torsdag 22 november 2007

De Geer sej med tiden.

Det är nåt speciellt med människor som lyckas dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som i kraft av sin kreativitet, upptäckarlusta, exhibitionism eller whatever gör sej själv till maskot för en epok eller en skola.

Carl Johan De Geer var med i precis allt som definierar Stockholms kulturella-alternativa vänsterrörelse under sexti- och sjuttitalen. I alla sammanhang som lät tala om sej fanns han där, liten och satt, läspande och oändligt cool.

I konsten: den huvudsakliga arenan för den politiska, utmanande undergroundstämplade konsten hette Galleri Karlsson. Bo A Karlsson ställde från 1964 ut Kjartan Slettemarks Nixon-bilder (där han bl.a. monterade in Nixon på sitt eget pass och lyckades resa utomlands), Jarl Hammarbergs pappskylt med texten "Vägra döda. Vägra värnplikt" (nerriven av polisen) och - revolutionerande på sin tid - mängder av serier (Karlsson var också med och bildade Svenska serieakademin).

Mest uppseende av dem alla väckte - Carl Johan De Geer. Hans litografier med svenska och amerikanska flaggan, och klottertexter som "USA Mördare", "Svik Fosterlandet", "vägra mörda vägra mördas", "var onationell" och "Kuken", beslagtogs av polisen.

De Geer dömdes för uppvigling och skymfande av rikssymbol, både i tings- och hovrätt. Böterna var dryga.

Detta trots att konungens egen adjutant, viceamiral Stig H:son Ericson, på vernissagen kommenterat bilden ovan med de uppskattande orden:

Det är vad jag alltid sagt, det är KUK i svenska flaggan.

De Geer har själv tolkat den överhettade reaktionen som etablissemangets hämnd på en svikare: hans farfars farfar var Louis De Geer, statsmannen. Farfar var statsminister, pappa diplomat. Själv växte han delvis upp på ett slott utanför Kristianstad.

I satiren: 1968 startade Lars Hillersberg m.fl. tidskriften Puss, under deviser som "Puss gör korv av heliga kor". Det var en tidning som vägrade att vara inställsam mot någon, ständigt i blåsväder, alltid i opposition.

Vanliga måltavlor var staten Israel och dess svenska anhängare (Per Ahlmark var från vettet redan då), men likväl haschflummare, sektvänster och välgörenhetsvänner.

Mest känd - och givetvis åtalad - är bilden på folkpartiledaren Sven Wedén, som tillika råkade vara tångfabrikant. Puss publicerade ett montage där den store liberalen stod naken och "nafsade sej i ollonet med en tång".

Exakt vad det skulle syfta på vet inte jag, men professor Oscar Reuterswärd förklarade i rätten:

Tången alluderar på den fabrik för tångtillverkning som Wedén är aktieintresserad i och symboliserar här privatkapitalets försök att hjälpa upp det ifrågavarande partiet ur dess nedåtgående tendenser.

Människor som bidrog till tidskriften Puss var bl.a. en ung Lars Norén och en något äldre Lars Forssell. I redaktionen satt bl.a. Marie Louise De Geer (född Fuchs, sedermera De Geer-Bergenstråhle, numera Ekman) och hennes make - Carl Johan De Geer.

I textilen: konsthantverkskollektivet 10-gruppen existerar fortfarande (mer adekvat namn idag vore dock 3-gruppen). Gruppen tryckte egna tyger i starka färger och banbrytande mönster, hade egen butik och ville revolutionera svensk heminredning. En av de tio var - Carl Johan De Geer.
I modet: Mah-Jong var firman som ville skapa progressiva kläder. Unisexmode, rättvisa löner till fabriksarbetarna, sjyssta avtal med exportörer i u-länderna. Bland firmans återkommande modeller fanns Marie Louise De Geer (numera gift med Gösta Ekman), Fatima Ekman (dåförtiden gift med Gösta Ekman, adoptivdotter tll Karl Gerhard) och Åsa Moberg (kolumnist i Aftonbladet).

