Poet i sin egen hemstad.

Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.På The Beatles vita album (1968) finns ”låten” ”Revolution 9”, ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken ”En revolution i huvudet” påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är ”världens mest spridda avantgardeverk”:

Lennons resa bland förlupna ljud – med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik – hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.

Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan ”Poem, ballader och lite blues”: inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.

I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.

Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.

Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.

Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid – och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.

Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.

Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla – och mindre nödrimmade – visor hamnade i radioskugga.

Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.

Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som ”Kafka talar”, ”Meditation framför spegel”, ”Apollinaire” och ”Myosothis”.

Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga ”fredagsbarnen” (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.

Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.

Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade ”lite för stor respekt för det där med att skriva dikt”. Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth – men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.

Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.

När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.

Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.

Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare – gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.

Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Blues för Fatumeh” eller för den delen ”Somliga går med trasiga skor” är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.