Nämen ser man på! En man med ett skägg tokar till det med en tävling igen!

Minnesgoda följare av bloggen minns väl den succétävling som förgyllde allas våra liv häromåret. Nu är det baske mej dags igen!

För tillfället jobbar undertecknad som frågekonstruktör på ett kommande quizprogram i teve - ibland vaknar man liksom bara upp och hittar sej själv på ett helt annat ställe än man tänkte sej - och håller därför ständigt ögon och öron öppna efter allt som kan formuleras om till frågesport/besserwisseri.

Döm därför om min glädje när jag i sista stund lyckades rädda Gösta Knutssons 500 fyndiga frågor från 1943 ur en container. Knutsson är ju svensk frågesports grand old man. När han inte skrev om Rickard från Rickomberga, Laban från Observatorieparken, Murre från Skogstibble och andra ohippa katter, skapade han för gamla Radiotjänst den seglivade frågesporten Vem vet vad?

Det var där Ejnar Haglund - "mannen som vet allt" - blev rikskändis genom att just veta allt. Sommartid släpade Knutsson förstås runt honom i svenska folkparker - dåförtiden var ju etermedia främst en trapets för den verkligt viktiga arenan folkparken - och lät honom svara på frågor från ett papper.

Och bland Knutssons femhundra fyndiga frågor har jag nu plockat ut ett tiotal. Jag vill varna för att några frågor är väldigt fyndiga. Som boken är från 1943 kan en del också ha blivit inaktuella.

Frågorna publiceras på exakt den här webbplatsen exakt klockan 12.00 imorron tisdag. Den som först mejlar rätt svar till lagomtjock@yahoo.se får ett mycket fint pris:Ja, det är en tjock lunta om svensk nyhetsmedias historia under 1900-talet. Ärligen snodd från en hylla på SVT (och ja, jag har flera ex).

P.S. Nej, jag kanske inte kommer att ha nån nytta av just de här frågorna i mitt aktuella jobb. Där är målgruppen elvaåringar.

Interiörer från ett skäggigt hem 2.

Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet. Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: "Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!"

Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.

Avdelningen Fisk I Burk.

Det här är ju egentligen för bra för att vara sant. Är konservtillverkarna medvetna om den framlidne monarkens sexuella preferenser och dubbeltydigheten i ordet? Är skämtet medvetet?

Nåt jag bara förutsätter är en finurlig titel.

Jag känner ju igen symptomen på en finurlig titel. Jag vet att den ska syfta antingen på författarens namn (Lex Gösta Bernhards saga) eller profession (Lex Gunilla Pontén och Tyg och otyg) och allra helst referera till en gammal anekdot eller boktitel (Lex Charlie Norman och Musikant med brutet gehör).

Jag förutsätter att boxaren Åsa Sandells levnadssaga syftar på nån sportterm som hon leker lite underfundigt med. Men jag hajar verkligen nada. Döljer sej en annan finurlighet här än den uppenbara - att vi får följa med in bakom hennes gard à la bakom kulisserna - som jag ärligt talat inte tycker är så himla finurlig, så upplys mej gärna.

Tack för övrigt till Tobias för a) tipset och b) bryderierna.

Malmö 2.

Den här såg mina söner och jag när vi idag var ute och fingick i den koldioxidmättade luften vid Värnhemstorget, Malmös ansikte/ändtarmsöppning mot världen.

Jag gissar att mer än en patrullbyling har kört förbi den och sagt till sin kollega: "Den där ska vi kanske hålla korpgluggarna på".

I Eslöv såg jag för några decennier sen en sämre begagnad Taunus som det stod "PÅLLIS" på. Det tyckte jag var roligt. Inspirerad av det skrev jag in en bil med just "TJUV"-texten i manuset till teveserien "Häktet". Det kom aldrig med i slutresultatet. Troligen tyckte nån på rekvisitaavdelningen att det tangerade det överdrivna. Tokiga saker händer ju aldrig i verkligheten och särskilt inte inom den kriminella världen.

Gubbhyllan 3: Henning Sjöström.

En man känd från dessa spalter, nu presenterad muntligen. Jag vet inte om det är till min för- eller nackdel men gissar vad alla andra tycker. Jag har naturligtvis ingen aning om hur man embeddar så klicka på den här länken. Så får mina kamrater lite av den uppmärksamhet de så mycket trängtar efter också.

På förekommen fråga: övriga gubbhyllor hänger här.

