söndag 24 februari 2008

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dom.

Titta på karln. Han ser ju ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn. Han har varit puppet master i några av dom gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner.

Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sej själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer. Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att dom här manussnubbarna - för det är mest snubbar - har haft tur i oturen. Otur för att dom föddes som misfits, tur för att dom hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget gamla Silikon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer - någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot - så konstiga röster - en låter som Lord Vader - så udda utseenden - en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn - och så neurotisk framtoning - samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran - bli stjärnor.

På ingen annan plats - och då undantar jag dom terapisoffor jag förutsätter att dom flesta av dom nött sönder - kan dom ha blivit så väl emottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups - för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

Dom borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar - nu blev dom vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dom alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av dom exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dom som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold. Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Han regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke - han fick för fan säja "cut!" till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även dom/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sej i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten. Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dom som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säja att han är min idol. Nu är jag trettitvå och tänker det bara.

6 kommentarer:

Väna Wendy sa...

Hej Kalle! Fick upp denna länk när jag googlade på "Filmen om sju flickor".Den handlade om missbruksproblem. Du hade nämnt denna film på ett ställe i din blogg. Jag såg denna filmen för många många år sen och skulle vilja få tag i den. Har du nån aning om hur jag får tag i den? Eller du kanske har den? Med vänliga hälsningar Wendela.
Wendela18@gmail.com

Batra sa...

Hej Karl. Jag är väldigt förtjust i din blogg.

Nils sa...

Hej Lind!

Jag tror att jag har intressanta populärkulturfenomen att berätta om. Men de saknar direkta samband med ämnena du tar upp här. Därför undrar jag om jag kan maila till dig och till vilken adress, i så fall.

Kalle Lind sa...

lagomtjock@yahoo.se

Rimbloggen sa...

Den här bloggen är så oerhört välskriven. Tack.
Undrar förresten när du kommer till Fred Åkerström?
Är inte det en karaktär att sätta lite närmare fokus på?

Erik sa...

Intressant!
Larry Charles var före din blogg helt okänd för mig. Lite trist konstaterat, då jag älskar både "Seinfeld" och "Simma lugnt, Larry" (fånig svensk titel). Men nu har jag fått ett nytt namn att googla på. Larry Davids nya serie är så på pricken, där småsaker hela tiden växer eller där en snäll ursäkt blir fel och Larrys strid för vad han anser vara rätt, ja helt underbart. Skoj med alla kändisar som dyker upp i småroller också.
Du skriver underhållande, gillar oftast vad jag läser. Håller inte alltid med, men så är livet.
Kanske dags att byta bort introbilderna nu, när "På spåret" passerat final!?
Larry Charles ser klart skön ut, fullfjädrad bohem. Hans tomteskägg måste Hollywood betrakta mycket misstänksamt. I de flesta amerikanska filmer är skäggförsedda människor onda eller har elak dold agenda. Mustach går bra, men skägg är för mycket ansiktshår (i Hollywood). I "katastroffilmer" brukar skäggiga snabbt dö, de tillhör filmens offer (kan klara sig om de "rycker upp sig" och rakar sig). Att L Charles tog sig an Kramerfiguren i Seinfeld känns helt rätt, med tanke på hans eget utseende (he, he).