I en teveintervju av Stina Vad-hon-nu-hette-vid-just-det-tillfället-Dabrowski-Lundberg pratade Ulf Lundell för några år sen om en barnbok han funderat på att skriva. Den skulle heta "Kapten Brännässla" och, gissar jag, handla om Kapten Brännässla.
Det är en svindlande tanke att Lundell skulle försöka kommunicera med barn. Humphrey Bogarts gamla replik från när han blev gudfar dyker osökt upp: "I don't know what to do with children. They don´t drink". För Lundells del (åtminstone efter 1991): "I don't know what to do with children. They don´t read Kerouac".
Ulf Lundell har sen 1975 uttryckt sej genom musik, romaner, lyrik, konst och nu senast dramatik. Oavsett konstart har det alltid handlat om en man född 1949, uppväckt 1967, med rötterna i Orminge och drömmar om Österlen och Gotland och frihet. Man får förutsätta att även hans barnbok skulle se ungefär likadan ut:
Jolly Roger är hissad och Kapten Brännässla lägger ut från land, lämnar detta förbannade mörka konungariket Sverige där rock´n´rollen är död och själen stelfrusen. Bredvid mej står Hon, Kvinnan, med bärnstensögonen och den röda klänningen och sina ingådda Tank Girl boots. Jag har min skogshuggarskjorta och mina cowboyboots och mina tatueringar och tillsammans ska vi, hon och jag, jag och hon, jag och Kvinnan, söka Lycksalighetens Ö där hon och jag, jag och hon, Kvinnan och Mannen, ska få leva i frihet och utan ryggen full av kniv.
Det blåser upp på detta förbannade Dödens Hav, där hajarna hugger efter våra liv och vår frihet och vi hukar för orkanerna. Nånstans där ute hotar farorna: Kapten Leda och Matros Tvång och Styrman Alkohol. Jag har min piratkniv i handen och det bor en viking i mitt blod. Kvinnan med bärnstensögonen ser på mej och det ger mej styrka och mod. Kapten Brännässla är fit for fight och dancing beneath the diamond sky. Dom jävlarna ska inte få ta oss, viskar jag till kvinnan med bärnstensögonen. Vi har slitit av oss dom där förbannade etiketterna som setat klistrade i våra pannor och som vill ha oss ner på knä.
Vad är det där, säjer Hon, kvinnan, och pekar ut mot horisonten där ett fiendeskepp, antagligen lastat med stelbenta jävlar som vill ta vår frihet ifrån oss, tronar upp sej mot den gråfisiga svenska horisonten.
Problem, svarar jag fast det är svårt för läsaren att uppfatta att det är jag som säjer det, eftersom jag vägrar använda pratminus eller citattecken när jag skriver. Håll i dej nu, för dom blodtörstiga jävlarna kommer aldrig att släppa oss utan strid. Det är en sak jag lärde mej 1967, året då visionen tog mej, visionen som håller liv i mej ännu, att vill man ha sin frihet så får man vara beredd att slåss med livet som insats. Men du och jag, älskling, kan tala indianernas och vildarnas och vargarnas språk och vet hur man bekämpar den där förbannade ledan som sitter som en förbannad klåda i vår förbannade nedärvda lutheranska själ och som vill mörklägga sinnet och hindra en grabb att va fri och glad.
Du är så manlig när du pratar så där. Kom, jag vill älska. Se här, jag tar av mej min rödaste klänning.
Fiendeskeppet seglar upp. Nu ser jag: det är Kapten Jävla Tungsinne och hans anhang av byråkrater och förståsejpåare och besserwissers och kvinnor som vet sanningen om män. Vi älskar hastigt, jag och Hon, Hon och jag, Kvinnan med bärnstensögonen och Mannen utan morgondag, hennes långa mörka hår rullar ut sej över durken, kärlekens hundar skäller från kajutan och sen lämnar jag henne på däcket medan jag kastar ut änterhaken och bordar detta förbannade fiendeskepp. Jag gör vad som måste göras. Kapten Brännässla – ständigt på drift. ("Kapten Brännässla", outgiven, sid. 771-772).
tisdag 3 november 2009
Kapten Brännässla.
Etiketter:
lundell,
lustigheter,
män som heter ulf
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Fantastiskt. Men säg mig: Har Lundell svamlat om Lycksalighetens ö? Jag trodde det var en ganska död referens i populärkulturen.
U.J.
Nej, det är Kjell Höglund som "svamlat om Lycksalighetens ö".
Personer som vill gjuta nytt liv i gamla myter göre sig icke besvär. Det skall hånas och bespottas.
Urban/ Lenke: ytterst är det väl Atterbom som skrivit om Lycksalighetens ö. Jag plockade med det eftersom Lundell gärna använder sammansättningar som Dödens hav och Ledans timme. Dessutom är väl den gode Ulf den idag verksamme skribent som mest står med rötterna i romantikens konstnärsideal.
Lenke: hånas och bespottas? Är det inte väldigt kitsligt? Jag kan tänka mej betydligt effektivare sätt om avsikten är att håna och bespotta.