Människor som gått till överdrift: John Curtis Holmes (del 1).

Någon gång i prepuberteten får pojkar lära sej att det är väldigt viktigt att ha ett rejält stycke kött i grenen. Andra pojkar hjälper en gärna till insikten, ofta de pojkarna som råkat pubertera något tidigare eller som inte går i ens klass och alltså inte har nån anledning att visa vad de själva besitter.

Får man tro dessa pojkar – vilket det inte finns några synbara skäl att göra; samma figurer brukar också hävda att matteläraren är pedofil – frågar jordens damer inte efter något annat än centimeterantal när de väljer sina partners.

Pojkarna i fråga får en del uppbackning också av expertisen. Kändissexologen Malena Ivarsson, känd för åttitalets tevepublik via teveproduktionerna Sköna söndag (ett "kvinnomagasin", som alltså handlade om flärd, krukväxter, stickning och G-punkten) och Fräcka fredag (ett erotikmagasin, som alltså innehöll en dekor bestående av tygkukar samt en levande haremseunuck, och som gästades av sin tids sexkändisar, bl.a. den italienska porrstjärnan/ parlamentsledamoten Cicciolina och barnprogramsfiguren Ulla-Bella), får ofta frågan i sina rådgivningsspalter.

Malenas återkommande svar är att nej, längden har ingen betydelse – det hänger på tjockleken.

Vilket säkert är lugnande för dem med penisar formade som snusdosor, och inte ett dugg lugnande för nån annan.

En SIFO-undersökning 2008 visade dock att för merparten av svenska kvinnor är styvnaden viktigare än storleken. Det vill säja att merparten av svenska kvinnor greppat penetrationens förutsättningar. Ett statistiskt faktum jag inte riktigt vet vad man ska göra med, är att en specifik grupp kvinnor svarade att mängden lem trots allt är viktigare än att den alls fungerar: kristdemokrater.

29 procent av de kristdemokratiska kvinnorna framhåller storleken, endast 28 procent hårdheten. Bland övriga kvinnor håller 8 procent på storlek och 53 på hårdhet (AB 7/2 2008).Frågan om verktygets storlek har sysselsatt noblare figurer än både högstadiekids, Malena och högerkristna. Om den engelske kungen Karl II (1630-1685, till höger på bilden) diktade en samtida lord, givetvis på ett mycket förfinat och höviskt sätt:

Ej blir hans höga lusta alltför ansträngd
Hans spira är ju av precis hans kuklängd

(Spiran till vänster på bilden.)

Så blev Karl II också far till fjorton barn. Eller rättare sagt: han erkände faderskap till fjorton barn. Dock råkade han aldrig befrukta just sin egen hustru, Katarina av Braganza. Allt sköttes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.

Eventuellt ska man dock ta uppgiften om Karl II:s mandom med en nypa salt. Den kom från hans älskarinna Barbara Villain av Castlemaine, som verkar ha haft en viss fixering vid just penisar. När mumien efter en trehundra år gammal biskop hittades och uppvisades i London, bad hon att få vara ensam med liket. Kyrkvaktmästaren kunde därefter konstatera att det nu satt bitmärken där biskopsstaven fordom suttit. (Allt utfördes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.)

... nu inser jag att jag skrivit nån spaltmeter utan att komma till saken, det vill säja John Holmes sak. Det blir lätt så när ämnet engagerar. Vi återkommer till porrens svar på Ulf Brunnberg när tid (och inte minst plats!) finnes.

Kändisbarnsnamnen från helvetet.

Många hävdar att trenden bland celebriteter att döpa sina barn till nånting wacko-jacko-bisarrt startade när Lena Ph och Måns Herngren kungjorde att de döpt sin förstfödda till Noa Månfare.

Därvid utbröt ett krig inom pop- och kulturnomenklaturan som resulterade i påhitt som Lev (Ola och Noomi Rapace), Caspar, Marcel och Fabius (Horace och Ebba-Witt), Janne Spike och Ove Mart (Uusma-Schyfferts), Dino, Lucia, Jackson och Diana (Haags), Viggo Linblå (Regina Lund), Lexus (Petter), Cosmo (Di Leva), Kid, Texas och Sindy (Sofia Wistam), Figaro (Gert Fylking), Oderia (Cecilia Frode) och Genova och Tristan (Thåström).

