Filmer kan så klart betyda olika saker för olika människor. I Hollywood ville producenter under tio års tid inte satsa en cent på Gökboet eftersom det inte gått illa för en tidigare dårhusfilm. För dessa producenter handlade Gökboet kort och gott om ett dårhus. Andra människor har hittat större djup i just den historien.
Clint Eastwoods ”Million dollar baby” är för många en film om boxning. Det tog lång tid för mej att förstå det. Jag tittade förvånat på andra som sett den och som pratade om mellanvikt hit och jabbande dit. Jag noterade knappt att man boxades i filmen.
För mej handlade ”Million dollar baby” om Clint Eastwoods höga byxor. Höga byxor som en symbol för a) begynnande ålderdom, b) taskig klädsmak och c) byxor som sitter alldeles för högt uppe på kroppen. Jag uppfattade allt som skedde mellan Clints olika entréer i uppvevade slacks som ren utfyllnad.
Vad motiverar jag då denna syn med? Ja, för det första det faktum att Clint Eastwood har väldigt höga byxor. Byxor som i princip trotsar naturlagarna. För det andra Morgan Freemans allestädes närvarande voice-over – i fri tolkning:
Frankie Dunn var en märklig man. Ingen visste så mycket som han om att ha byxorna uppe på magen. Frankie brukade säja att höga byxor är onaturligt. För allting i det är bakvänt. Byxorna vill sitta runt midjan, du drar ändå inte upp till dom midjan. Omvärlden vill att du ska dra ner dom till midjan, du låter dom ändå sitta i brösthöjd. Istället för att springa bort från fulheten, som en normal människa skulle göra, så går du rakt mot den.
Frankie Dunn visste allt om att bära byxorna för högt. Han kunde alla knepen. Han visste hur man spände ut bröstkorgen och drog upp axlarna för att byxorna skulle stanna långt upp på överkroppen. Han kunde dra åt bältet runt halsen för att försäkra sej om att byxorna absolut inte skulle flytta ner till höfterna.
Frankie Dunn hade varit överallt i världen med byxorna i armhålehöjd. Han hade haft manchesterbyxor upp till axlarna i Arizona, han hade haft gabardinbyxor upp till hakan i Seattle, han hade haft ballongbyxor och motivjeans och kamouflageshorts så dom till och med täckte munnen i New Jersey. I hela Staterna fanns det ingen klubb för gubbar med till synes för korta överkroppar som han inte varit på. En gång drog han till och med byxorna över huvet så bara kalufsen stack upp.
Finns det magi i att ha byxorna högt uppe, så är det magin bortom nickelallergiska eksem på bröstkorgen, hoppressade testiklar och meterlånga gylfar. Det är magin i att riskera allting för en dröm som ingen utom du själv ser. Eller ja, alla ser den ju, men ingen kan förstå den.
torsdag 21 augusti 2008
One dollar herrmode.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
9 kommentarer:
Höga byxor är ju annars comme il faut i vissa amerikanska kretsar. På ett av mina gamla jobb dök det en dag upp en trendguru från USA som skulle hjälpa oss fixa en rejält cool webb. Han hade bl.a. meriter från tunga instanser som Comedy Central...OCH ett par Chinos som satt fast med tejp uppe i armhålorna. I staterna är det inte nödvändigtvis något dåligt.
Det intressanta med höga-byxor-fenomenet är att det verkar komma automatiskt med åldern, utan att personen som blir äldre egentligen kan påverka det.
Det är åtminstone så jag tolkar att även George Garlin, som får anses ha varit ung i sinnet fram till sin död, hade byxor som kröp allt närmre armhålorna för varje år. Här var en snubbe som snackade om knark och svordomar, som var väldigt medveten om världen omkring sig, och som fanns med i ideliga sammanhang där han publik var i tjugoårsåldern. Han borde ha vetat bättre. Han borde ha varit immun. Ändå kunde han inte hindra byxmigrationen.
Den onormala byxhöjden accentuerades förstås, som med så många bärare av detta mode, med ett tydligt skärp.
När jag tänker efter så är det ju ganska logiskt att Clintans figur i den här filmen har bältet högt, eftersom han är en gammal boxare. Boxare har ju ibland sina långa shorts väldigt högt upp, för att utnyttja regeln om att motståndaren inte får slå under bältet. Fast det finns säkert en gräns, annars skulle boxarna ha väldigt underliga outfits för att slippa slag på kroppen överhuvudtaget.
Min poäng är att den höga byxhöjden i just den här filmen kan förklaras av boxningen. Även på så sätt att Frankie Dunn var hjärnskadad.
Fast om man är något korpulent och vill att byxorna ska sitta kvar även när man rör sig så är en hög byxlinning praktiskt.
Detta visas av Herr Adenauer trots ivrigt Boccia spel så sitter byxorna som gjutna.
Det är ett känt faktum att en del av åldrandet på livets höst är att man blir kortare. Om man behåller samma byxor (som man elegant bar på midjan i yngre år) genom hela åldringsprocessen och vill undvika att snubbla på dem (eftersom lårbenshalsarna blivit sköra) är den naturliga lösningen att dra upp byxorna allt högre och högre upp för varje år.
Jag har lagt en bild på min blogg som illustrerar fenomenet.
Lysande skrivet, som alltid.
Själv så gör jag om Ac/Dc gamla dänga Highway to hell till High Waist to Hell och sjunger högt och ljudligt när jag ser detta fenomen i min närhet. :)
Moahahaha!
Skicka en kommentar