fredag 13 juni 2008

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

Avdelningen "män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv" håller aldrig stängt.1993 gav Björn Afzelius – mannen som sjöng om att "allting annat är mot ens natyyyyyr" mellan tänderna – ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sej själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez "Sång till friheten".

Storyn i korthet: en "mulatta" – romanens kanske mest frekventa ord – blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn – som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sej själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.


På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af – förlåt, Johnny Ceder:

Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

”Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna.”

Mercedes svarar då:

”Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan”.

Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

”Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej”.

”Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi”.


Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sej själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius, mannen i den uppknäppta vita skjortan, dom ovala glasögonen, lädervästen och nasala småländskan som älskar med en mulatta (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

"Kom Johnny, kom till mej nu".

Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.


Inte för att det har med saken att göra, men sjutton år tidigare skrev Afzelius en sång med följande refrängrad:

Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt

9 kommentarer:

Prankmonkey sa...

Min morsas barndomsvän bodde ihop med Johnny Ce...Björn Afzelius några år på tidigt sjuttiotal, vilket sätter hela din story i perspektiv.

Men kanske ändå inte, eftersom hon drog när han lämnade allt trökjobb till henne, kvinnan, och istället ägnade tiden åt att skriva låtar om hur dom, kvinnorna, inte skulle behöva göra det.

Anonym sa...

Jag har väntat på att du ska skriva om just En gång i Havanna. Tack!

Jag gillar ju på något plan Afzelius, men det blir så väldigt pinsamt emellanåt, som t ex när han i ett stycke skriver om hur Mercedes kallar Johnny Ceder för "vitskalle", för hon har hört att man brukar kallas för svartskalle i Sverige. Det blir så förbannat jävla övertydligt och barnsligt att det enda som hjälper är skämskudden.

Andy sa...

Mitt stora problem med Böna är att han inte kunde snacka rent. Hans dialekt var ett enormt problem. ingen förstod vad han egentligen sa förrän han började sätta ord på papper, och då häpnade alla och sa: Men gud, är det detta han pratar om?

Inte långt därefter dog han.

Godiva sa...

Ååååh, minns när jag läste den här boken, jag kände mig i efterhand inte tillräckligt gammal för det och minns att jag recenserade den för mamma och hennes väninna/kollega, båda bokhandelsarbetare (jag hade varit först med rec.exet, jag sommarjobbade) och det var nog första gången jag sa ordet "knulla" som i "det var en riktig skitbok, jag förstår inte vad den handlade om mer än att han var en besserwisser, föraktfull och ville skryta med att han kunde skriva 'knulla' på varannan sida".

Jag hade tydligen inte lyckats förtränga minnet av den här boken, så jäklars vad glad jag är nu när du lyckas såga den så här begåvat!

TACK!!

Anonym sa...

Hahaha! Så på pricken!
Och så det gamla partytricket - Hur vet man om det är Mikael W eller Björn A som sjunger?
(Jfr. vem är Björn och vem är Benny, vem är Stefan Livh och vem är Thomas Tengby (de HAR ganska lika röster))
Jo Björn A har ett BUDSKAP att föra ut - mellan tänderna....
/Maria

Jacob Hjort sa...

Enligt en av mina vänner som kände B A något skall han ha haft det ganska lätt med kvinnorna vilket ger viss trovärdighet till hans självbiografi, åtminstone i så måtto att den som sagt speglar hans självbild.

Andreas sa...

Jag har kollat omkring lite på den här sidan nu, maklöst vad kunnig du är på proggdetaljer. Och den gode Affe verkar vara lite av en favorit hos dig. Jag håller själv på att repetera en hyllningskonsert till honom, så jag läser just nu en gång i havanna.
Det är svårt att inte reagera på de ställen du också hängt upp dig på. Framförallt blir det ju väldigt självförhärligande ibland. (rätt ofta). Det är en väldigt världsvan Affe som framställs. Däremot tycker jag att den bild som framträder när du klipper ihop styckena till egna sammanhang blir direkt motbjudande, vilket jag inte riktigt tycker stämmer med boken.

Och vad har egentligen sexskildringen med kvinnoförakt att göra? Intressantare tycker jag det är att han i den låten kritiserar pornografi, vilket han ju i boken erkänner att han vågat börja stå för att han gillar.

Men visst, den låten känns inte särskilt uppriktig.

Tack för underhållande läsning. /Andreas

Anonym sa...

bröl. det är så tröttsamt med män som är låtsasfeminister. kanske är det bättre om männen backar och låter kvinnorna föra kvinnokampen.

tack för bra inlägg

Anonym sa...

Typiskt svenskt att dissa detta. Om ni hade tagit reda på fakta så var det på det här sättet på Kuba vid den här tiden. B.A var en gång på 70-talet en typisk produkt av proggvänster samhället som många PK svenskar fortfarande är uppfostrade i, res utomlands så kommer din självgoda världsbild kracelera, folk utomlands är inte som svenskar, långt ifrån. Folk lever och i levandet ingår inte den feministiska påhittade världsbilden.