Detta var dock inget som startade på det ironiska nittitalet. Människor med konstnärssjälar har alltid velat manifestera sitt konstnärskap genom sina barns status i skolan. 1968 tyckte trumpetaren Don Cherry och tygkonstnären Moki Karlsson att deras nyfödde blinkade och gav honom därför namnet Eagle-Eye. Barnboksparet Thomas och Anna-Clara Tidholm tittade på Europakartan och döpte sonen till Po.

Och ytterligare några år därinnan ville Per Oscarsson stadfästa sin excentritet genom att ge sin grabb ett efternamn i förnamn: Boman Oscarsson föddes 1960.

Men trådarna går längre bak i historien än så. Kaninmålaren Bruno Liljefors odlade, som svenska naturromantiker gärna gör, en romantik för det fornnordiska (Lundell köpte sej till exempel en runsten under sina blötaste år på åttitalet). Efter att ha levererat säd till Birgitta, Signe, Blanka, Håkan, Barbro och Staffan (= ordinära namn) ville han inpränta sitt blotintresse i sin sistfödde genom att förära honom namnet Lindorm.

Vilket är a) ett mytiskt sagomonster, b) en visa av ett par götiska nationalromantiker på 1800-talet och c) ett efternamn (Per-Erik Lindorm var känd för sina kluriga frågesportfrågor i radio och sin rejäla kroppshydda). Men det är baske mej inget man nånsin kommer att känna sej naturlig med att säja till sin älskade eller pokerpolare.

Var redo! Alltid redo! Närsomhelst kommer en tjyvaktig zigenare!

"Människor som gått till överdrift" - sequel till "Människor det varit synd om", prequel till "Människor som har haft fel" - är i princip färdig. Tro det eller ej, men det visade sej när formgivaren satt texten att den var 25 sidor för tjock. Va? Har jag, Kalle Lind, skrivit för många ord? Nu blir jag alldeles förvirrad! Jag som har haikun som referenspunkt för varje text jag skriver!

Jag har därför tvingats gallra. Troligen ryker ett långt citat ur "Scouting for boys", Baden-Powells bästsäljande skrift som lagt grunden till bland annat kung Carl-Gustaf "Mowgli" Bernadottes personliga moral.

Baden-Powell grundade som bekant scoutrörelsen på ett märkligt misch-masch av zuluromantik, skogspromenader, Skattkammarön, kvinnofobi, patriotism, krigsreferenser och hurtighet. Jag har skrivit ett kapitel om honom och hans överdrivna rädsla för sina genitalier (en typisk teaser: nog måste väl någon av er nu beställa boken för att få kläm på vad jag menar?).

Följande uppbyggliga, något kortade men i övrigt korrekt citerade, stycke från Scouting for boys (1943 års svenska upplaga), lyfte jag med gråt i halsen ut ur manus denna förmiddag. Som tur är funkar bloggar som jättelika digitala slasktrattar.MORDET I ELSDON
Sedelärande historia ur ”Scouting for boys”, berättad av Sir Robert Baden-Powell.

För många år sen begicks ett rått mord i norra England, och mördaren infångades, dömdes och hängdes först och främst tack vare en vallpojkes scoutmässiga uppträdande.

Förtrogenhet med naturen. Pojken, som hette Robert Hindmarsch, hade varit uppe på heden och vallat sina får. När han var på väg hem genom en vild och ödslig bergstrakt, gick han förbi en luffare, som satt på marken med benen utsträckta mot honom och åt.

Iakttagelseförmåga. När pojken gick förbi, lade han märke till mannens utseende och särskilt de ovanliga stiften i hans skosulor.

Slutledningsförmåga. När pojken närmade sig hemmet och hade ungefär 8 à 9 km kvar, kom han till en stuga, där man funnit en gammal kvinna mördad. En folkhop hade samlats utanför, och man gissade på vem gärningsmannen kunde vara. Misstankarna riktades mot tre eller fyra zigenare, som strök omkring i trakten och stal och misstänkte genast, att denne haft något med mordet att göra.

Ridderlighet. Eftersom en gammal, värnlös kvinna blivit mördad reste sig pojkens ridderlighet upp mot mördaren, vem det än var.

Mod, självdisciplin och villighet. Fastän pojken förstod, att mördarens vänner kanske skulle döda honom, om han talade om vad han visste, sköt han åsido tanken på fara, gick genast till polisen och berättade om fotspåren i trädgården och var de kunde finna mannen, om de skyndade sig.

