fredag 4 september 2009

Genrer Gud glömde 2: rivningsschlager.


Under sexti- och sjuttitalen gick som bekant en rivningsvåg över Sverige och svepte med sej stora delar av innerstadsbebyggelsen i snart sagt alla svenska städer. Hellre än att rusta upp och bättra på de städer som formats genom decennier av de som bodde där, valde dåtidens stadsplanerare i samråd med Konsum (om kommunstyrelsen var såssar) eller Tempo (om kommunstyrelsen var höger) att ge plats åt enorma betongschabrak och parkeringsplatser mitt i centrum.

En sida av mej skulle vilja vara för det där rivningsprojektet. Nostalgi är nåt förkastligt, mänskligheten mår bäst av att röra sej framåt, nya tider kräver nya samlevnadsformer. Face it, kvasiradikaler!

Problemet är att det var så människofientligt. Lokala potentater hade ingen lust att lyssna på opinionen – som sträckte sej från gamla kufiska heraldiker till flaskbottnade miljömuppar och alla däremellan – utan lyssnade hellre på den socialdemokrati som vid det laget blandat ihop makten med partiet. Bilar var viktigare än barn och lytta. Betong var billigare än stuckatur.

Till detta kom en maktens arrogans och fåfänga som gjorde att lokala småpåvar ville skriva in sej i historien, rentav göra sin tid till år noll. Eric Svenning, sossepamp i Malmö och pappa till Aftonbladets Olle, såg det som sitt livs största ögonblick när han fick riva sina uppväxtkvarter, det gamla loppiga och lusiga Lugnet.

Jag kan förstå den känslan – nu jävlar river jag personligen bort den fattigdom som förnedrat mej – men när jag idag cyklar förbi ett inneslutet kvarter i roströd sjuttitalstegel och inglasade balkonger, som ligger som en ogenomtränglig klump mitt i stan, har jag svårt att känna annat än förakt.

Det fredliga bombandet av svenska städer gav effekt också på pop- och schlagerindustrin. Olle Adolphson skrev den svenska texten till 34:an och Per Myrberg låg på Svensktoppen i evigheter. Den är skriven med en ”vi vet vad vi har (och det är skit) men inte vad vi får (men det är antagligen värre skit)”-attityd som hade varit tröttsam om karln inte haft rätt:

Denna kåk var ganska rar och släppte skolsken till oss in
Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind
Den var snäll och lite gnällig och den ville alla väl
och den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev

Men nu är det slut på gamla tider ...


Ja, resten kan ni ju.

Fukt och kyla borde inte vara något att sakna. Men är alternativet mögel och inbyggda gårdar så köper jag tankegången.

Adolphson skrev också ”Vals vid Sergels torg” om den s.k. ”Riksgropen” som uppstod när man mejade ner Klarakvarteren och ännu inte hade byggt färdigt Sergels torg och Kulturhuset. I ”Gustav Lindströms visa” låter han en gammal genuin – och enligt en tankegång jag inte riktigt köper: hederlig och förnuftig – fiskare säja sitt:

Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru!
Glada som barn, med sitt sattyg till plan!
En prick och en knäpp på näsan så attan blev bränd,
det skulle han ha som river på Lilla Skinnarviksgränd!


Ännu konservativare var svensk countrys nestor Alf Robertson i sin genombrottslåt ”Riv inte vårt kvarter”. Han är sur för att ”de måste skaffa lite plats/ för nya hyreshuspalats” (om det vore så väl – problemet var ju att man hellre byggde Konsum och enorma p-hus) och besjunger ömt den gamla smutsen - "nött, ganska risigt, lite stött" - och bristen på tapeter.

För Robertson är förändring synonymt med försämring: ”Att allt ska vara lyxigt/ och tip top-modernt/ det har vi ganska svårt att förstå”. Allt är bra som det är och inget ska förändras. Att Sverige led av bostadsbrist var ett mindre problem än att Robertson ville bo kvar bland ”gott humör och goda vänner”.

Och refrängens slut ger mej ännu fler betänkligheter:

Riv inte ner
Riv inte vårt kvarter
Riv inte ner
Jag ber en bön till er
Riv inte ner
Vi bor tillräckligt många här och behöver inga fler


Slutet luktar en smula främlingsfientlighet, avsiktligt eller ej (det luktar också en smula av "hej, jag behöver ett rim till på ner här").

Men visst, jag förstår poängen. If it ain´t broken - don´t fix it. Bygg inte just här där det redan står ett hus.

Anna-Lena Löfgren (av elaka tungor kallad ”Halta-Lena Lösben” eftersom hon led av polio) ger uttryck för ren sorg i monsterhitten ”Lyckliga gatan”. Här var ju nyss så fint – varför har ni då gjort det så fult? Hur kan man med berått mod förstöra nåt som älskades av de som faktiskt bodde där?

Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram

Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen,
när jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång


Det har funnits ett Sverige som min generation aldrig kommer att uppleva. Det hade inte rört mej ett dugg om jag inte anade att det var ett vackrare och framkomligare Sverige, byggt av människor och inte stadsplanerare med rätt partibok. Jag bor antagligen i Sveriges mest sönderrivna stad, där husbjässar ibland upptar hela två gamla kvarter.

Jag blir irriterad in i benmärgen på att behöva cykla runt stora hus med oändliga tegelväggar där jag vet att det en gång gick en väg rakt fram.

Och det retar mej att gubbjävlarna som byggde skiten var så fastgjutna i sina taburetter att de för länge sen slutat lyssna till några andra än andra gubbjävlar.

14 kommentarer:

Hans sa...

Fy fan vad bra skrivet.

Kenneth Karlsson sa...

Kul uppslag. Många av de där rivningslåtarna var tämligen negativa, eller också bara nostalgiska. Dock fanns det en som lyckades - på ett snyggt sätt dessutom vill jag påstå - balansera mellan dov pessimism och ljus livsglädje. Tänker på Carl Antons "Stan är tjusig ikväll":

"Nog river dom ner för många kvarter,
eller hur, Isabelle, min kära?
Ser du här våran ås, hur den hastigt förgås,
det är mer än mitt hjärta kan bära.

Ja, men det är något blått
som luktar så gott
i luften, om kvällen, om våren.
Från norr Mälarstrand,
till kajen vid Grand
ska vi drömma som förut om åren.
Ja, vi ska pröva en bänk
hos Berzeli och tänk
när vi sedan går Strandgatan fram,
vilken festlig publik
på väg till Djurgår'ns musik..."

Jonas sa...

Även Eric Svenning ifrågasatte sitt livsverk på slutet. Åtminstone vill jag minnas det från dokumentären "Far till staden", om just Svenning och rivningarna i Malmö. Där konstateras att Svenning en dag tog på sig sin finkostym, satte partinålen i kavajslaget och dränkte sig.

Karl sa...

Svennings slut odödliggörs för övrigt av Tomas Andersson Wij i låten "Blues från Sverige".

Spito sa...

Tja... har vi investerar känslomässigt i något, t.ex genom att växa upp i det så går lätt något sönder i oss när det väl rivs.

Är ganska övertygad om att i fall vi i dag rev de kåkar som byggdes under denna rivningsvåg så skulle säkert nostalgiska visor skrivas och sjungas över de också.

Trots allt måste vi se framåt och fundera mer på de hus som vi ska bygga än att grubbla över de vi river. Sanering av det gamla fattigsveriges byggnadsverk var sund, att det finns exempel på saker som förlorades och att allt inte var bra med det nya förändrar inte det.

Walker sa...

Tveksam till om någon skulle känna nostalgi om "Konsum-husen" revs till förmån för ett återbyggande av de ursprungliga byggnaderna.

Hörde på radion att man håller på att riva det gamla "Palats der Republik" i Berlin och i dess ställe tänker återuppföra det gamla slottet som revs under DDR-tiden.

Kanske inte riktigt samma sak som nostaligska "hyreskåkar", men likväl ett bevis för att det går att vrida tillbaka den arkitektoniska klockan om bara viljan finns.

Spito sa...

Jo fast det var långtifrån bara Konsum-kåkar som byggdes, finns många bra kåkar ifrån miljonprogrammet där folk har vuxit upp, haft det bra och därmed har bindningar till byggnaderna och kvarteren.

Simon F. sa...

I början av 1900-talet kunde det istället skrivas dikter till stöd för husrivningar.

August Strindbergs Esplanadsystemet:

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

Claes Gustavsson sa...

Det var faktiskt värre än alla tror.

Ni måste lägga vantarna på utredningen "City 67". Den slutgiltiga planen.
Där ser man att man ville bygga nitton – nitton – parkeringshus i city. For starters.
Så här skulle det se ut:

http://www.zshare.net/image/651117919415fa02/

Jessika sa...

Där jag bor, som vid något tillfälle har röstats fram till årets fulaste stadskärna, byggde man raskt upp en stadskärna av underbyggmaterialet betong. Tack och lov avtog rivningsivern tillräckligt länge för att bespara några kvarter av gamla hus.
Nu tillstötte ett annat bekymmer. Den här stan brukade vara en utpräglad industristad. Sedan flytade industrin ut och annat in. Industrikvarteren, en del av dom, har rivits och bostäder har byggts. Inte i betong må väl. Man borde kunna lära sig av sina gamla misstag och ha kvar olika byggstilar. Till vilka det nu var som fattade beslutet om att riva industrikvarteren mitt i stan så har man sparat kanske lite drygt en fjärdeldel.

D5 sa...

Mycket bra skrivit och en mycket bra poäng blandad med din sedvanliga underfundighet.

Heja!!

dr. No sa...

Är inte esplanadsystemet en uppgörelse med dåtidens ideal? Jag tror inte den har tolkats så framstegstillvänt som görs här ovan.

Annika sa...

Intressant. Dokumentären ligger uppe i några dar till. http://svtplay.se/t/103478/dokumentar

Annika sa...

Nevermid. Jag är full.