söndag 21 september 2008

De gör inte såna barnböcker längre.

Redan på titeln anar man att det här inte är en bok utgiven under de senaste åren. "Neger" har ju en helt annan klang idag än på den tiden när rashat sågs som nånting ganska trevligt.

Illustrationerna är gjorda av Robert Högfeldt, mest känd för sina troll, mest ökänd för just sina afrikaner som är lite för lika troll för att det ska kännas helt bekvämt att läsa på bussen.

Texten är skriven av en Per-Erik Rundquist, som jag tyvärr inte vet nåt mer om än att han var gift med den saligen bortglömda skådespelerskan Irma Christenson (som tillsammans med Sif Ruud och Margareta Krook gör de tre damerna som blir den försupne Gösta Ekmans vänner i En vandring i solen).

Boken gavs ut 1941. Det vill säja på den tiden när det fortfarande inte var klubbat om det var okej att se ner på andra hudfärger och att Hitler verkligen var världens ondaste man.

Upplägget för storyn: lilla Solo -

- kom till världen i en negerby
men som snö så vit var hennes hy
I svarta syskonskarans mitt
hon lyste som en sol i gult och vitt

Varje morgon när tuppen gol
hon steg ur sin hydda som en vit liten sol.
Det var för de andra ett riktigt under
om hon kom genom byn några korta sekunder.Upp uti palmens höga topp
tog apan ett förvånat hopp.
Här var
en sol på himlen blå
och ännu
en på jorden grå.

Berättelsen utgår alltså från den gamla, halvdant underbyggda, föreställningen att kontintenten Afrika är lika svart som dess invånare. Solo lyser upp i en värld som tydligen ligger i ett ständigt dunkel, vilket lite förvirrande motsäjs av bilderna som flödar av sol.

En dag dyker ett hungrigt lejon upp, den verkligt stora faran för ett afrikanskt barn (men också en nödvändighet för det naturliga urvalet, jfr John Bouvin i Ny demokrati).

För "ett lejon gör ej skillnad på neger eller vit, glupande och hemsk är hans stora aptit".

Och (Solo) skrek så hemskt som en som är svart
och visste varken hit eller vart.
Där fanns ej en svarting i hela byn
som ej blev vit inför denna syn.

Och de satte i att mer ljudligt vråla
än ens ett hungrigt lejon kan tåla.
Han drog sig åter skyndsamt tillbaka
med gapet stängt och öronen slaka.


Det blir så klart fest för att fira att Solo överlevt.Men den korta stunden som vita ger dock negerbarnen mersmak. De "satte sig i smyg att äta krita, för att försöka bli lika vita".De lågo sen i många dagar
och hade ont i sina magar
och inte kunde de till sömnen flykta,
ty Solo lyste som en lykta.

Mitt i den djupa, svarta kvällen
hon låg där som en sol på fällen.
Det blev ej sömn för neger eller katt,
när Solo lyste i varenda natt.


Solos pappa kommer dock på råd:

Jag tror att hon får sova i en tunna
sa hennes far, vi måste unna
oss andra lite lugn och ro
för att om dagen kunna gno.


(Här förutsätter vi i att "gno" syftar på "arbeta, slita" och inte "gå på gatan, sälja sitt kön för pengar". Det sista hade varit en fördomsfull syn på svarta som prostituerade som inte har att göra i en bok för barn!)

Solo får alltså sova i en koltunna för att de andra inte ska bländas av hennes vita hy. Vad händer då, undrar vän av ordning? Naturligtvis blir även Solo svart!Och här skjuter intrigen verkligen fart. Solos mor står fåraktigt och undrar varför "Solos sken så fort tog slut". Föräldrarna kallar in en vis man - som naturligtvis inte är så vis som han tror eftersom han är en primitiv inföding - som inte kan ge nåt annat svar än det självgoda: "det här begriper jag och ingen annan".Men Solo växte och blev för stor för tunnan
och stulta ut i sol och sunnan.
Hon satt en dag och plaskade vid stranden
och blev plötsligt ren och vit om handen.

Den vise mannen sa, det var ett under
förekommer bara vissa stunder,
men rullade förvånad ögonkloten
för strax därefter var hon vit om foten.


(Att rulla med ögonkloten är som bekant en vanlig sysselsättning bland infödingar, jfr gammal hederlig minstrel show som gick ut på att vita män smetade skokräm i huvet, utstötte gutturala ljud och rullade med ögonen.)

Sen får vi veta att högmod går före fall, särskilt gällande negrer. Den vise mannen hävdar nu med naturfolkens ofelbara arrogans:

Många dagar har jag där setat,
sa den vise mannen, och alltid vetat
att den som doppar sig i detta vatten
blir aldrig mera svart som natten.

Sade så och steg ner till hakan
för att bli snövit som ett lakan
men försvann så hastigt som en pil
in i gapet på en krokodil.
Detta hastiga dödsfall gör att Solos reningsprocess abrupt avbryts. Solos mamma deklarerar: "Solo får aldrig mera gå hit, det räcker om hon delvis är vit".