Hälsa och styrka. Luffaren hade lyckats osedd (med undantag för pojken) komma så långt bort från mordplatsen, att han trodde sig säker. Han kunde aldrig drömma om, att pojken skulle gå den långa vägen till mordplatsen och sedan vända tillbaka med polisen. Han brydde sig därför inte alls om att vara försiktig.

Men pojken var en kraftig höglandspojke. Han tillryggalade vägen lekande lätt, och man fann och infångade luffaren utan svårighet.

Mannen var zigenare och hette Willie Winter. Han rannsakades, dömdes skyldig och hängdes i Newcastle. Den döda kroppen hängdes sedan i en galge nära platsen för mordet som det brukades på den tiden, och galgen står kvar där än idag. Två zigenare, som var hans medbrottslingaroch hade en del tjuvgods i sin ägo, blev också tagna. Även de hängdes i Newcastle.

Gott hjärtelag. Men när pojken såg mördarens kropp dingla i galgen, greps han av sorg över att ha varit orsak till en människas död.

Livräddning. Emellertid skickade domaren efter honom och lyckönskade honom till vad han hade uträttat för ortsbefolkningen – antagligen hade han räddat flera människoliv – genom att befria dem från en farlig förbrytare.

Föredöme. Pojken gjorde alltså vad en scout bör göra utan att någon lärt honom det.

Han hade väl knappast kunnat drömma om, att det han gjorde helt självmant, många år efteråt skulle framhållas för andra pojkar som ett exempel på, hur man gör sin plikt.

Så sorgligt.

Man trodde ju att han kunde överleva på royalties. Den där Meryl Streep-musikalen gick väl bra? Annars borde ju Björn kunna låna honom nån överbliven mille.

Paj åt hungrig haj.

Går man in i SVT-arkivets sökbas (vilket man kan göra om man jobbar på Sveriges Radio, vilket är ett bidragande skäl att jag gör just det) kan man hitta alla program som nånsin gjorts av och sänts i Sveriges Television. Själv sitter jag ofta som vargen i en Tex Avery-film med ögonen spretande ur hålorna och underkäken i knäet och dreglar över saker jag omedelbart känner att jag måste få se innan jag dör.

Problemet är att en massa program inte finns på vhs utan måste ses i olika sorters filmprojektorer som jag inte har tillgång till och som jag omöjligt kan övertala Sveriges Radio - som metodiskt gjort sej av med grammofoner och rullbandspelare - att införskaffa.

Jag får alltså nöja mej med att läsa de utförliga, men ändå märkligt neutrala, programbeskrivningarna. Det är många gånger en fröjd bara det.

20 maj 1968 - Året Då Margareta Garpe Intog Kårhuset - sändes barnprogrammet "Paj åt hungrig haj". Det gjordes av Gunila Ambjörnson, för mej mest känd som en av hjärnorna bakom Ville, Valle & Viktor (och för att hon fattas ett l i sitt förnamn), och Carin Mannheimer, känd för att ha gjort knäckebröd till teveteater och vunnit folkets hjärtan på köpet.

Utan att ha sett programmet vågar jag påstå att det var så kallat vänstervridet.

Enligt arkivet inleds det med "Barn, och skådespelarna Kent Andersson och Ingwar Hirdwall" - vid tillfället anställda på Göteborgs stadsteater a.k.a. Pekingoperan, där de varit med och utvecklat de samhällskritiska gruppjäserna Sandlådan, Flotten, Hemmet och Tillståndet.

Beskrivningen fortsätter:

Barn leker med dockor, frimärken, klättrar i träd. Gatuupploppsbilder ur Akt. 19580904, Akt. 19660606. Barnen gör demonstrationsplakat. Barnen intervjuas om vad demonstration är. l:a maj demonstration ur Akt. 19670501. Pojke leker i sandlåda. Barnen fortsätter göra plakat och intervjuas om vad de vet om Sverige.

Programmet ger intrycket av att vara associativt berättat och redigerat. Demonstrationsbilderna som verkar ha dykt upp från ingenstans övergår i Hasse Alfredsons Blommig falukorv-visa, illustrerad "med pojke som tackar nej till olika maträtter hans mamma serverar, han får falukorvring med majblommor nerstuckna".

