torsdag 17 januari 2008

Bergmans perfekta dag.


Boken "Tre dagböcker" är för DN-intellektuella lämpligt utvalda köttbitar ur Bergmans, hans sista fru Ingrid von Rosens och hans dotter/styvdotter/bådadera Maria von Rosens dagböcker under Ingrids sista år med cancer.

Med all respekt för död och sjukdom och diarré och varbildningar, så är det rejält ointressant att läsa. Det är kortfattat och fragmentariskt och man måste hela tiden läsa mellan raderna för att komma åt dom verkliga knäppigheterna. Men hittar man in mellan alla triviala konstateranden, så kan det trots allt bli ganska lustigt.

För det är ju trots allt inte vilken prostatitpensionär som helst som för pennan:

Sitter med Ulla Åberg och översättningen av "Misantropen" som vi nu tragglat oss igenom. Thorsten Flinck på hastigt besök. Rar men obeskrivligt skitig. Jag gillar honom. Han lyser av begåvning. Snäll kväll. Lite trötta. Glasspinne. Vi ser amerikansk deckare.

Det är nånting med kontrasterna som gör det komiskt. För det första gillar jag tanken på att Ingmar och Ingrid sitter och slickar på varsin Puckstång medan dom kollar - gissar jag - Kojak eller Miami Vice (jag tror IB tyckte Sonny Crockets krokodil var skitfräck!) För det andra gillar jag att den lätt mogadondoftande friden på Karlaplan plötsligt bryts av att en otvättad Thorsten Flinck raglar in och luktar skarpt.

Det är liksom bara i kontrast till Thorsten Flottbalja (och till magdämoner och dramatenångest) som en glasspinne är värd att minnas.

2 kommentarer:

Nonsensakuten sa...

Haha...jag vill minnas att Bergman på ett ställe i boken skriver "delade glasspinne med Inger".
De sitter alltså och...ja, hur gör man när man delar en glasspinne?
"Nä, serru Inger nu har du sugit för länge på pinnen här, serru..nu vill nog jag ha tillbaka pinnen...lyssna nu..jag är i våldsam affekt och önskar få tillbaka min glasspinne. Hörru!"
Hur snål är man om man delar på en stackars glasspinne?

Feedback66 sa...

Jag tycker det låter ganska rörande, med två gamla människor som delar på en glasspinne, det låter som något som gamla människor gör tillsammans.