Roman om ett brott och många lustiga namn.

Vår stackars uppväxande ungdom växer antagligen upp i tron att Beck började med Haber, Persbrandt och taskiga manuskopior från B-serier från Hollywoods bakgård. Det gör inte bara att dom missar Mannen på taket, denna svensk films lysande svar på French connection, utan också den mäktiga romandekalogin Roman om ett brott.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev 1965-75 tio romaner om poliskollektivet runt Martin Beck. Jag brukar - mest för att jag gillar att vara drastisk - hävda att det är den bästa romansvit som skrivits på svenska näst Mumintrollen.

Men den har givetvis sina märkligheter. För varje bok blir serien alltmer politisk, alltmer bitter, alltmer farsartad. Detta gör att sviten når sin pik nånstans på mitten - den fjärde och femte boken, "Den skrattande polisen" och "Brandbilen som försvann", är tveklöst bäst - och på slutet slår över i ren parodi.

En svårt sjuk Per Wahlöö, hängiven vpk-medlem, levererade en alltmer borderline-aktigt svartvit sverigebild, där Martin Beck inte kan landa på Sturup utan att författarna ägnar tre sidors utgjutelser över hur ful flygplatsbyggnaden är och hur korrupta beslutsfattarna var. Säkert sant, men lika säkert barkbrödsartad litteratur.

Ett intressant faktum är att, i takt med att romanbygget kantrar, romanfigurerna efterhand får allt bisarrare egennamn. Det känns nästan som om det ligger en tanke bakom detta.

I begynnelsen heter folk sånt som folk plägar heta och hette 1965: Martin Beck, Lennart Kollberg, Åke Stenström, Åsa Torell. 1967 får dom sällskap av Gunvald Larsson, en första fingervisning om vad som komma skulle.

För där nånstans sätter den igång: Lustiga Namn-Invasionen. Plötsligt kan inte en bifigur introduceras utan att heta typ Hugold. Dom figurer vi redan lärt känna och andra som råkar heta nåt neutralt, får udda andranamn: Einar Rönn visar sej heta Valentino i mellannamn, konstapel Harald Hult heter också Palmon.

Poliskonstaplarna med dom allittererande namnen Karl Kristiansson och Kurt Kvant dyker upp i "Mannen på balkongen", samtidigt med Gunvald Larsson. Kvant dör några år senare och ersätts med den likaledes allitererande Kenneth Kvastmo. Vilket gör att dom mer påminner som knattarna än en enda polis som nånsin levt.

Nya idioter till fotpoliser introduceras. Dom heter Ullholm och Aldor Gustafsson.

Mördaren i den tredje sista boken, "Det slutna rummet", heter naturligtvis inte Monika eller Anita utan Monita. Där träffar Beck också sin nya kvinna, den kommunistiska ärkeängeln Rhea Nielsen. Som jämförelse heter Becks första fru Inga.

I näst sista romanen "Polismördaren" åker Beck till Anderslöv och träffar den lokale polisen Herrgott Nöjd.

Och i sista verket "Terroristerna" har allt slutligen gått överstyr. Advokat Hedobald "Braket" Braxén beter sej lika avvikande som namnet påbjuder. Han kallar f.ö. en kvinna med namnet Hedy-Mari som vittne.

Sjöwall-Wahlöö brukar rättmätigt apostroferas för att ha infört realismen i svensk kriminallitteratur. Att Guillou och Marklund antagligen inte skulle funnits dom förutan, är inget vi kan lasta Maj Sjöwall för.

Men realism är ett svävande begrepp i Beck-sviten. Hur noggrant det polisiära arbetet än beskrivs, hur många insiderkällor som kontrollerade sakuppgifterna dom än hade, så blir Martin Becks Sverige alltmer ett Sverige i en skrattspegel: groteskt, förvridet, uppförstorat.

Det är inget sant Sverige som beskrivs. Det är ett samhälle där säpo-agenter är Helan & Halvan-enfaldiga, där samtliga dugliga poliser är uttalade socialister och där folk ostraffat går runt och heter Herrgott.

Så lika mycket som Sjöwall-Wahlöö injicerade realism i den svenska deckaren, var det dom som gav carte blanche åt kverulans och clownifiering. Och jag är rädd att det snarare är det sista deras epigoner tagit till sej.