Från temat mat och - gissar jag - västvärldens kräsenhet - glider ämnet över på fördelningspolitik:

Barnen int. om fattiga och rika länder. Kent Andersson och Ingwar Hirdwall illustrerar vad som inte år jämlikhet. Kent Andersson rider på Ingvar Hirdwall. 'Ryttaren' sätter sig vid bord och dricker och äter gott och 'hästen' får ingenting. Stillbilds -montage, olika barn över hela världen. Barnen demonstrerar på Göta-platsen med sina plakat (ljudet: Internationalen).

Och sen är avsnittet slut.

Det verkar på ett vis ha varit ett ganska inspirerat program med sin collageaktiga stil, fjärran från andra likstela barnsändningar med svartvita foton av mögelhus, entoniga berättare och kinesiska tvärflöjter på ljudbandet. På ett annat vis kan väl ingen anklaga det för saklighet och objektivitet.

I sextitalets slut och sjuttitalets början pratades det mycket om statstelevisionens påstådda vänstervridning. Det är svårt att hitta motargument när man rotar i vad som faktiskt visades: det var röda tider, åtminstone på barnprogramsidan. Sen kan man alltid hävda att public service i och med det utgjorde en motvikt till de borgerliga idéer som uttrycktes i de flesta pappersmedia.

Men ett faktum är ofrånkomligt: dåförtiden hade staten monopol på etermedia. Jag kan som sagt förstå högerfolk som irriterade sej.

Ohämmad reklam för ett idiotprojekt.

Jag har en vän som inte är klok. Han ser, enligt en annan vän, ut som hela Ramones på en gång. Istället för att skaffa sej ett hederligt knäck driver han en gratistidning i Ystad om obskyr pop, bortglömda filmer och Jonas Hallbergs senaste funderingar (och jepp, de kretsar ganska ofta kring retorik).

Det är naturligtvis inget man blir fet på. Mycket riktigt är karln mager som en trana.

Han är en så kallad Eldsjäl. Han lyckas få upptagna och eftertraktade individer att ta av sin dyrbara tid för att jobba gratis åt honom. Är han sugen på att publicera texter av Noam Chomsky så mejlar han Noam Chomsky och får naturligtvis ja. Vill han förbättra formen på tidningen hör han naturligtvis av sej till HC och Eric Ericson, stjärnskotten i den branschen.

Karln heter Lars Yngve - ett namn helt i linje med resten av människan. Tidningen heter Nya Upplagan och finns - för er som inte orkar ta er till ICA i Brösarp eller till bagaren i Enskede som är det enda upphämtningsstället i 08-regionen - numera också på nätet.

Bland pennfäktarna hittar man, förutom Hallberg och Chomsky, Bono, Iben Hjejle, Susanna Alakoski, Jonas Jonasson
(bob hund), Sanna Persson-Halapi, Martin Kristenson (Kapten Stofil) och - som löken på laxen, smutsen på fönstret, fläcken på kashmirtröjan - Kalle Lind.

Avdelningen Bisarra Censuringrepp del 2: det påhittade menstruella blodet.

I den senaste i den långa raden av hela-historien-om-Monty-Python-intervjuer – dvd-boxen ”Almost the truth – The Lawyer´s cut” – får vi åter igen anekdoterna, skrönorna, påståendena som raskt blir motsagda av nån annan. Det är en fröjd att titta på brittiska välformulerade gentlemen med de grå tinningarnas charm som lägger ut texten om silly walks och dead parrots.

Jag har hört allt men hör det gärna igen. Jag gillar att notera hur Monty Python för John Cleese har varit ömsom en boja och ömsom en trampolin, för Terry Jones själva meningen med livet och för Eric Idle några glada struttiga minnen från en påtagligt flydd ungdom.

De mest fascinerande anekdoterna handlar om censur. Särskilt Terrierna Jones och Gilliam hade uppenbara auktoritetsproblem och slogs med näbbar och klor för varje deciliter blod och varje sexuell antydan. Graham Chapman listar sina hobbies i "The All-England Summarize Proust Competition"-sketchen: "golf, strangle small animals and masturbation".

BBC drev igenom att masturbationen klipptes bort, Python-pojkarna var uppe på nåt kontor och argumenterade för att alla – inkluderat BBC-chefen själv – masturberade, och Terry Jones har plockat de poänger han kunnat på att masturberandet snöptes men djurstrypandet blev kvar.Den bästa anekdoten är den om den famösa ”wee wee”-sketchen. En sketch som jag tror skrevs av Eric Idle och som de obstinata Jones och Gilliam snabbt var framme och slogs för gentemot de förtorkade imbecilla kostymerna på BBC, alltmedan John Cleese alldeles uppenbart backstabbade sketchen genom att ta censorernas parti eftersom han tyckte det hela var barnsligt.

