tisdag 8 september 2009

Kristna barnböcker del 4: Mamma berättar för Jonte.

Som vi tidigare konstaterat här på bloggen, så knullades det en jäkla massa på sjuttitalet. Det fanns också ett starkt behov hos denna generation knullare att berätta för sina barn om vad de gjorde och varför, antagligen som en reaktion på att deras egna föräldrar fabulerat om storkar och tänkt på imperiet.

I "Filip frågar" och "Per Ida & Minimum" fick därför sexti- och sjuttitalister lära sej diverse matnyttigheter (t.ex. att pappas snopp blir stor och står rakt ut och att slidan kan tänjas ut som en gummisnodd). I Danmark var man förstås ännu öppnare och frigjordare och körde hippiebil till BB, där glada läkare drog glada barn ur kussen.

"Mummel - en ny människa" från 1970 skildrar i svartvita foton ett tidstypiskt föräldraskap: först spelar mamma tvärflöjt medan pappa skriver maskin, därefter växer barnet i mammas mage och sen går hela familjen ut och demonstrerar.

Och givetvis avslutas det proggenligt med att föräldrarna hookar upp med några andra glada blomsterbarn:

Engelska "Hur jag blev till" (översatt till svenska av Lars Ardelius och hans dotter - no further comments) gör vällustigt samlagsreklam för vetgiriga telningar:

När mannen och kvinnan guppat på så länge att man tror de håller på att spricka - så gör de det, nästan! Plötsligt slutar allting, både för mannen och kvinnan, i en enda stor och ljuvlig skälvade skakning, som kallas orgasm.

Det var m.a.o. så fruktansvärt frigjort att min egen generation egentligen borde ha blivit frigid av ren revoltreflex, men nånstans måste man väl rimligen dra gränsen för upproret.

Därför är det intressant att läsa en kristen så-blev-du-till-bok från 1975: "Mamma berättar för Jonte" (Anna-Stina Hanson, Verbum förlag). Där nämns nämligen inte samlaget alls. Där finns "ett pappafrö och ett mammaägg" som växer i mammas mage, men hur det kommer dit får lilla Jonte aldrig veta.

Däremot får han veta vem som står bakom hela processen:

- Det är barn man vill ha, sa hon. Man kan inte veta, om det blir pojke eller flicka, så vi var väldigt nyfikna. Bara Gud visste det.
- Gud vet allt, sa Jonte.


Sen får vi - och Jonte - som hastigast veta att "när du trängde dig ut ur mammas mage, var det inte så lätt". I övrigt verkar könsdelar och kroppsöppningar spela väldigt liten roll för barnets blivande.

Vad som dock spelar roll, och som sex av bokens sjutton sidor text kretsar kring, och som rimligen får säjas vara viktigare än själva konceptionen eller förlossningen, är - dopet:

- Vi ville göra som Jesus har sagt, lägga dig i Guds starka och goda händer, sa mamma, och så bad vi Gud hjälpa och skydda dig alla dagar.

Historien om hur mamma berättar för Jonte om hur han blev till i allmänhet och döptes i synnerhet, slutar stilenligt:

- Får jag tända ljuset, ropade Jonte, och snodde runt ett varv som om det skulle finnas en tändsticka inom räckhåll. Det var aftonbönsljuset, han menade.

- Nej, ikväll skall vi tända ett annat ljus, sa mamma, och tog fram ett stort vitt ljus och satte det på bordet.

- Det är Jontes dopljus, sa hon, det fick du i kyrkan, när du döptes och det skall vi tända till aftonbönen ikväll. Det är Jontes dopdag i dag. Det är precis fem år sedan du var i kyrkan första gången.

- Och nu är jag så stor, att jag kan gå till söndagsskolan alldeles själv, sa Jonte.

På nåt vis vill jag ändå försvara den här boken. Bortsett från det skitjobbiga i att hela texten är satt med versaler, så är den ganska ödmjuk och fundersam i tonen. Men nog verkar det ha varit roligare några kvarter därifrån, där proggmaffian kom i underbara orgasmer och snopparna stod rakt ut.

8 kommentarer:

David sa...

Som vi säger på internet: DAT ASS!!!!!!!!

Pidde sa...

Som 60-talist minns jag förstås alla de där Barn Blir Till-böckerna (Birthplotation?), ibland när de var helt nya. Och jag tyckte de var rätt obehagliga när jag var liten kotte. De fanns aldrig hemma, men ibland bläddrade jag i den på bibblan.
Inte nog med att det var svartvita foton, vilket jag ofta upplevde som lite scary (jag var lättskrämd då), det konstigaste var att jag inte kunde relatera till innehållet - det var rena science fictionen. Inte grejen om att om folk gökar kommer det ut barn, men det här med att en massa ovårdade typer bodde i stora gäng i fallfärdiga kåkar och spelade tvärflöjt och demonstrerade och bar sig åt - och spankulerade omkring näck, som om det skulle vara naturligt. Jag kände förstås inga som gick omkring nakna eller bodde i kollektiv. Det mest hippieaktiga i villamorådet jag bodde i, var en kompis morsa, som anammat ett elegant hippiemode modell Vogue; ung som ett skivomslag till "James Last tolkar Hair" borde sett ut.
Jag var även rätt tveksam till Skånska Teatern när de kom till skolan och pratade eller vikarierade.

Feedback66 sa...

Usch, vidriga bilder ju. Varför är det alltid det i kristna barnböcker?

Kajsa sa...

Ett hus i Småland där det fanns "mycket gräs". Jojo :-D

Den Ystre sa...

Det här var den mest sympatiska boken i serien "kristna barnböcker" än så länge.

Aprpå kristen litteratur.. och progg.. och barnböcker.. : Astrid Lindgren var ganska from.

Nån mer än jag som finner en djupt nedbäddad proggig underton i Astrid Lindgrens "Bröderna lejonhjärta"?

Anonym sa...

Pidde, EXAKT samma upplevelse jag hade! Människorna i knull-böckerna kunde lika gärna levt i Afrika, eftersom de hade absolut 0 med min vardag som barn att göra - ja, jag tror faktiskt jag relaterade mer till alla dessa barn i Afrika man läste om.

Sen förstod jag aldrig varför de skulle pracka på oss barn dessa böcker. Precis som du så läste jag endast dessa på bibblan, aldrig hemma (som de flesta böcker i och för sig), och det bestod mest i att en grupp ungar satt tillsammans och skrattade åt böckerna. Varför ville 30-åringarna (gissar att det var den genomsnittliga åldern på de som skrev dessa böcker) på den tiden så gärna lära barnen i bokform hur man knullar? Det framstår som obegripligt för mig.

Simon F. sa...

Har svårt att se något sympatiskt i en bok som ska handla om hur barn blir till och sedan inte nämner ett ord om hur barn blir till.

Kalle Lind sa...

Pidde/ Anonym: jag håller inte riktigt med. Jag tycker det var utmärkt att man ville berätta sanningen för barn och tvätta bort fulstämpeln på nåt de flesta av oss gillar att göra och förklara för ungar att det där är sjysst och trevligt. Att författarna sen ibland var något ivriga i sina ambitioner skapar med decenniers distans en komisk effekt, men den gör mej bara glad.

Simon F: nja, några ord om pappafrön nämner den trots allt. Och för just den här författaren var dopet tydligen viktigare än konceptionen. Prydhet behöver inte vara osympatisk.

Men vad jag framför allt menar med sympatisk är att den inte är så propagandistisk utan försynt och lågmäld i tonfallet. Den säjer inte "jag har rätt och ni har fel", den säjer "så här tror jag och det gör mej lycklig".