För det nyskapande streetsmarta modefotot stod - Carl Johan De Geer.













I musiken: det kanske mest typiska proggbandet anno sextitalets slut var Gunder Hägg, som senare blev Blå Tåget (och innan dess var Gorilla-orkestern, Sound of music och Tjalles horisont). En grupp politiskt medvetna konstnärer och poeter bestämde sej för att testa musiken som konstnärligt uttrycksmedel.

De skrev således långa låtar om Marshallhjälpen, Truman-avtalet och Saltsjöbadsavtalets menliga inverkan på svensk efterkrigspolitik, likväl som små valser om skogen om hösten och konstens villkor.

Eftersom sångaren/kompositören/klarinettisten Tore Berger var rikemansbarn, kunde hans arv dessutom vara grundplåten till proggmusikens stora flaggskepp - skivbolaget MNW (ännu existerande). MNW gav t.ex. ut Hoola Bandoola band och Nationalteatern.

Och vem tjatade sej in för att få spela trombon i bandet? Mannen längst till vänster på bilden, som givetvis också tagit fotot. Detta trots de yttre hinder Håkan Lagher beskriver i boken "Proggen - musikrörelsens uppgång och fall":

Om Leif Nyléns trumspel har varit föremål för diskussion genom åren är De Geers trombonspel odiskutabelt. Han kan inte spela. Punkt slut.

I teve: bland sjuttitalens alla utskällda, kontroversiella och sedermera omhuldade barnprogram står Tårtan i en klass för sej. Det var inte politiskt som Kapten Zoom, inte psykoanalytiskt skrämmande som Staffan Westerberg, inte präktigt som Emma på dagis, inte sexuellt frispråkigt eller kätterskt eller agitatoriskt.

Det provocerade för att det var... konstigt. Och lite äckligt. Frasse hade deg i lösnäsan. Det fanns råttor i mjölet. Frasse beskriver en tårta som vore han konstvetare i ett skitnödigt kulturprogram (vill minnas att kuben av mandelmassa symboliserade "gott"). En trollkarl dök upp och trollade bort sej. En apa var på rymmen. Janos, Frasse och Hilding pratade gnällbältesdialekt och var lite bakom.

Mannen i apdräkten var för övrigt Carl Johan De Geer. Som tillsammans med Konstfack-kamraten Håkan Alexandersson också stod för manus (eller motsvarande), regi, foto och scenografi. Samt för den uttalade idén att skapa en "skämtfri humor".

Paret köpte sedermera upp sej på ett nerlagt gjuteri i centrala Stockholm, där de under åttitalet gjorde konstiga lågbudgetfilmer och -barnserier med kafkaeska framtidsvisioner, pulp-litteratur, Hamlet, Freud, Wittgenstein och Gert Fylking som några av hörnstenarna.

I ett föredrag jag hörde Carl Johan De Geer hålla en gång, framhöll han som sin främsta talang att veta exakt vad Svenska filminstitutet vill höra för att lossa på pungen.

Alexandersson-De Geer gjorde förstås en dygd av att aldrig göra den film vars synopsis dom fått loss pengar för. Så fort finansieringen var i hamn var deras första fråga till varann: "så okej, vad gör vi för film?"
I serier: som om det inte var nog, är CJ De Geer också seriefigur. I gott sällskap dessutom.

De Geers polare Jan Lööf (Janos i Tårtan) ritade den bisarra serien Ville för KF:s tidning Vi. I en snårig historia med referenser till Jules Verne, James Bond och Arthur C. Clarke, dyker bl.a. kungen och Palme upp i intrigen (Palme sa för övrigt upp sin prenumeration på tidningen när han läste serien).

Den lille pojken som visar sej vara en gammal man som visar sej vara en rymdvarelse är ett tydligt porträtt av - Carl Johan De Geer.

