Full, fullare, Ullfast.

Läser som sagt den nya Lundell-biografin. Den handlar mycket om sprit. Karln har fått i sej en del. Det är mycket stänga in sej med en låda rödvin i ett uthus för att skriva en roman, äta frukost med öl, vin och Fernet klockan 15, servera vin i ölkrus, klä av sej naken på Söderhallarna och hälla rödvinssås över sej, glömma en sko på Caféet och få en marsipansko av ägaren i födelsepresent (som tack för att han varit så full?)

Och samtidigt är han gift och har tre kottar. Och när frun vill skiljas går Lundell ut i tidningarna och är bitter över att han inte ska få träffa sina barn mer än som "en fjortondagarsskärva".

Han refererar till Hemingways, Kerouacs och Keith Richards supande. Han ser sej väl dessutom som Cornelis arvtagare. Det är som om han ska hitta deras genialitet nånstans i spånken: anden i flaskan.

Om Cornelis har jag läst dom biografier som finns. Dom handlar alla om sprit. Det handlar om att dra med sej sin bäste polare Ulf Thorén när denne precis är avgiftad, för att hänga med till Rio på Cees bekostnad. Tror någon att Thorén ens övervägde att säja nej? Visserligen kom dom bara till Kanarieholmarna, och visserligen blev dom sen hämtade i varsin ambulans på Bromma för akut alkoholförgiftning, men det var väl roligt så länge det varade.

Jag vill bara påpeka en sak. Att vara full är inte särskilt avancerat. Det kräver en sak: sprit.

Ärligt talat: en idiot kan fixa det. Jag ser dagligen idioter som fixat det ganska bra. Dom hänger på parkbänkar i nåt som kallas Jesusparken, där dom ibland blir blåa i huvet och får forslas bort av snubbar i neongula overaller.

Jag vill bara ha det sagt. Jag ska villigt erkänna att jag suttit med gapande mun och tagit del av tokhistorier om metalband och holländska trubadurer som gjort knasiga saker under inflytande av ruset. Jag har fascinerats. Det kommer jag antagligen att fortsätta göra. På samma vis som jag tänker fortsätta förundras över vad psykotiska mänskor kan ta sej för.

Men jag blir illa till mods varje gång det antyds att publiken vill ha sina fyllon fulla. Folk som går och ser Shane McGowan inte för att höra texterna - för dom har han ju glömt bort - utan för att se med hur många meters mellanrum han ställer fram sina vinflaskor på scenkanten.

Totta Näslunds gamla fru berättade nånstans att hon var och tittade på Totta´s bluesband. Framför henne stod två ynglingar som sa: "Åh harre jävlar vad packad han är dö", "Totta är ju görfull dö", "Han är änna dyngråk dö!". Eftersom hon umgåtts med sin make under hela dagen fram till föreställningen visste hon att Totta inte alls var dyngrak. Men gamarna ville ha sina kadaver.

Det finns en dubbelhet i detta. Lundell skrev alla sina lyssnansvärda låtar på tiden han söp. Cornelis var helt improduktiv under dom korta stunder han lyckades slå sej till ro med familjeliv och swimmingpool. Sen var det som att dom var tvungna att hänga ut sej själva som finkelosande vrak för att hamna i en revanschposition, för att se in i helvetet, för att fyllas av infall och inspiration.

Men ändå kvarstår faktum: att vara alkis lyckades även Christer Pettersson och hans polare Morfar med. Liksom Lille Gus, Kent Boxare, Affe, Speedway, Näsan, Istvan, Folke och gänget som brukade hänga i Eslövs stadspark. Det är i sej inte särskilt imponerande.

Och visst kan man säja att det blir unset mer fascinerande att Lundell och Cornelis lyckats vara så maniskt produktiva trots det envetna drinkandet. Men där är ju hemligheten lika mycket att dom sket i sina barn. Och det vet jag också ett antal idioter som lyckats med.