Väl skrivet. Du fångar Lundells skrivande. Jag hör flera Lundellåtar i mitt huvud när jag läser.
Men en bok för barn? Det är kanske det som är poängen och anledningen till att vi inte sett till den barnboken på bokhandelsdiskarna.
Ytterst var det väl Rudbeck och Strindberg som skrev om Lycksalighetens ö?
Dr No: huruvida Rudbeck gjort det är mej obekant, men om Strindberg gjort det - vilket han nog har, en svag klocka ringer - så gjorde han det i alla händelser efter Atterbom. Hans sagospel - som dessutom bygger på en folksaga, som väl får säjas vara originalet då - kom 1824. Men som sagt: Rudbeck kan ha varit och pillat på den också, och i så fall var han väl "först".
Kalle: Det var ett försök att göra mig lustig: Rudbeck skrev en bok som hette "Atlantica eller Manheim" på sextonhundratalet när sverige var en stormakt som går ut på att bevisa att atlantis låg i uppsala. Denna har jag så klart inte läst, men Strindbergs novell "de lycksaliges öar" i svenska öden och äventyr tar avstamp i detta självklart geniala verk. Men som vanligt blir det mer snurrigt och rörigt när jag här ska dela med mig av min annars fenomenala humor.
Dr No: jag förstår. Eventuellt.
Ett utdrag ur Kerouacs barnbok ”På dagis” (1959)
Morsan hade lämnat mig, på väg till ett meningslöst jobb på 14:e gatan, och där satt jag nerkissad och tänkte på Dean. Jag tänkte på pappan vi aldrig fann. Och på Dean. Vi skulle dra över till avdelningen Zenbuddhisten för Dean hade sagt att flickorna där hade nått alldeles särskilt mellan benen. Vad kunde det vara? Frukostvagnen kom vaggande genom korridoren som en stor tung Dodge 46:a frustande över prärien i soluppgången. Nånstans grät ett barn, där det fick gråta, och tårarna rullade som vågorna vid New Jersey Turnpike den där kvällen för länge sen då Dean och jag suttit och spanat ut över hela den här jävla kontinenten, och alla meningslösa förväntningar på en framtid som inte fanns. Eller om den fanns nånstans så var det i Denver.
Jag torkade tårarna och tog ett bett i knäckemackan Miss Brown räckte mig. Hon hade det där speciella sättet att knycka på ändan när hon böjde sig ner över mig och det gjorde mig helt yr…o.s.v.
Paj
en helt annan fråga: var hej rymden ett barnprogram?
jag och en kamrat har fört den här diskussionen länge. jag hävdar att det verkligen inte var ett barnprogram eftersom jag onekligen skrattade hur gott som helst. och det skulle kännas bra barnsligt om jag skrattat åt ett barnprogram.
hen å andra sidan hänvisar till att programmet sändes på sk. "barnprogramstid", vilket vore lite lustigt om det nu inte var ett barnprogram.
så, hur var det? är hej rymden ett barnprogram?
tack för bra blogg/tv/radio och allt vad det heter.
hej då.
Emil: 19.00-sloten i SVT är väl snarare avsedd för "unga vuxna", dvs såna som Jan Trolin och Ellinor Persson försökte nå en gång i tiden. Fast deras program Kosmopol gick som bekant på barnprogramstid (16-18).
Förvirringen är total.
Nonsensakuten: slotarna för barn- och ungdomsprogram har skiftat genom åren. På nittitalet satsade Växjö-TV ganska mycket på eftermiddagsteve för kids, antagligen för att möta konkurrensen från MTV. När Hej rymden! sändes 07 var 18-19 barnprogramstid och 19-20 (19.30?) Bobster-tid, dvs för ungdomar/ unga vuxna.
Emil: det är en inte helt enkel fråga att besvara. Programmet beställdes av ungdomsredaktionen sen de sett en pilot som verkligen inte var avsedd som barn- eller ens ungdomsteve. Vi sa redan från början att vi inte ville göra ett barn- eller ens ungdomsprogram utan ett humorprogram, men var beredda på vissa kompromisser gällande referenser och ironier och knark (vi var ganska taggade på att få göra ett teveprogram ö.h.t). Tanken var att ingen skulle avfärda programmet på förhand som ett barnprogram. Vi ville också att SVT skulle lägga en sen repris i veckan, för att kanske nå studenter och andra nattsuddare den vägen.
Vi fick intrycket av att ha SVT med oss på detta. Som så ofta med SVT glömde en mun ganska snart vad en annan hade sagt. Ett tag pratades det t.o.m. om att köra programmet i Barnkanalen och bara där.
Vid det laget hade vi fyllt programmet med en ganska stor dos vuxna grejor (knulla och död och religion och sånt), samtidigt som vi hade slipat bort en viss sorts tilltal som vi för enkelhetens skull kan kalla ironi. Att de som ville lägga serien i Barnkanalen inte hade sett det hela var alltså uppenbart.
Resultatet blev väl att mycket föll mellan stolarna. Sammanfattningsvis var serien dock tänkt som ett icke-målgruppsanpassat humorprogram.
Kan bara säga underbart. Jag skrattade högt genom hela texten.
Skicka en kommentar