Det var det naturligtvis också. Sketchen går ut på att två män provar vin. Den ene tar en klunk, sköljer runt den på Bengt Frithiofson-manér mellan kinderna och gör en lång gissning utifrån bouquet och arom. Den andre svarar "no, it´s wee wee". Den ene tar en ny klunk ur ett nytt glas, smackar lite extra, gissar på Chardonnay – den andra svarar "no, it´s wee wee". And so on.

Ja, ni fattar galoppen. För gamla Python-fans är den legendomspunnen på samma sätt som det där avsnittet av "Tårtan" där Janos och Hilding börjar smiska Frasse med kavlar på den uppstoppade baken och alla tre upptäcker att de gillar det – ett avsnitt som lär ha spelats in men aldrig sänts.

Wee wee-sketchen lär också ha spelats in men klippts bort. Jag har själv aldrig sett den och inte ens i den enorma floran av best ofs och completes och ultimates har jag noterat den. Av berättelserna att döma var det en inspelad sketch och inte ett manus som BBC-bossarna bråkade om.

Antagligen är den bättre som legend. Jag gillar den upproriska buspojksglimten som tänds i Terry Gilliams ögon när han förklarar exakt hur dumma i huvet mellancheferna var. Ett av glasen de båda vinprovarna drack ur innehöll rosévin – enligt en lika generad som indignerad gatekeeper på den stora public service-kolossen betydde det "menstrual urine". Och det var sannerligen ingenting BBC stod bakom!

På samma vis tolkade de ett avhugget ben i en makaber läkarsketch som en avhuggen penis. Vilket så klart säjer en del om vilka vanföreställningar den viktorianska sexualrädslan kan leda till.

Och i vanlig ordning kan vi konstatera att censor aldrig har varit nåt hedervärt och respektingivande yrke. Bland de egenskaper som krävts – tråkighet, oförståelse och förnekande av andras sanningar – har man påfallande ofta kunnat addera också synnerligen sjuk fantasi.

Benny Anderssons hobbies.

Benny Andersson började som organist i Hep Stars. Sen fick han skyhöga skatteskulder och togs om hand av Stikkan Anderssons fru Gudrun, som sanerade hans ekonomi. På Stikkans Polar hittade han en kille som spelat i det halvhippa Hootenanny Singers och haft hittar som "Omkring tiggaren i Loussa" och "Ring ring - här är Svensktoppsjuryn" (mel. Maxwell´s silver hammer).

De började skriva låtar ihop - "Hej clown", "Partaj aj aj", you name it - och ligga med ett par schlagerstjärnor och rätt vad det var så hade de bisarrt mycket pengar och var älskade av alla jordens människor, särskilt bögar och australiensare, dock ej av svenska proggmusiker.

Efter ABBA har Björn & Benny febrilt letat efter nya saker att fördriva tiden med. Först köpte de upp sej på Monark ihop med abborna, men skilsmässotrasslet gjorde det inte roligare att engagera sej i nåt så rasande osexigt som en cykelfabrik.

Så småningom tog Björn klart och tydligt ställning mot religionens inflytande på samhällsdebatten, medan Benny gav en miljon till Gudrun Schyman - och vi kan bara gissa hur häpna deras gamla antagonister inom vänstermusikrörelsen blev.

Men i övrigt verkar Björn främst ha valt det behagliga livet. Rapporter från honom handlar mest om hur han vill exploatera nån gotlandsö och undvika skatt. Då och då kallar Benny in honom för att skriva texter till de melodier Benny totat ihop medan Björn legat i solstolen.

Benny är, tror jag, den rastlöse. Likt Elvis Costello kastar han sej mellan de musikaliska genrerna: folkmusik med Orsa spelmän, nån annan sorts folkmusik med BAO, nån tredje sorts folkmusik i Kristina från Duvemåla.

Men Benny är inte nöjd där. Han vill mer än klia klaveret. För några år sen köpte han ett ruckel vid Mariatorget i Stockholm och rustade upp det till ett mondänmysigt hotell med showsalong. Det heter Rival. Jag var där i helgen och såg en show: Kvarteret Skatan. Det som gjorde mest intryck på mej var kanske det här dörrhandtaget:När det blev upptaget såg det ut så här:Det är ju hur cool som helst! Istället för att visa med en liten grej ovanför handtaget så visar man i själva handtaget huruvida det är upptaget!

