Bamse har från unghögerhåll ofta beskyllts för att vara kommunist. Enn Kokk hävdar på sin blogg att han var såsse.
Man ska visserligen ta den utsagan med en nypa salt; med all respekt för den kultursprängde Kokk ser han gärna alla sina meningsfränder som såssar - partibok eller ej. Visserligen ansökte Rune Andréasson om just partibok efter den borgerliga valsegern 1976, men det låter samtidigt som en handling mot den nya regeringen snarare än för den gamla.
Ytterligare ett indicium på Bamses - eller Runes - socialdemokratiska tillhörighet är att Andréasson designade en björn för den (S)-märkta tidskriften Aktuellt i Politiken (redigerad av Enn Kokk). Kokk hade bett att få använda Bamse, men där hade Andréasson betänkligheter. Istället fick tidningen en helt egen björn, döpt till Essbjörn av en (lillgammal) sjuårig läsare. På magen bar han en s-formad pil.
Essbjörn dök sen tydligen upp i AiP, försedd med pratbubblor och banderoller som efter vad jag förstår formulerades av AiP-redaktionen. De exempel som nämns på Kokks blogg - "Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” - utmärks kanske inte av sin finurlighet. Att Andréasson uppenbarligen inte protesterade tyder förstås på att han sympatiserade; där har Kokk onekligen täckning för sitt påstående.
I december 1983 beslöt - den såssedominerade - riksdagen att överge 1%-målet för biståndet till u-länderna. Att en procent av BNP skulle gå till tredje världen var en gammal folkhemsk princip, länge omfattad av de flesta riksdagspartier (inte minst folkpartiet) och en stor del av befolkningen, kommenterad i Hylands ABC-bok:
U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka
När såssarna alltså tullade på vad man kunde uppfatta som en helig idé, slet Andréasson såssetröjan av Essbjörn och ersatte den med texten "Jag skäms". I tidningen Arbetet förklarade Andréasson varför:
Vårt u-landsbistånd är inte en avbetalning av en skuld, därtill är denna för stor. Det är inte ens betalning av ränta på skulden, så små räntesatser finns inte. 1%-biståndet var vår livboj för att inte drunkna i skam. Den 15 december 1983 skall många av oss minnas som Skammens Dag då solidariteten devalverades.
Man kan diskutera vart pengarna gick. Enligt Per Ahlmark et consortes gick de rakt ner i Castros uniformsfickor. Man kan diskutera om SIDA använde sina pengar rätt; den svenska byråkratin har aldrig varit särskilt kostnadseffektiv. Men Andréasson hade lik förbannat en poäng. Och jag tycker det är rätt cool att det är en simpel björntecknare som gör den.
måndag 24 augusti 2009
Bamse och reformerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
8 kommentarer:
Den svenska byråkratin är faktiskt rätt kostnadseffektiv sen gammalt. När man bor utomlands märker man hur bra den fungerar i de flesta avseenden, jämfört med andra länder.
Eftersom jag dessutom är i branschen: Biståndsmålet är en intressant sak. Det är bra att vi är måna om att de fattiga delarna av världen utvecklas, och de pengarna ska inte täcka kostnader som militära insatser eller migration. Men ett procentuellt mål är inte alltid att föredra för att skapa de resultat vi önskar. Och resultaten bör ju vara det viktigaste.
En reflektion til sist angående klagomål på biståndspolitik som sådan och de argument om flum eller pengaslöseri som brukar komma upp: Bistånd (utvecklingspolitik) som vi känner det har funnits i drygt 50 år. Ett rätt ungt politikområde alltså, till skillnad från exempelvis krig som övats på i 2500 år. Inte konstigt att misstag sker som man kan lära av.
Nu återgår vi till det skojiga...
Petter: du har säkert rätt. På ett vis är så klart 1% av budgeten rätt ner i nån girig UD-strebers fickor sämre än en promille som går exakt dit där det behövs.
