mästerlig låtskrivare, som du beskriver. Hans behandling av språk såväl som musik är i världsklass, även om förvisso inte allt i hans stora produktion är fantastiskt. Som uttolkare var han förvisso också mycket bra, men på den punkten blir han dock slagen på fingrarna av såväl Åkerström som en del andra, anser jag. En del av Cornelis tolkningar är förvisso dräpande bra, men alltför ofta tycker jag att han gick fram med alltför stor okänsla, där han framhäver sig själv på sångens bekostnad. Det är inte all musik som mår bra av att kläs i blues-samba-dräkt. Det är inte alla bra texter som är skrivna med den skämtsamhet som präglar Cornelis egen stil. Fred Åkerström, å andra sidan, närmar sig ofta andras material med en stor känsla för originalets innehåll. Hans tolkningar har stor personlighet, men sällan på bekostnad av den musik han tolkar.

needy girl sa...

Totalt sett håller jag definitivt med om att Cornelis smiskar Fred. Men ska man bara plocka en låt från dem så har Cornelis inget som slår Åkerströms "Jag ger dig min morgon".

Jessica - PCT sa...

Åh, det är ju så sant som det är skrivet. Nickade nog vid iallafall en åttio procent av alla utsatta punkter. Fast jag måste säga att jag nickade åt Rikards kommentar också... fast jag är ingen stor taube-älskare, utan föredrar Allan Edwall, även om han är ganksa långt ifrån. Gammal kärlek rostar aldrig.

Thomas sa...

"Jag ger dig min morgon" är en tolkning/översättning av den amerikanske vissångaren Tom Paxtons låt "I give you my morning". Men "Oslo" har Fred skrivit själv, som handlar mer om hans längtan efter dottern Cajsastina (då 5 år) än den norska huvudstaden.
Är det inte lite larvigt att alltid jämföra och bråka om vilken vissångare som är "bäst"? Gläds åt skillnaden och mångfalden istället! Musik är inte idrott. Utan Fred hade vi inte haft Cornelis, det var han som upptäckte Vreeswijk och hans sånger.

Kalle Lind sa...

Thomas: i mina öron handlar Oslo främst om det Stockholms förfall som Fred anser bero på att "taskigt folk" "tjänar pengar på vad andra gör".

Jag ser det inte riktigt som en tävling. Jag trycker också på att de var väldigt olika artister med olika styrkor. Men min poäng är att Fred Åkerström tillhörde toppskiktet av svenska trubadurer - och det fanns många av dem under sexti- och sjuttitalen - medan Cornelis tillhörde toppskiktet av världens singer/songwriters. Det är en distinktion jag tycker är intressant att påpeka, inte för tävlingens skull, utan för perspektivets.

Thomas sa...

Jag förstår att det är den skillnaden du vill göra tydlig, men jag menar andras infantila kommentarer med uttryck som "slår på fingrarna", "Cornelis smiskar Fred" osv. I verkligheten slogs dom ibland och det handlade väl troligen om avundsjuka hos Fred. Men det kan man väl glömma nu.

Anonym sa...

Även om "Jag ger dig min morgon" skulle vara en direktöversättning, vilket det inte är, så skulle det va otroligt bra gjort. Tom Paxons verk heter "I give you the morning". Jag tycker att Åkerströms version bär på saker som inte orginalet gör och vise versa. Alla har vi våra favoriter och ser genier i olika människor, för att vi är olika. Själv lyssnar jag heldre på Fred än på Cornelis för att det ger mig mer. Det fanns en tanke att Fred skulle sjunga Cornelis verk och jag tror faktiskt att det hade blivit riktigt bra, det också.

Svenske sa...

Äh, sparka inte så på Fred. Bellmantolkningarna är hans livsverk och jag har för min del inte hört någon göra dem bättre än just Åkerström. Även om han rimmade rätt kasst när det kom till egna alster. Vad Cajsa-Stina sedan gjorde musikaliskt är ju ett betydligt mer tragiskt kapitel. Det är som om, som om... som om Jack Vreeswijk försökt sig på sin pappas låtar. Hemskt.

Anonym sa...

Förstår var du vill komma, men lite väl taskig nerrackning på Fred. Fred besitter en hel del kvaliteter och själv tycker jag Cornelis är något överskattad. Givetvis är det stor skillnad på vad som är eget, men Fred besatt, i min mening, en betydligt mer gripande röst. Kan ibland tycka att Cornelis blir småtjatig. But hey, that's just me.

Matte sa...

Lite löjeväckande av dig att höja Cornelis genom att samtidigt trycka ned Fred. Luktar "fanboy".. Heter din pappa Fredrik Åkare eller?