Davids kamp mot Goliat.

Jag har egentligen aldrig gått med på att Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström nämns i samma andetag. Eller ens på samma förmiddag.

Cornelis var en nyskapare, en språklig virtuos med ett ben i folkkulturen och ett i akademien, en ikon jämte internationella namn som Dylan, Vysotskij, Brel och Wolf Biermann, en poet med rötterna hos Ferlin, Ekelöf och Villon, en generationsuttolkare och en riksskald, sin egen musikaliska genre just där bluesdeltat och sambafloden möter Mälaren, som med lätthet tömde ut en spann med världspoesi över bordet och plockade ut valda delar till nåt nytt, dissekerade sej själv och sin demimonde inför ett häpet folkhem, behärskade rytmik och dramatik på samma självklara vis som poesi och melodi, en gigant, med en produktion på över tretti plattor jämte krogshower, filmer, teaterpjäser och poesisamlingar, näst Bellman och Taube faktiskt Den Störste.

Fred var en hyfsad gitarrist med basröst som grät åt sina egna insjungningar.

Cornelis skrev visor som täcker tre tjocka samlingar, från bagatellartade dagskommentarer till minidramer om död, fylla och undergång.

Fred skrev typ materialet till en egen platta, som han inte ens lyckades rimma.

Cornelis var den ironiske iakttagande tounge-in-cheek-kommentatorn, som ändå skrev hjärtskärande intensivt och kompromisslöst till sej själv, sin alkoholism och sin dödslängtan:

Res dej, se dej nu kring försiktigt
Gå bort till dörren som gapar ljus
Lämna ditt krus
Det som ska göras ska göras riktigt
Det som ska göras ska göras snarast
Gå dit där ljuset syns vara klarast
Glöm detta onda rus
Aldrig mer Antabus

Att lägga in det oväntade prosaiska nödrimmet Antabus i slutet av en text som huggen ur urberget, tyder på en fullkomlig behärskning av dom språkliga uttrycksmedlen. Cornelis sätter en distanserad mouche på ett perfekt vitsminkat ansikte.

När Fred sjunger om sej själv är han distanslös, självupptagen och självömkande, en gymnasist förklädd till folkkär vissångare:

En goddagspilt med känslor, en self-made ingenting
En stöddig skit, rätt dålig på gitarr
Men det går lätt att svälja, nån livslögn ska man ha
Och fan ta den som klagar på mitt spel

Men vem får dyrt betala min livslögn och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

Jag har så svaga nerver, neuros uppå neuros
Trots mina [k]ilon är jag rätt så spröd
Med överdrivna gester och med hysterisk min
Jag rusar runt och luktar alkohol

Det är ingen man med koll som skriver det där. Uppriktigt javisst, icke desto mindre navelskådande och ömkligt. Och det närmsta han kommer ett rim är "sång" och "sång".

Fred var en lysande uttolkare. Han var en jävel på att sjunga Bellman och Dagerman. Han kunde t.o.m. göra danska sjömansvisor så att det nästan gick att lyssna på. Han kunde sluta ögonen och hämta stöd i diafragman och tordönsvråla om Cajsa-Lisa och Movitz tills korna kom hem.

Men han kunde inte skriva låtar.

Cornelis var, jämte allt annat, också en lysande uttolkare. Hans Taube- och Forssell- och Victor Jara-plattor tillhör juvelerna i en bräddfull skattkammare. Han är den som placerat Taubes "Dansen på Sunnanö" i genren låtar-om-tillvarons-förgänglighet istället för i gubbsjuke-valser, där den egentligen hör hemma. En bedrift i sej.

Plus att han kunde snyta fram mästerverk i pausen mellan en långfylla och en kåkvolta.

Cornelis är en sån man döper sina söner efter. Fred är en sån Carl Bildt döper sina böcker efter.