Deleted scene: Jag och Bosse Lidén.

I dagarna - som av en slump samtidigt som en biofilm på samma ämne släpps lös - nedkommer jag med boken "Hej bröder - lyssna nu till min historia!" Det är en bok om Cornelis Vreeswijk, eller mer bestämt om några av de över 500 låtar han hann skriva i andningspauserna mellan snedstegen och klavertrampen. Nedan en text som inte riktigt höll måttet för den färdiga boken, men som ändå ger en fingervisning om tonen och ambitionen."JAG OCH BOSSE LIDÉN"
Text och musik: Kris Kristofferson (”Me and Bobby McGee”).
Svensk text: CV.
Utgivningsår: 1974 (lp:n ”Getinghonung”).

Mönstra’ av i Narvik, 30 grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
Hade ganska trevligt, vad jag minns
Och jag plocka’ fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna och konduktören sa,
medan Norrlandståget dundrade fram:

”Är man fri så är man fri – och inget mer med det!
Frihet kostar allt, du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får vi välan se
Hoppas att du får en bra kapten
– bra för dig och bra för Bosse Lidén!"

Inget ord är mer rock’n’roll än ”yeah”. ”She loves you – yeah yeah yeah” (The Beatles). ”Pressure pressure I got pressure, oh yeah, oh yeah, oh yeah” (The Kinks). ”Yeah, yeah, I wanna be black” (Lou Reed). ”Yeah, yeah, yeah, do the Harlem Shuffle” (Rolling Stones m.fl.). ”Run away run away from the pain – yeah yeah yeah yeah yeah” (Aerosmith). ”Jah live, children, yeah” (Bob Marley). ”We say yeah!” (Hep Stars).

För att bestå av en stavelse och fyra bokstäver, varav tre vokaler, är det ett sällsynt uttrycksfullt ord. Beroende på sammanhang kan det uttrycka vad håken som helst: njutning, tillfredsställelse, otillfredsställelse, kåthet, aggression, hat. I extrema fall betyder det dessutom just vad det betyder: ”ja”. Inte minst är det effektivt utfyllnadsljud om man behöver ett läte för rytmens skull.

Alla svenskspråkiga rockskalder har dock tvingats konstatera samma sak: ”yeah” funkar inte på svenska. Svenskan är ett bra språk för att göra sammansatta ord (”bombhögern”, ”gråsosse”, ”soppatorsk”, ”skomakarlåda”) eller konstruera adjektiv av substantiv (dagens skånska förskolebarn kallar positiva saker för ”ägiga” eftersom de ”äger”, det vill säja vinner/dominerar), men det är inget vidare känslospråk.

Folk som gillar att prata om nationalsjälar kan säkert breda ut sej om varför det förhåller sej så; jag nöjer mej med att konstatera att svenskan fattas relevanta synonymer till ”yeah”. Fraser som på amerikanska låter sexuellt desperata – ”a-bop-bop-a-loom-op a-lop-bop-boom” – låter som dagisramsor på ärans och hjältarnas språk.

I början av 1990-talet packade rockikonen och kajalkungen Joakim Thåström sina fuzzboxar och drog till Amsterdam för att göra olyssningsbar industrirock på engelska. I en intervju uttryckte han nåt som nästan liknade glädje – i Thåströms värld är glädje inget man stoltserar med – över att äntligen få sjunga ”yeah”. Avundsjukt hade han noterat hur Borlängebandet Sator, som gjorde tungrock på dalaengelska, alltid kunde bränna iväg ett ”yeah” och injicera låtarna med Rock.

På rak arm kommer jag bara på två svenskspråkiga artister som testat att faktiskt använda ”yeah” i ett svenskspråkigt sammanhang. Den ena är mjukpopparen Martin, kallad ”Rymdrakets-Martin” efter en av sina minor hits, som fick en fjärdeplacering med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow” i Melodifestivalen 1999. Den andre är Cornelis Vreeswijk, som aldrig dristade sej att slänga in ett nonchalant ”yeah” i utrymmet mellan två strofer.

Frågar ni mej så lyckades Cornelis bättre. Cornelis hade en förmåga att få sina poser att inte låta som poser, som om ”yeah” var det naturligaste ordet i världen för en svensk holländare. I ”Jag och Bosse Lidén” petar han inte bara in ”yeah”. Han använder också ”wow”, ”oh”, ”mmmmmm” och ”nynnynnynny”. En språkmedveten man som Cornelis Vreeswijk använde troligen inte de ljuden av en slump. Det var de orden som behövdes för att uttrycka just det där just då.

Nu ska det säjas att låten ju bygger på singer/songwritern Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee”. Det americanakryddade countryblueskompet inbjöd säkert naturligt till häftigare bluesexcesser än vanligt. I bakhuvudet torde Cornelis, som alla andra, haft Janis Joplins inlevelsefulla tolkning, med ett närmast epileptiskt wail-parti som crescendo.