Men jag tycker ändå att 1%-idén hade ett symboliskt värde, pedagogiskt tydligt, jfr frikyrkoförsamlingars tionde. Det säjer att oavsett hur dåligt vi påstår oss ha, finns det de som vi är skyldiga hjälp (eller skyldiga att betala tillbaka).
F.ö. tycker jag nog att, med tanke på vårt empiriska underlag för att lägga pengar på krig, att det fortfarade felsatsas även där.
Men jag är naiv.
det som jag tycker är konstigt är att när biståndspengar hamnar fel brukar det alltid koka upp till en apokalyptisk tornado och det ska bli hårdare tag, huvuden ska rulla och kepsen och mobilen ska beslagtas.
jämför det här med när det rinner lite pengar utanför när det kommer till t ex försvarsbudgetar (typ grejen med kontraktet som hamnade på avvägar senast).
det är klart att det är trist när pengar som ska gå till fattiga länder istället hamnar i händerna på ud-hotshots men jag har svårt att se något annat område där det kraven på motåtgärder blir så hårda på studs.
det är klart att det blir fel ibland men jag tycker ändå att det är ett anständighetstecken.
Då ska man ha i minnet att jag är en girig UD-streber myself... :) Som självfallet inte utövar ngt slags myndighet när jag pratar just nu.
Det symboliska värdet är viktigt, oh ja. Det är bara det att vi vill att andra (=länder/biståndsprojektsorganisatörer) ska producera resultat, inte uppvisa att de lagt x antal pengar på något specifikt. Då bör vi ju själva göra detsamma...
Med krigsanalogin menade jag att vi (=mänskligheten) har blivit rätt duktiga på själva hantverket krig med alla år av övning. I det perspektivet är det inte konstigt att hantverket utvecklingspolitik fortfarande har brister.
Nej, du är inte naiv. :)
Förresten: La 229 spänn på din bok förra veckan, det var du värd!
Hur mycket pengar och vad man använder dem till är väl åtminstone delvis två olika frågor. Visst ska pengar användas klokt - blir det en miljon över av procenten kan man väl alltid hälla den över något litet självhjälpsprojekt någonstans.
U.J.
Indy...det är rätt sällan som biståndspengarna hamnar i fickorna på UD-hotshots om de hamnar fel. Snarare försvinner de i dåligt och dyrt genomförda projekt.
Kalle. Den s-formade pilen på bröstet var partiets officiella logga på den tiden.
Jag fattar inte riktigt symboliken, först en vänstersväng (70-tal) sedan åt höger (80-tal). Eller kanske den blev övertydlig på 90-talet, när partiet började uppträda allt mer virrigt.
Valresultatet 1976 medförde fakiskt att Rune Andréasson blev medlem i Socialdemokraterna, inte bara sympatisör. Sedan lämnade han partiet av skäl som både du och jag har redovisat.
Den mellanliggande perioden var en period av häftig kärlek mellan Rune och min tidning, partiorganet (S), Aktuellt i politiken (s). Jag hade redan före 1976 börjar publicera hans Lille Rikard och hans katt i AiP - jag är inte bara seriefan i allmänhet utan älskar också just Rune Andréassons serier - så han fick i egenskap av seriens upphovsman tidningen sig tillsänd gratis, nummer för nummer, vilket säkert bidrog till att tycket blev ömsesidigt. Alltså tecknade han Essbjörn (med den dåtida S-symboeln, S-pilen, på magen) som symbol för tidningen. Essbjörn användes också på reklamvaror, som läsarna kunde köpa, till exempel frisbees, muggar och tröjor, allt med Runes goda minne.
Vårt förhållande var mycket gott under min redaktörsperiod, och när han sen (jag hade då just lämnat redaktörsjobbet) bad AiP upphöra med att använda Essbjörn, var detta inte riktat mot tidningen utan alltså mot partiets politik i u-hjälpsfrågan.
Skicka en kommentar