Jesus lever (om man frågar ett gäng glada tjommar i typ Jönköping).

För oss som rör oss i den icke-frikyrkliga (a.k.a. vanliga) världen är väckelserörelsens musik ett outforskat landskap.

Somliga av de riktigt stora hittarna (”Ovan där”, ”Han har öppnat pärleporten”, ”Barnatro”) har kanske trängt sej in i ett hörn av mainstreamkulturen, men den som har lust och obegränsat med tid och kanske för lite att göra rent allmänt, kan leta sej fram i en större, levande och bitvis bisarr musikkultur.

Det första man då måste ha klart för sej är att för den frikyrklige är Jesus levande. Han är ingen historisk person, ingen Mel Gibson-stjärna, ingen bumperstickerdekal, inget sammetsaffischsmotiv i otäckt grälla färger.

Eller rättare sagt, han är allt det där också, men först och främst är han Guds son som finns mitt ibland oss, här och nu, och som dagligen håller oss i handen när vi spelar kubb och sniffar tändargas.

Det här påverkar i ganska hög grad bildspråket i frikyrkliga hits. För många av oss icke-frikyrkliga är väl det kristna bildspråket samma som det bibliska. Det är sånt som fanns på jesustiden: sandaler, mantlar, dadlar, kameler, myrra och åsnor.

Men för den som verkligen tror att Jesus finns nu, är det ju inte särskilt sannolikt att Jesus skulle komma skrittande på en gammal åsna. Därför sjöng man på 1800-talet om Jesu järnväg till himmelen, en visa om ett rörande samtal mellan en tågkonduktör och en liten flicka som uppenbarligen vill dö:

- Var är biljetten? Vart skall du resa?
- Jo, jag ska resa till himmelen!Nertecknad redan 1877 kan denna visa hittas även i åtskilliga moderna inspelningar, där kanske särskilt Ny-Davids LP ”Himlatåget” (1978) är värd att nämnas (Ny-David är han i mitten på himlen, strax under kobojsarhatten). Det är faktiskt en hel LP med tema Jesus och tåg, givetvis avhandlad tidigare på en blogg som inte räds det ointressanta.

Ny-David – som är en f.d. bilmekaniker från Falun som ägnat en stor del av sitt liv åt att sjunga missionsvisor och bära konstiga kläder – skaldar:

Mitt tåg är outsägligt tryggt
Det går med kraft från Gud
Dess bana Mästaren själv har byggt
och grunden är hans budVidare kan nämnas att Frälsningsarméns stora fixstjärna under 1900-talet, gitarrhjältinnan Lapp-Lisa, hade ”Himmelsk telefon” på sin repertoar, en sång om hur hon samtalar med Herran via ett jack i väggen:

Jag har en härlig telefon
och linjen den är stor
Den sträcker sej till nådens tron
där Herren Gud själv bor

Och varje gång jag ringer på
Jag alltid får ett svar
Ett välbekant ”hallå hallå”
för linjen den är klar

För åskan aldrig avstängd är
min kära telefon
Den alltid för mej brukbar är
Jag höjer blott min ton

Och talar med min gud och vän
Han hör att det är jag
Och mej han känner väl igen
Och honom även jag

En låt som även sjungits in av Torkel Selin.

På sjuttitalet lyckades två farbröder som heter Curt respektive Roland, som duo kallad Curt & Roland, övertala sin församling att köpa en synthesizer (vilket redan det var ohyggligt modernt) för att göra en hel barn-LP om en tidsmaskin (samt om hur Curt eller Roland smaskar korv). Och nåt mer modernt än en tidsmaskin, en uppfinning som inte ens är uppfunnen än, är ju svår att föreställa sej.

Frikyrkorörelsen har alltså ständigt moderniserat sej och varit med sin tid. Ett antagande är att vi inom en snar framtid också kan hitta frikyrkliga låtar som ”Nu tar Jesus sig en foccaccia”, ”Himmelska inlines”, ”Kristi CD-rom” och ”Elbil till Getsemane”.