Lundell: del ett i den första biografin

Har fått den gamle rock-, numera konsumentjournalisten Måns Ivarssons Lundell-biografi. Den ges ut i en box med tre tjocka delar, helt i enlighet med hur Lundells egen produktion ser ut.

På allvar. Det är inte en bok, det är tre böcker. Som då får säjas komplettera dom trettitusen sidor text och en miljard dubbel-CD Lundell själv har skrivit om sitt liv.

Jag är inget Lundell-fan. Jag är bara upphängd på fyrtitalister. I synnerhet fyrtitalister inom nöjessfären.

Lundell är som bekant i sin tur upphängd på 1967. Det var ett år då olika college drop outs i San Fransisco odlade skägg och byggde hemmalaboratorium och därmed trodde sej ta sej närmare vattumannens tidsålder. Samma år sprang unge Ulf omkring i Vitabergsparken i sin mammas avlagda fårpäls. I boken läser jag att den här vilda perioden varade i sex veckors tid.

Sex veckor är 42 dagar. En och en halv månad. Det är en försvinnande liten tid, i jordens historia, men också i den enskilda människans.

I år, 2007, 40 år och en miljard dubbel-CD senare, satt han en och en halv timme i Sommar och rosslade om det här Magiska, Historiska, Storslagna året då han var sjutton bast och rökte lite spliff med några polare.

Jag blir som sagt fascinerad. Men mest blir jag beklämd. Att sex veckor kan höja sej så många meter över allt annat man gör i livet, att resterande fyrtio år bara blir en trött upprepning och en ständig längtan tillbaka.

... den här texten har en fortsättning. Läs mer om varför det är synd om Ulf i "Människor det varit synd om".