tisdag 29 januari 2008

Allt om min buskis.

Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet "buskis". "Buskis" behöver man aldrig förklara. "Buskis" är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. "Buskis" är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika "pissfitta" på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om dom så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)– spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i dom kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dom vilka ruttna pissfittor dom är.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med dig vad gäller Dramatens uppblåsthet och om att det som berör också skall tas på allvar. Däremot är jag inte beredd att för den skull förstå Stefans och Kristers storhet. Och de ÄR stora, de säljer. Om man menar att de tar upp stora frågor om hur det är att vara människa, då finns det väl ingen kulturyttring som INTE gör det. Föralldel kan även buskis både roa och beröra, men det blir lätt för mycket av det. Det hela beror naturligtvis var man tittar.

Kalle Lind sa...

Fast då har jag uttryckt mej otydligt. Jag är den siste att hävda att stor publik är lika med kvalitet (jag vägrar t.ex. att se underhållningsvärdet i Melodifestivalen). Min poäng är snarare att man faktiskt måste sätta sej och se på det man vill bilda sej en uppfattning om. Man kan inte avfärda nåt med den enda motiveringen att det är buskis. Man kan inte hylla nåt med den enda motiveringen att det är Bergman.

Repoman sa...

Ett mycket bra blogginlägg Kalle. Medhåll på alla punkter!

Kul förresten att Jan "jag-spelar-alltid-över" Malmsjö fick spela sig själv nån gång.

Petter B sa...

Bästa inlägget hittills Kalle. Jag gillar när sånt som alla "ska tycka" smulas i småbitar. Särskilt sånt som halvkulturella fyrtiotalistelitister tycker ska tyckas i fullt samförstånd med creddknarkande sextiotalistironiker. Fortsätt med det är du snäll (smulandet allstå). För övrigt minns jag också det nämnda Albert och Herbertavsnittet minst lika tydligt. Herbert fick ju erbjudande om en jordenruntseglats, men i slutet av avsnittet, när han satt gubben på hemmet, blev han själv avspisad som "för gammal" för havsäventyret. Tragedi i världsklass.

Goran van Den Buske sa...

Håller med om allt. Tyckte i o f s Möller var lite dysterkvist redan från början. Nu har jag själv blivit lika ensam och grå.. fast jag småsnackar med en fet katt om dagarna.. som flyttade till min dotter för något år sedan. Man kanske borde se om några avsnitt.