Men poängen är att det funkade. ”Yeah” gifte sej lika bra med ”Narvik” och ”Kiruna” som med ”New Orleans” och ”Kentucky coal mines”.

På ett sätt är det fullt logiskt. Cornelis kunde få rader som ”törhända ni jagar standard” eller ”lilla söta hönan Agda/ hon blev blåst på ovansagda” att låta nästan naturliga. Då vore det väl håken om han inte kunde blåsa liv i också den banalaste av bluesklichéer.

”Jag och Bosse Lidén” är ytterligare ett exempel på Cornelis självklara sätt att stöpa om andras ord till sina egna. Kristoffersons original utspelar sej – naturligtvis – i USA och beskriver en av de där planlösa rastlösa resorna över kontinenten som amerikaner är så övermåttan förtjusta i. Huckleberry Finns flotte längs Mississippi, Woody Guthries tågluffande genom det arbetande USA, Sal Paradises påtända biltripp i ”On the Road”, Peter Fonda och Dennis Hopper bakom toklånga framgafflar i ”Easy Rider” – allt är skärvor i en stor mosaik om Det Drömda Landet.

Sverige, som visserligen är ett stort land för att vara så litet, lämpar sej inte riktigt som spelplats för dylika storslagna berättelser. Burt Bacharachs och Hal Davids mäktiga ”24 hours from Tulsa”, om en långtradarchaufför som hamnar på erotiska irrvägar på väg hem till sin älskade, blev på svenska ”15 minuter från Eslöv”. Långtradaren blev en moped. Dusty Springfield blev Östen Warnerbring.

Det är med andra ord inte helt smidigt att översätta den amerikanska mytologin till svenska. Det visar också det första försöket som gjordes att klä Kristoffersons ord i svensk språkdräkt. Lalla Hansson gjorde ”Anna och mej” 1971 och valde att låta berättelsen stanna kvar i USA (även om de i andra versen gör en lika hastig som oväntad avstickare till Tokyo):

Stack iväg från ingenting, sökte mej ett mål
klädd i skjorta, jacka och ett par jeans
Anna fann en gammal båt och i grevens tid
tog oss ända ner till New Orleans
Jag tog upp ett munspel ur min tomma, slitna ficka
och blåste trött när Anna sjöng en blues
Och en vindpust blåste, vissla skönt
och Anna klappa takt
Vi kunde snart var låt som folk på båten sjöng

Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mejLalla Hansson var en av alla dessa halvunga män med gitarr som drev runt i det svenska musiklivets sjuttital, släpande på en ryggsäck med ljumma Löwenbräu och Dylanideal. ”Anna och mej” är ingen dålig text, men heller ingen bra. Bluesromantiken, New Orleans-båten och den märkliga meningsbyggnaden ger mej samma associationer som Carl Johan De Geers parodiska kioskdeckartitel – ”Kyss mig dödligt”.

Hansson var gissningsvis så marinerad i uramerikansk rockmytologi att berättelsen för honom kändes fullt naturlig, men fortfarande känns texten som en översättning och ingen tolkning. Och har man ett munspel i fickan så är inte fickan tom.

Och som översättning är den fortfarande inte tillfredsställande: ”Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting” betyder inte samma sak som ”Freedom’s just another word for nothing left to lose”.

Vreeswijk gjorde istället resan till en Taubeartad sjömanssång som ligger närmare en svensk tradition. Trettigradig kyla i sandaler låter som klassiskt sjömansskryt. I Vreeswijks andra vers far berättaren från Malmö till Brasilien, blir av med passet ”i någon konstig stad” och hittar kompisen Bosse av en slump på en bar i S:t Louis. Den osannolika berättelsen ekar av Fritiof Anderssons skroderande om hur han blivit ”held up i Kina”, ”rånad i Shanghai”, ”suttit hos pirater uti pant” och gift sej med ”dottern till mördaren Fu Wai”.

”Är man fri så är man fri och inget mer med det” är visserligen inte Cornelis största ögonblick som textmakare – jag har läst raden tretti gånger på raken och kan fortfarande inte se att den har några poetiska dubbeltydigheter – men vittnar i alla fall om en självständighet gentemot originalet.

Sen kan man ha diverse invändningar mot själva begreppet ”frihet”, som återkommer som ett mantra i den anspråksfullare rocklyriken och inte minst är ett av Ulf Lundells favoritord (hans roman ”Friheten” tar 797 sidor i anspråk). Ganska många män som förläst sej på Hemingway och Kerouac har lovsjungit friheten.

Att vara fri har betytt att stå utanför de borgerliga konventionerna, att tänka större än det förkättrade etablissemanget, att vara oberoende, rebell och outsider. I praktiken har det ofta inneburit ”fri att bedra min fru”, ”fri att ta en måndagsblecka” och ”fri att inte ta ansvar för ungarna”.

Frihet kostar för all del allt du har, min vän. Den brukar också kosta rätt mycket av vad din omgivning har.