Dom kallar oss slashasar.

Det var så lätt att vara ung
och skita blankt i svenne-stajl
Drömmen att bli en Centans kung
Bara flumma omkring med ett smajl

Jag gillade Stefan Jarls modstrilogi långt innan jag såg den (en av väldigt få saker som förenar mej och Jonas Åkerlund). Socialrealism i kombination med Jarls, om inte heliga, så i alla fall ständiga vrede, skapar per automatik film som engagerar.

Särskilt mittdelen Ett anständigt liv ser jag gärna om, ett stycke film i genren feel-bad, två timmar spyor och lägenhetsinbrott och döda killar med perforerade underarmar som känns som att bli slagen på pungen på ett skönt sätt. En film som på sin tid faktiskt fungerade så som Stefan Jarl menar att all film bör funka: som en brandfackla. Palme höll ett tal om den i riksdan.

Jag håller inte med Jarl om att konst måste vilja förändra världen. Däremot tycker jag det är ganska trevligt när den gör det.

Den första filmen, "Dom kallar oss mods", är inte samma råa stycke kött slängt i ansiktet. Åtminstone inte idag. Den hårda musiken med Hawkey Franzén spelas nu i P4. Kentas och Stoffes dagdrivartillvaro i Stockholms parker känns mysig på samma sätt som Jacks muntra härjanden på Gärdet och Vitabergsparken. Man bortser liksom gärna från att Stoffes mamma var fyllkärring och att Jacks kompis Harald dör efter att ha härjat lite väl muntert. Oavsiktligt vädjar filmen mer idag till ens romantiska än ens samhällsomstörtande sida.

Det låter trots allt ganska behagligt att spliffa lite, kröka lite, ligga lite. Är priset att jag får sova i en trappuppgång så kan det kanske vara värt. Är priset däremot att jag, som Stoffe, måste dö tre gånger innan jag fyller tretti så måste jag kanske ta saken till beaktande. Och det gör han först i Ett anständigt liv.

Dom kallar oss mods nådde biodukarna 1968 och blev förstås en skandalsuccé. Närbilder på ett guppande pojkarsle och den tydliga anklagelsen mot välfärdssamhället provocerade.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade 24 mars 1968 hur tongångarna lät bland dom socialarbetare som förväntades utgöra ett skyddsnät, som var heltidsanställda av samhället för att medla mellan välfärden och dess avvikare, som fick betalt för att låna sitt öra åt folk på glid.

I Svensk socialvårdstidning skrev redaktören Curt Bergquist:

De som har makten borde säga ifrån om de dagdrivartyper, om de skränande och äggkastande typer och deras gelikar som högljutt tillåts demonstrera sitt omogna och tanklösa missnöje med det mesta.

Är det inte genant med de damer och herrar som jamsar med ungdomarna, praktiskt taget hur dessa än bär sig åt? (---)

Det finns en massa kuratorer och andra som fått nog av det mjäkiga pratet om förståelse. Om man inte protesterar är man lite naiv. (---)

"Dom kallar oss mods" är ett filmdravel om slashasar. Ett genant jamsande med dagdrivare.

Så nu vet vi. I AB-artikeln bekräftar ordförande för Sveriges Socialtjänstemannaförbund, Bertil Övelius, att synpunkterna i Bergquists ledare är representativa för förbundet.

Och plötsligt får man liksom ännu lite mer förståelse för varför Kenta och Stoffe inte riktigt kände sej välkomnade.