Rubiner för svin del 5: vingar, änglar, kräldjur, demoner, sex och våld

Arkitekten Allan Rubin (född 1935) skrev 1982 en bok om nåt som påstås vara "drogkultur". Boken heter alltså "Inget är som drogen" och har för säkerhets skull underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla" OCH överrubriken "HASCH". Den handlar om hasch.

Fast mest handlar den om Allan Rubin och hans oförmåga att förstå kulturella intryck och hans arrogans mot helhetsbilder. I kapitlet "Vingar och änglar; kräldjur och demoner; sex och våld i drogens spår" är han för ett ögonblick en smula ödmjuk:

Samtal med ungdomar har fått mig att förstå att det jag kallar för popmusik i själva verket är en rad olika musikformer. Man talar om pop, rock, hård-rock, funk, dub - och andra. Jag har inte haft tillfälle att lära känna skillnaderna och kallar därför hela den ungdomliga musikkulturen - litet oegentligt - för popmusik.

Denna grundläggande okunskap hindrar dock inte arkitekten från att - utifrån ett besök i en skivaffär - dra ett otal slutsatser:

Redan i fönstret fann vi skivomslag visande flygande människor svävande i kosmos - men det var bara början. [---]

Här fanns t ex omslag med artister med underliga ansiktsuttryck. Först nu förstod jag. Slappa ansikten, inåtvända blickar och stora pupiller - detta var utan tvivel drogade ansiktsuttryck. Här kunde kunderna förstå att artisten var en samfundsbroder - och budskapet vad man sökte.

En del av dessa bilder hade dessutom getts ett förstärkt droguttryck genom att man arbetat med fotografiska förvrängningar och förskjutningar. Ambitionen var uppenbarligen att ge associationer till psykedeliska berusningsupplevelser - ännu ett försäljningsknep för att locka sin kundkrets. [---]

Här fanns alla de välkända missbrukarna: Bob Marley, David Bowie, John Lennon, Jimi Hendrix, Rod Stewart, Nina Hagen... listan kan bli lång. Nog ser det ut att vara ett plus i kanten om man själv är missbrukare när man vill nå pop-publiken. [---]

Till detta kom att påtagligt många bilder - och även texter till låtar - skildrade flygupplevelser i olika former. [---] Allt från svävande människor i rymden, som enligt texten är "Higher than high", till fåglar, raketer, vampyrliknande varelser, människor maskerade som fladdermöss och fladdermöss som människor. Till alla dessa bilder kommer alla de som skildrar rymd och kosmos. [---]

Här fanns religionsmystik med reinkarnationsmotiv och med orientaliska inslag. Andra bilder visade släktskap med den västerländska religiös-mystiska konsten. [---]

Här fanns samma kräldjur, vampyrer, ormar och benrangel - alla de klassiska dödsmotiven från den religiösa konsten. [---]

De var många gånger rena orgier i groteskeri och död. Knivar, köttslamsor, sterila landskap, undergångsstämningar, aggressiva uttryck och människor sminkade till demoner... [---] I många fall var bilderna så motbjudande, att det var svårt att förstå att de kunde locka till köp. Men dödsinriktade kunder tycks lockas av dödens budskap.

Allan Rubin - som i egenskap av arkitekt säkert vet mycket om murade stommar och vattenburen golvvärme - kallar detta "drogkulturens alster, producerade av drogskadade med avsikt att nå drogskadade". Och i paranoikerns världsbild står förstås Etablissemanget i kulissen:

Så berättar en tjugoåring (för vem får vi aldrig veta, min anm.), som sedan flera år kämpar för att bli fri från sitt beroende, hur vissa låtar av detta slag väcker ett sug efter drogen. De återupplivar "dofter" från tidigare drogupplevelser som lockar till upprepning. Drogartisternas alster fungerar därmed som aptitretare för drogskadade och kan leda till ökat missbruk.

Dessa drogstimulerande alster sprids genom de stora etablerade skivbolagen - och de bejakas av recensenter i våra dagstidningar. Hur i hela världen tror någon att ungdomarna ska ta socialstyrelsens kampanjer mot drogen på allvar när samtidigt etablissemanget opåtalat kan sprida drogkulturen och dess budskap?

Men det tar inte slut där. Det finns tydligen också förråande filmer där "inget groteskeri" längre är "grovt nog":

Och än mer skrämmande ter sig denna utveckling när man får klart för sig att de cannabisskadade inte söker sig till dessa alster enbart för att få tidigare drogskador stimulerade, för att njuta av vålds- eller sexporr i enlighet med den hjärnhalva drogen framhävt.

Flera amerikaner har berättat att missbrukare även förbereder sådana "porrhögtider" genom att röka före föreställningen (konsert eller film) eller under själva seansen som vid Springsteenkonserten i Köpenhamn. Speciellt gällde detta våldsfilmerna. På detta sätt blev brutaliteten extra njutbar.

Bland den vålds- och sexporr som påstås vara extra njutbar finns filmer av - Rainer Werner Fassbinder. Det är alltså inte ens lågbudgeterad sleazeunderground Rubin syftar på; även en av Europas mest hyllade filmförnyare får huvet avklippt i den rubinska inkvisitionen:

Fassbinder har mycket riktigt figurerat i pressen i samband med narkotikaåtal. Kan detta vara en bekräftelse på att drogprodukter apellerar till drogskadade?
Och så reser Rubin tonläget från hysterisk till over the top när han plötsligt hakar upp sej på att Aftonbladet framhävt "popmusikern" Ulf Lundell "som något av en ungdomsidol" (vilket låter som ett tämligen objektivt konstaterande från 1982).

Som bevis för det olämpliga i detta citerar Rubin en recension av Lundells turnébok "Det är långt mellan lycka och leda". DN-kritikern Leif Nylén är uppenbart negativ till Lundells romantiserande av det vilda turnélivet och skriver i en passus:

Att det vänds upp och ned på en och annan möbel, att det dricks åtskilligt, att något gram kokain passerar i periferin behöver man inte direkt moralisera över...

Rubin kommenterar:

Här lyfter arbetarrörelsens tidning (alltså AB, som kallat Lundell "något av en ungdomsidol", min anm.) fram drogmusiker som idoler för ungdomen. Har smittan spritt sig till redaktionen? Och hur är det med Dagens Nyheter! "Inte mycket att moralisera över" kokainmissbruk! Läser Dagens Nyheters ledning sin egen tidning?