Jag vill gärna föreställa mej att detta är Benny Anderssons personliga bidrag till inredningen. Jag tänker mej att han utarbetat handtagsidén tillsammans med sin fru, Mona (odödliggjord genom "Födelsedagsvals till Mona" med Kalle Moraeus birfilare). Jag föreställer mej att Benny fått en ingivelse när han stått och ryckt i mugghandtaget medan Mona suttit på insidan, eftersom åldern har gjort Benny något skumögd och han inte längre kan skilja rött från vitt ordentligt.

Det finns nåt fint med par som inte bara dricker vin och ser på teve tillsammans. Måns Herngren och Lena Ph konstruerade ett popbrädspel, Silvia gav häromsistens ut en bönbok (ja, det är lika bisarrt som det låter) som illustrerades med Hans Majestäts egna fotografier.

Jag vill gärna tänka mej att Benny och Mona har suttit tillsammans under höstkvällarna och stillsamt men engagerat resonerat sej fram till hur man kan piffa upp den där klassiska men oundvikliga toalettdörren. Jag vill tro att Mona plötsligt stannat upp i samtalet - "men vänta Benny! Så här kan man kanske göra!" - och så har hon rafsat åt sej en serviett och skissat upp - kanske inspirerat av nåt resorthotell på Madeira som hon och Benny flytt till under kulna vintermånader - ett genomskinligt plasthandtag med lampor i.

Och så har Benny sagt: "Mona! Du är ett geni! Du borde ha Nobelpriset!"

Och så har Mona sagt: "Äsch! Jag är ju bara en okänd figur som ingen riktigt känner till, men som i alla fall har fått min egen födelsedagsvals ..."

Och så har de fortsatt dricka te i stillhet medan Benny då och då har skrattat till vid tanken på en så enkel men ändå så genial konstruktion. Där och då har Benny förstått varför han dumpade Agnetha - eller om det nu var Anni-Frid - för en påfallande anonym och okänd kvinna.

Så tänker jag mej att det gick till. Jag har naturligtvis ingen som helst täckning för det resonemanget.

Med namns nämnande.

Min redaktör - och ja, jag gillar att hänvisa till min redaktör, mina förläggare eller min urolog, det ger mej en känsla av ägande - Erika Feldt bekände häromsistens att hon gärna hade sett sitt namn användas på en romanfigur. Det lät som samma slags dröm som jaget i "High fidelity" när, att nämnas i tacklistan på ett skivomslag, helst under ett internt smeknamn.

Själv har jag bränt mej några gånger i just det fältet och har därför inga avsikter att sätta fjutt på de eldarna igen. En gång skapade jag och Valle Westesson en radiofigur som pratade lundensiska (det vill säja skånska med tungspets-r) och representerade en typisk medelklassgymnasistrebell av den typ som tycker att t-tröjan "Den som har flest prylar när han dör vinner" är spot on och att nycirkus är både fräckt och tänkvärt.

Namnet Kenneth Ahlborn dök upp, trodde vi, från ingenstans: Kenneth lät väl lagom mesigt och Ahlborn heter en väninna till oss.

Först några veckor senare landade min blick på en bok i hyllan. Och sen på en bok till. Och sen på ytterligare en bok. Det visade sej att Kenneth Ahlborn, tillsammans med sin (gissar jag) polare Urban Nilmander, gett ut en handfull titlar med femti- och sextitalspopkulturkuriosa: stockholmsmods, omslag från Wahlströms ungdomsdeckare, Charlie Boods sportserier, Lasse O´Månssons bästa nonsensprosa, Bengt H Malmqvists skivomslagsfoton.

Namnet hade alltså slunkit in i medvetandet bakvägen. Figuren Kenneth Ahlborn har ju ingenting med författaren Ahlborn att göra.

Jag gillar naturligtvis den autentiske Kenneth Ahlborns livsgärning. Jag hör till dem som till och med kallar det han gjort Viktigt. Åtminstone lika Viktigt som vilket annat dokumenterande av mänsklig aktivitet som helst.

Därför smärtade det mej en smula när en P3-chef flera år efter de där tre-fyra Kenneth Ahlborn-sketcherna hörde av sej och undrade om det var okej att hon lät plocka bort dem från nätet. Den riktige Kenneth Ahlborn var nämligen sur. Minns jag saken rätt jobbade han nånstans som lärare och hans elever hade retat honom.

