Bernt Andersson och Coca cola.

Bernt Andersson är munspelare, dragspelare, pianist, organist och gammal kommunist från Göteborg. Han spelade på sjuttitalet i Nynningen, som var det kanske allra argaste rockbandet i hela jävla arga Göteborg. Det är som att vara skäggigast i The Band eller fulast i pingstkyrkan.

Han var dessutom synnerligen aktiv i den politiska delen av proggen, pratade högt på stormöten, hade inflytande i musikrörelsens tidning Musikens makt och har gått till historien för att under repitionerna av Tältprojektet ha sagt: "Kamrater! Vi kan väl för fan inte rocka röven av högern med mandolin?"

Av Nynningen - som bl.a. gjorde låten "Dom verkliga terroristerna" som handlade om att dom verkliga terroristerna inte spränger flygplan utan äger banker (vilket är en ologisk tankefigur eftersom dom som spränger flygplan hursomhaver OCKSÅ är verkliga terrorister) - blev kanske aldrig nån ledande cell i den svenska revolutionen. Det blev en nasare i ståupp som numera lär bo i Spanien (Bertil Goldberg), en Häjkon Bäjkon (Tomas Forsell) och en golfande mogenrockstjärna med hus i Mexiko (Totta Näslund).

Bernt Andersson spelar fortfarande. Jag såg honom 1996 som inhyrd organist när Hoola Bandoola gjorde sin come back-turné. Då drack han Coca cola på scen. Nånting säjer mej att Bernt Andersson aldrig gjorde det på sjuttitalet.

Då och då i livet gör man val. På sjuttitalet valde Bernt Andersson att vara förbannad på orättvisor. Han valde att bekämpa orättvisorna genom att spela klaviatur. Han valde - gissar jag - att inte stötta orättvisorna genom att dricka Coca cola. Åtminstone inte offentligt.

Nån gång har sen Bernt Andersson valt att göra ett nytt val: att dricka Coca cola - och dessutom offentligt. Antagligen inte för att på det viset medvetet stötta orättvisorna, utan antagligen för att Bernt Andersson gillar smaken av socker och kolsyra.

Jag vill understryka att allt det här bara är gissningar. Kanske stod Bernt Andersson på Sprängkullen och Hagahuset och eldade massorna med sitt revolutionära pianospel samtidigt som han hällde i sej litervis av imperialistisk förtryckarlemonad. Kanske har han aldrig bestämt sej för att absolut inte dricka Coca cola. Jag har ingen aning, jag bara gissar.

Jag vet att Björn Afzelius och Mikael Wiehe hade som policy att inte dricka Coca cola och inte skriva autografer när dom var fixstjärnor i Hoola Bandoola.

Autografpolicyn hade nog inget med förtryckarbekämpande att göra, det var bara ett sätt att understryka att dom inte var rockstjärnor bara för att dom spelade rock, drog fulla hus samt fick ligga. En gång gav Mikael Wiehe en liten pojke som ville ha hans autograf sitt kexchoklad istället. Det är ju bara i Wiehes huvud det skulle vara ekvivalent - papper med text håller ju sej normalt längre än kakaoblandat smör.

Så låt oss alltså anta att Bernt Andersson på sjuttitalet inte drack Coca cola. Vad vi vet är att han gjorde det på nittitalet.

Låt oss anta att en ung Bernt Andersson sagt till sej själv: "Nä dö Bernt, nu är det änna slut på att drecka det här kapitalistpesset!"

Och låt oss anta att en gammal - förlåt, distingerad - Bernt Andersson sagt till sej själv: "Hörrudu Bernt, nog är det la gott med en cola när man lirat trynorgel hela dan!"

Vad säjer då detta om Bernt Andersson och oss människor? Jo, att vi då och då gör val.

En dag bestämmer sej Sven-Bertil Taube för att det är tjusigt med kravatt. Sen bär han kravatt varje dag i resten av sitt liv (och antagligen också på nätterna).

En dag bestämmer sej Staffan Bengtsson på Bästa formen för att odla ett litet trekantigt skägg på underläppen. Dom första dagarna går han väl själv och tycker att han ser ut som Mefisto, men efter att ha sett sej själv i spegeln tillräckligt många gånger blir han van.

En dag bestämmer sej Mikael Wiehe för att han nog är rockstjärna trots allt. Och det är ju ganska smickrande att nån vill ha ens signatur på nån snorig krogservett.

En dag bestämmer sej Bernt Andersson för att bekämpa förtryckarna. Och en annan dag bestämmer han sej för att sluta. Eller åtminstone att inte bekämpa dom så aktivt.

Jag klandrar inte Bernt Andersson för hans beslut. Coca cola är gott, och det märks nog inte på boksluten i Atlanta huruvida det druckits några burkar mer eller mindre i västsverige. Och det är klart att det är en ganska futtig protest mot ett system att förvägra sej själv det goda systemet faktiskt frambringat.

Men det jag minns tydligast från den där Hoola-konserten 96 - förutom att Björn Afzelius var noga med att upplysa var bordet där dom krängde sina boxar stod - är faktiskt att det stod en farbror bakom orgeln och sörplade cola medan två andra farbröder sjöng om att bekämpa förtryckarna.

Förutom att det tydligt understryker hur selektivt mitt minne är, så måste det väl också säja nåt annat? Frågan är bara: vad?