Men Solo såg på sina vita händer
och log med alla sina vita tänder
och tänkte, jag tror nog jag återvänder
och gör mig vit en liten bit i sänder.

En vacker dag gick hon ner till Nilen
med ett aktsamt öga på krokodilen,
och hennes syskon slöto storögt kring
och väntade på underbara ting.

Och hon gick ner i vattnet bit för bit,
om magen blev hon skär, om bröstet vit,
och hörde stolt de häpna ropen
och vände och gick från den svarta hopen.


Snipp snapp snut - så var sagan slut.

Nej förresten, sen kommer den här okommenterade karikatyren:Och sen är det slut.

Bokens temat känns delvis igen från den kära gamla psalmen "Lilla svarta Sara", skriven av samma varmt kristna Lina Sandell som gav oss Blott en dag och andra heliga evergreens:

Däruppe ingen nöd skall vara
och inga tårar, ingen natt.
Så sjöng den lilla svarta Sarah,
ett fattigt negerbarn så glatt. [---]

En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om blodet som kan rena,
hon hört om Jesus barnens vän. [---]

Nu lockar hon de toner klara
ur harpan fram med fröjdfullt mod.
Ty se den lilla svarta Sarah
är vit och skär i Lammets blod.


Ja, texten handlar som synes om ett fattigt negerbarn som är glad för att hon får dö eftersom hon tvättas vit av lammblod. Sånt var okej förr, eftersom det alltså ännu inte var klarlagt att det inte är ett Guds straff att komma från nån annanstans än Europa.

Och eftersom empati och intelligens ännu inte var uppfunna.

6 kommentarer:

Anonym sa...

haha =D
"Boken gavs ut 1941. Det vill säja på den tiden när det fortfarande inte var klubbat om det var okej att se ner på andra hudfärger och att Hitler verkligen var världens ondaste man"
Viktigt!´

gav tyskarna ut några barnböcker under deras "storhetstid" måntro? och finns någon av dessa isåf översatt till svenska? det vore intressant att se vilken kultur jugend fick ta del av..

Tack för ännu ett strålande inlägg!

Anonym sa...

by the way,

vill minnas att Tintin i Kongo från 1930 är rolig.. iofs belgisk men vafan..

Unknown sa...

Jag fattar aldrig. Är du ironisk, eller?

Anonym sa...

Är det bara jag som tycker att det är lite suspekt att de har sveriges flagga i en afrikansk by? Och för den delen att de bara dricker hallonsaft (även om det antagligen kan skyllas på att detta är en barnbok)

Johan Persson sa...

Någon typ av amerikanskt frimickleri (någon gren av den anglikanska kyrkan eller dylikt) har fortfarande bland sina lärosatser att de rättfärdiga svarta kommer att återuppstå som vita.

Det sociala (fri)spelet sa...

Håller på att lite hipp som happ läsa i kapp.

Detta inlägg fick mig att tänka på att man i ett par av våra grannländer fortfarande använder ett språkbruk som känns oerhört främmande för en svensk. Framför allt tänkte jag på en käck liten norsk sång som har refrängen "Jeg är neger, ja jeg är neger, ja jeg är neger i ett gospel-kor". Denna eminenta låt, inte äldre än max 10-15 år, spelades på en norskägd bar i Grekland varje kväll under de två veckor jag var där 2002 - och de norska gästerna på baren kände väl till låten och sjöng med i den medryckande refrängen. Jag tvivlar på att denna låt någonsin kommer att slå i Sverige.

Jag försökte hitta den på nätet men misslyckades. I stället ramlade jag på detta exempel ifrån vårt grannland i sydväst:

"Musikalske hjerter
At finde sin indre neger


På en stormfuld oktober mandag aften drog jeg en tur til Skagen for at lave to historier til mit site Musikalske hjerter. [---] Den anden historie kommer til at handle Klitkoret, der såvidt jeg ved er det største kor i vores kommune. 65 sangere øvede til årets julekoncert, og de har blandt andet et gospel nummer på programmet. Så gælder det virkelig om for basserne at finde sin indre neger frem, sagde dirigent Tove Therp. Pludselig så jeg for mit indre 20 midaldrende, hvide mænd transformeret til et amerikansk negerkor. Jeg blev simpelthen grebet af stemníngen i lokalet; rytmen, de klappende hænder og de sorte dybe stemmer. Og det er jo derfor jeg elsker musik. Den sætter fantasien i gang,

Offentliggjort Oct 21 2008, 09:26 AM af Marianne Isen" (dvs exakt en månad efter att ditt inlägg publicerades)

http://ditcentrum.nordjyske.dk/blogs/musikalske_hjerter/archive/2008/10/21/at-finde-sin-indre-neger.aspx

Att det sedan finns andra skäl att kittlas av kören Klitkoren har över huvud taget inte med saken att göra.