Smärtan hade väl främst sitt upphov i att vi så oavsiktligt retat nån, och dessutom nån som jag uppriktigt respekterade. Så mycket energi som jag har lagt på att avsiktligt reta folk - både såna jag gillar och såna jag ställer mej helt likgiltig inför - och så träffar man bara rätt när man för ett litet kort miniögonblick kopplar ifrån namnindikatorn i vänster hjärnhalva.

Jag svor en dyr och helig ed den kvällen: att aldrig mer glömma var jag först hört ett namn. Veterligt har jag hittills hållit den.

Avdelningen Förklenande Omdömen Om Harry Schein del 1.

Jag är inte helt säker på att detta verkligen blir en serie, men nånting säjer mej att det finns material för det.

Först - och möjligen sist - ute är i alla fall filmaren Carl Henrik Svenstedt, en av de många unga arga filmarbetare som käftade med Harry Schein när denne var allsmäktig VD för Filminstitutet, som han byggt upp tack vare att han var kompis med sossar.

Svenstedt säjer (tidskriften Intrig 1/92) om Schein:

"Han var en romantisk mogul som levde kvar i sina Hollywood-drömmar" (Schein beskrivs som verklighetsfrånvänd och diktatorisk = ganska hårt).

"Alla fula tricks lärde vi oss av Harry. Han lärde oss hur man upprättar falska protokoll och hur man håller kassa" (Schein beskrivs som ohederlig = hårt).

"Han var hård att ha att göra med - hård och sentimental som alla diktatorer" (Schein jämförs med "alla diktatorer", t.ex. Hitler, Bokassa och Djingis Khan = mycket hårt).

"Nej, Harry är ingen människa jag skulle vilja hamna på en öde ö tillsammans med. Då tar han kokosnöten" (Schein beskrivs som nöttjuv = ganska milt).

Avdelningen Bisarra Censuringrepp del 1: Five Keys.

Titta noga på bilden. Titta väldigt noga. Ta fram farfars gamla monokel och zooma in gylfen på killen till vänster. Där sticker ett pekfinger fram.

Plattan är från 1957. På den tiden hade människor snuskig fantasi. Folk med inflytande lät dra in hela upplagan. Varför? Jo, med fantasi gränsande till psykos kan man få fingret till en penis.

Det är naturligtvis helt orimligt att det skulle vara en penis. Five Keys är ju som synes fem svarta gossar. Skivbolaget Capitol tog det säkra före det osäkra och lät nån AD på bolagets omslagsavdelning sitta och airbrusha över fingret (”Älskling, vet du vad jag gjorde på jobbet idag? Jag målade över en fantasikuk!”) innan skivan kunde släppas ut på marknaden igen.

Jag tycker det är skönt att veta att människor a) har haft tid och b) lyckats fylla den.

Jösses Amalia! Nu går tokometern i topp! Stoppa pressarna! Riv ettan! Hattrick i finurligheter!

Det är liksom för bra för att vara sant. Boken heter "Rappt!" (snabbt, kvickt, hurtigt, på stubberten) och så heter gubben det handlar om också Rapp! Det är nästan så man misstänker att spökskrivaren hade titeln först och sen gick och letade upp nån Rapp som gjort nåt som med lite bilder och stort typsnitt kan fylla ut en bok.

Efter denna formliga orgie i riktigt fyndiga memoartitlar lugnar vi ner oss lite. Det kan bli för mycket av det goda också.

Huka er gubbar och käringar! Nu blir det ännu fler finurligheter! Det är baske mej ingen hejd!

Det här måste väl vara tänkt som en vits? Ja, kopplingen mellan att tanten var balettdansös och uttrycket "dans på rosor" är väl uppenbar, men visst är det en medveten sammansmältning också av rosor och namnet von Rosen?

Vi har i så fall att göra med en dubbel finurlighet, nåt av det finaste man kan uppbringa i memoartitelsammanhang (efter trippel finurlighet förstås).

Tjo bönder! Nu bara rasslar det till av finurligheter här! Sitt ner och håll i hatten!

Sigvard Bernadotte var känd för a) sin underbara industridesign och b) att han fråntogs sin prinstitel sen han gick och gängade sej med ofrälse.

Jag gissar att det är den här kampen mellan kunglighet och populas som titeln på ett mycket kvickt sätt vill - hepp! - slå mynt av.