Men först och främst har karln försörjt sej som fotograf och scenograf.

10 kommentarer:

gerikson sa...

Vilken fantastisk genomgång! Tack!

Feedback66 sa...

På tal om de "konstiga lågbudgetfilmer och -barnserier med kafkaeska framtidsvisioner, pulp-litteratur, Hamlet, Freud, Wittgenstein och Gert Fylking som några av hörnstenarna."
Vet du mer specifikt vilka filmer och barnserier det rör sig om? Låter intressant!

Kalle Lind sa...

Alexanderson-De Geers produktion:

Tårtan (tv-sere, 1973, finns på DVD)
Doktor Krall (tv-serie om veterinär, 1974)
Privatdetektiven Kant (tv-serie om Mickey Spillane-deckare som blir psykoanalytiker, 1983)
Tvätten (barnfilm, 1985)
Den perforerade epoken (kortfilm, 1986)
Res aldrig... (kortfilm, 1987)
Spårvagn till havet (långfilm med Mikael Samuelsson, finns åtminstone på vhs, 1987)
Råttresan (kortfilm, 1987)
Res aldrig på enkel biljett (långfilm med Mikael Samuelsson och Gert Fylking, finns på dvd, 1987)
Calle Schewens vals (kortfilm, 1987)
Nils Olof Andersson (tv-serie/musikal 1988)
Bakverk och ande (kortfilm, 1989)
Werther (långfilm byggd på Goethe med Tomas Norström och Gert Fylking, 1990)
Hammar (långfilm byggd på Mickey Spillane med Tomas Norström och Mickey Spillane, 1992)

Sen hann Alexandersson göra ett eget gäng kortfilmer för bl.a. Göteborgs filmfestival.
De Geer har gjort ett antal egna filmer, där Med kameran som tröst finns på dvd med den utmärkta Mormor, Hitler & jag som extramaterial.

feedback66 sa...

Åhå, man tackar. Privatdetektiven Kant tror jag bestämt att jag minns från min barndom... Bland det mest otäcka och ångestframkallande jag någonsin sett... fyfan!

Kalle Lind sa...

Gick i repris 94. Som nittonåring tyckte jag det var fantastiskt. Speciellt när hela serien vänder 180 grader i typ avsnitt 6, då privatdetektiven lämnar sin lägenhet, åker till Heidelberg (typ) och kommer tillbaka sex år senare som psykoanalytiker. Som jag minns hände detta i ett och samma klipp.
Fast det är ju ingen klassisk barnhistoria.

feedback66 sa...

Oj, gick det verkligen i repris så sent som '94? Då var jag ju tolv år, haha, men tyckte ändå att det var ett fruktansvärt otäckt program. Minns ett avsnitt med den mystiske "Herr strössel". Usch.

Matti sa...

Fantastiskt vilken kunskap du besitter, Kalle!
Jag är mäkta imponerad, hör du till familjen på något sätt?

Jag hittade hit eftersom jag är på jakt efter en jpeg med De Geers plansch "USA mördare", men jag får inget napp på nätet (man tror ju annars att man ska hitta allt på nätet). Om du vet hur jag ska få tag i den, så tipsa gärna. Annar sfårjag väl gå till biblioteket som man gjorde förr i tiden.

Tom sa...

Underbar blogg! Välskriven, initierad och lagom okorta texter. Det började med en träff på min De Geer-sökning. Men så mycket annat bra finns ju här också märker jag!

Anonym sa...

Hej! Jag vill försvara De Geers trombongärning. Han är jättebra! Trombonspelet i Tårtan har verkligen inspirerat mig.

Hälsningar Dicken Hedrenius, trombonist

Anonym sa...

hej!
ja, tips om var man hittar hans filmer, helst på dvd, vore toppen! ??
rekommenderar även starkt filmen Hallo Baby, klassiker som finns på dvd, med Marie-Louise Ekmans manus , C-J's scenografi etc.