måndag 28 januari 2008

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och - vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) - penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av dom största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig - kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

... den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren "Människor det varit synd om".

4 kommentarer:

Semlan sa...

Intressant historia.
Tror att Bergman gjorde mycket för att få fram sina idéer, som många bra regissörer. Kommer att tänka på Hitchcock som också "hjälpte" en del av sina skådisar, en skådespelerska ska han ha kritiserat hårt, för att på så sätt få henne i lämplig stämning för en filmscen. Alfred såg ju sina skådespelare som "boskap". Att få själva bildberättelsen att fungera bra var hans huvudsak och det gjorde han bra.
Bergman hade tur att "hitta" Sven Nykvist som i samarbete med Bergman skapade magiska filmscener. Nu är båda dessa filmmagiker borta, men filmerna finns kvar.

Petter B sa...

Hmm. Underhållande deluxe, men journalistisk härdsmälta Kalle, men vafan, du är ju inte journalist så varför gnäller jag? Men jag gillar dina mer subjektiva blogginlägg mycket mer. Det här byggde på "ett rykte". Hade nog gillat det mer, och faktiskt trott på storyn mer, om den hade byggt på "en fantasi".

Kalle Lind sa...

Petter B: jag måste protestera. Historien är ju inte ett rykte, utan en ganska väl grundad misstanke Björnstrands fru presenterar (dessutom försiktigt stödd av Vilgot Sjöman, som passade sej jävligt noga för att säja nåt nedlåtande om Demonen med Magen). Stämmer det hon presenterar som fakta - att Björnstrand gick in frisk hos doktorn och kom ut sjuk - plussat med Bergmans ogenerade glädje över sin väns sjukdom (som Sjöman skriver om) är det väl komprometterande nog att ventileras?

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, tyvärr är storyn sann och visar bara desperat dåligt konstnärligt ledarskap. Från en regissör som just vid tidpunkten för nattvardsgästerna var i stort tvivel om sig själv, och höll på att separera från käbi laretei.
En närmast otroligt klok artikel om detta, och därtill juridisk vattentät, fanns att läsa på en helsida i Expressen, januari 2004, om jag minns rätt (kanske var det dec 2003?) skriven av undertecknad:
Gabrielle Björnstrand